George Stephens

Stephens, George, dp 9 juni 1783 i South Cerney, Gloucestershire, England, d april 1839 på överresa från England till Sverige (Allm verk till K M:t, vol 628). Inkom till Sverige som lantbrukstekn expert hos Örebro läns hushållmsällsk 06, rådgivare i jordbruksfrågor där samt hos Värmlands o Skaraborgs läns hushållmsällsk periodvis ca 08-22, arrendator o ägare av fastigheter i Flo, Skar, 07-22, innehade K M:ts uppdrag att uppmäta Gotlands myrar aug 18-19, rådgivande lantbruksingenjör i Skottland från 22, anställd av K M:t som rådgivare i jordbruksfrågor från 12 aug 35.

G senast 1807 m Susan Murray, f 28 aug 1785 i Colinton, Midlothian Skottland, d 12 sept 1864 i Edinburgh, St George, dtr till skinner (skinnberedaren eller skinnhandlaren) Thomas M o Susan Cochran.

S inkallades vid 23 års ålder till Sverige som jordbruksexpert. Sekreteraren i Örebro läns hushållningssällskap, den lant-bruksintresserade Carl Rosén v Rosenstein (bd 30), hade fått S rekommenderad av earlen av Kellie, tidigare Thomas Erskine (bd 14). Hushållningssällskapet ville knyta till sig en man med praktisk kunskap om de senaste framstegen inom dräneringstekniken. England och Skottland var vid denna tid föregångsländer inom jordbruket, och under senare delen av 1700-talet hade vattenavledningstekniken där gjort betydande framsteg. S var född i sydvästra England men hade erfarenheter från Skottland. Kunskaper om det senare landet var i Sverige en fördel, då klimat- och naturförhållandena i Skottland ansågs påminna om de svenska.

Det västeuropeiska jordbruket genomgick under Napoleonkrigen en högkonjunktur. Även i Sverige ledde de starkt ökande spannmålspriserna till snabb nyodling, produktionsökning och till strävan efter produktivitetshöjningar. Stora för- väntningar fästes, särskilt bland de högre samhällsklasserna, vid den ökning av åkerarealen som skulle kunna bli följden av torrläggning av sankmarker och grunda sjöar och sjöpartier. Man ville också få till stånd en förbättrad dränering av befintlig åkermark. Sverige led emellertid svår brist på tekniskt skolad personal inom jordbruket liksom andra praktiska verksamhetsgrenar. Detta bäddade för inkallandet av utländska experter som S.

En av de nyheter S förde med sig var kunskap om och praktisk erfarenhet av engelsmannen Joseph Elkingtons i slutet av 1700-talet utvecklade dikningsmetod. Metoden medförde mer djupgående ingrepp i landskapet än tidigare tekniker för vattenavledning. Den innebar bl a att hål borrades till djupare liggande vattenådror, varigenom underliggande källvatten kunde stiga genom självtryck för att få avlopp genom det dikessystem som grävdes. S var dock ingen osjälvständig efterföljare av Elkington utan följde med i dräneringsteknikens senare landvinningar och var öppen för de behov av förändringar som lokala förhållanden kunde kräva. I Sverige insåg han snabbt de särskilda svårigheter och behov som vållades av snösmältningen om vårarna. Här var det ytvatten snarare än underliggande källvatten som var problemet, och Elkingtons metod fick med dden en mindre framträdande plats i S:s arbete. Vid dikning av åkermark som ej hade särskilt gynnsamma vattenavrin-ningsförhållanden förordade S ett system av diygt meterdjupa diken med 100-180 meters mellanrum. Till detta kom tätare liggande åkerdiken. S medverkade även vid introduktionen av täckdikning i Sverige. Något genombrott här för denna metod skedde dock ej under S:s livstid.

Dräneringstekniken var S:s viktigaste arbetsfält och det var där han i Sverige gjorde en pionjärinsats. Men han verkade också som allmän rådgivare i jordbruksfrågor och var även expert på anläggandet av vattenöversilade ängar. Det senare innebar att man periodvis ledde vatten från bäckar och åar så att närbelägna gräsmarker vat-tenöversilades. Härvid utnyttjades den gödslande effekten av de sediment som vattnet lämnade. Metoden hade dessutom som naturlig förutsättning att många grässlag, till skillnad från spannmålen, trivs på fuktiga växtplatser. Angsbevattningen kom dock att få relativt begränsad betydelse i Sverige, och S:s metoder på detta fält tycks heller inte ha setts som lika banbrytande som de han kunde bidra med inom dräneringstekniken. S utgav ett större arbete på engelska, vars tredje upplaga översattes till svenska.

Under sina första år i Sverige gjorde S uppmätningar inför torrläggningen av den numera försvunna Mosjön samt Östra och Västra Kvismaren i Närke; dessa torrläggningsprojekt skulle dock komma till verkställighet först på 1870-talet i samband med Hjälmarens sänkning. Efter ca 1808 var S för en tid rådgivare i jordbruksfrågor åt olika hushållningssällskap, särskilt Örebro, Värmlands och Skaraborgs läns. De tre nämnda sällskapen anställde honom under några år gemensamt. Dessutom verkade S som rådgivare åt godsägare i olika delar av landet. 1816-22 undersökte och kartlade S 34 000 ha odlingsbara sankmarker i Värmland och 1818-19 undersökte han Gotlands myrar, varav 22 000 ha beräknades vara odlingsvärda. S blev medlem i Örebro och Värmlands läns hushållningssällskap och presenterade sig på titelbladet till sin bok The practical irrigator and drainer (1834) som "land-drainer, and member of the Nerican and Wermlandska agricultural societies, Sweden".

Många av de projekt som S planerade i Sverige kom emellertid aldrig till stånd. I andra fall, som på Gotiand, skedde utdik-ningar, mindre än de som planerats, först efter flera årtionden. Ofta ledde dräneringsprojekten till långvariga lokala konflikter, förda i domstolarna. Godsägare och ståndspersoner ville i allmänhet ha till stånd snabb utdikning, medan de mer kapitalsvaga bönderna satte sig emot. Liknande stridigheter kunde visserligen förekomma kring exempelvis skiftesreformer, men utmärkande för utdikningskonflik-terna var deras långdragenhet. Böndernas motstånd skylldes av samtiden tämligen regelbundet på irrationell konservatism och oföretagsamhet. I själva verket visade de sig ofta ha haft fog för sitt agerande. Kostnaden för projekten förefaller ganska regelbundet ha varit för lågt beräknad, och den framtida avkastningen från den jord som skulle dikas lika ofta överskattad.

S:s verksamhet i Sverige gav honom sannolikt möjlighet till ett visst socialt avancemang. Med tiden stod han som ägare till ett ganska betydande jordbruk. Redan 1807 etablerade sig S som jordbrukare i Flo, nära Vänerkusten i västra Skaraborgs län. Han och hans hustru var kyrkobokförda och mantalsskrivna där under den följande dryga 15-årsperioden, och mellan 1807 och 1819 föddes fem barn i familjen. 1807-08 arrenderade S hemmanet Baggagården som utgjorde ett helt mantal frälse och således var av en storlek som av dåtiden kunde anses lämplig för en ståndsperson. 1809 köpte han i stället Nor-gården på en fjärdedels mantal frälse som han bebodde de närmaste åren. Gården motsvarade i storlek närmast en medelstor bondgård, och de anställda var betydligt färre än på den gård han förut arrenderat. 1814 förvärvade S och flyttade till Glissbo (Magnusberg) på ett halvt mantal skatte. Detta var en större gård än den han tidigare ägt, med två underlydande torp och som regel en dräng och två eller tre pigor. Gården hade tidigare brukats av en bonde, men då den åter såldes i samband med S:s avflyttning till England, var det dll en ståndsperson, en löjtnant.

Under S:s första tio år i Sverige var jordbrukskonjunkturen mycket stark, med stigande spannmålspriser. Efter 1815 sjönk Europa gradvis djupare in i den första stora internationella efterkrigsdepressio-nen, något som drabbade jordbruket hårt. En period av goda skördar vid 1820-talets början bidrog i Sverige ytterligare till sjunkande spannmålspriser. Investeringarna i kostnadskrävande jordbruksförbättrings-projekt minskade drastiskt och således också efterfrågan på S:s tjänster. Ett större lån som S tagit för att förvärva sin jordegendom sades dessutom upp till omedelbar betalning. Som hjälp till en tillfällig lösning av detta ekonomiska trångmål beviljades S av K M:t 1820 ett lån på 4 000 rdr av allmänna medel.

Eftersom S saknade fast anställning i Sverige fann han sin ekonomiska situation ohållbar och lämnade med sin familj landet 1822. Han var under de följande åren verksam som rådgivande lantbruksingenjör i Skottland men besökte ännu på 1830-talet Sverige för särskilda uppdrag och gjorde bl a undersökningar i Halland 1834 för hushållningssällskapets räkning. 1836 hölls i Värmland Sveriges första plöjningstävlan på S:s initiativ och under hans överinseende.

Ett försök 1834 att få S anställd på statsanslag avslogs av riksdagen. Till följd av kontakter förmedlade av Edvard Nonnen (bd 27) och på initiativ av Gabriel Poppius (bd 29) fick emellertid S i aug 1835 kontraktsanställning av K M:t på tio år som Sveriges förste statligt anställde agronom. Under den utsatta tiden skulle han hjälpa landets jordbrukare med upplysningar om förbättrade jordbruksmetoder, dränering, ängsvattning m m. Våren 1839 omkom dock S vid ett skeppsbrott på väg från England till Sverige.