A (Anna) C Sterky

1 Sterky, Ane (Anna) Cathrine, f 18 april 1856 i Khvn, Frederiksberg, d 15 maj 1939 i Sthlm, Kat. Föräldrar: garveriarbetaren Jens Nielsen o hemsömmerskan Karen Hansen. Skrädderiarbeterska i Khvn, led av styr för De kvindelige herreskreedderes fagforening 84, ordf där 85-90, led av De samvirkende fagforeningers representantskab, ombud vid Dansk skraedderforbunds kongress i Århus 89, delegat vid skandinaviska arbetarkongressen i Kristiania 90, inflyttade till Sverige febr 91, förest för Ny tids exp, Gbg, 92-98, ordf i Sv handsksömmerskeförb 98-05, anställd vid Sveriges soc: dem arbetarepartis (SAP) exp i Sthlm 00-25, ordf i Kvinnornas fackförb 02-08, red för Morgonbris 04-08, ordf i Socialdemokratiska kvinnokonferensens arbetsutsk (från 14 centralstyrelse) 07-08 o 14-20, sekr 08-14, hedersled i Sveriges socialdemokratiska kvinnoförb 20.

G 1) 2 juni 1878(-93) i Khvn, Frederiksberg, m uppsyningsmannen Peder Jensen, f 19 okt 1845 i Bogense, Fyn, Danmark, d efter 1893, son till dagleier Jens Pedersen o Caroline Chrisden Wermuth; 2) 1891 (samvetsäktenskap) m redaktören Fredrik Sterky (S 2).

Anna S var yngst av åtta syskon och fick tidigt bidra till familjens försörjning. Modern var hemsömmerska och S fick hjälpa henne med enklare arbeten av olika slag. Efter sju års skolgång och konfirmation började S att arbeta som herrskräddare. Hon blev tidigt fackligt aktiv och medlem, senare ordförande, i de kvinnliga herrskräddarnas fackförening. Här inriktade hon sig särskilt på att organisera hemsömmerskorna, en yrkesgrupp som var hårt pressad av sina arbetsgivare. S kom även att ingå i de samverkande fackföreningarnas representantskap i Khvn, som var den danska motsvarigheten till den sv Landsorganisationen (LO). Som enda kvinnlig representant deltog hon i det danska skrädderiarbetareförbundets kongress 1889 och vid den danska socialdemokratins firande av "grundlovsdagen" 1887 och 1890 var S en av talarna. Hon var en flitig föredragshållare och skrev artiklar för kvinnotidningen Hvad vi vii liksom för den socialdemokratiska pressen.

Vid skandinaviska arbetarkongressen i Kristiania 1890 träffades Anna Jensen, som hon då hette, och S 2. Följande år flyttade hon till Sverige och efter en tid ingick de samvetsäktenskap; de blev aldrig lagligt vigda men både i det socialdemokratiska partiet och i deras närmaste umgängeskrets fanns en föreställning om att en hemlig kyrklig vigsel ägt rum. I Sverige kom S att bli en av de mest framträdande företrädarna för den socialdemokratiska kvinnorörelsen.Även om den socialdemokratiska rörelsens föregångsmän i princip ställde sig bakom tanken om likställighet mellan könen, var de i praktiken föga intresserade av någon kvinnoemancipation. Såväl Axel Danielsson (bd 10) som Hjalmar Branting (bd 6) intog en mycket pragmatisk hållning i kvinnofrågan. S 2 däremot utgjorde ett undantag. Han var redan före mötet med S en varm förespråkare för jämställdhet mellan könen och kritiserade skarpt det bland socialdemokrater vanliga påståendet att "kvinnofrågan skulle lösas med socialismen".När S kom till Sverige, 35 år gammal, hade hon redan en stor erfarenhet av att organisera arbetarkvinnorna. I Sverige befann sig kvinnoorganiseringen då ännu i sin linda. De enstaka socialistiska kvinnoföreningar och kvinnliga fackföreningar som bildats mot slutet av 1880-talet i t ex Malmö och Norrköping hade upplösts. Den enda socialdemokratiska kvinnoorganisation som kom att ha en kontinuerlig verksamhet under större delen av 1890-talet var Sthlms allmänna kvinnoklubb, bildad 1892.Paret S flyttade 1892 till Gbg, där S 2 fram till 1898 var redaktör för tidningen Ny Tid. S skötte tidningens expedition. Standardverken om arbetarrörelsens historia förtäljer föga om S:s första tid i Sverige. Av dem att döma verkade hon, om hon överhuvudtaget nämns, helt i sin mans skugga. Spridda nodser vittnar dock om att hon höll sitt eget fackliga och politiska engagemang vid liv. 1892 var hon den första kvinna som fick bli medlem i Gbgs socialdemokratiska klubb, en organisation som tidigare varit starkt negativ till kvinnligt medlemskap. Följande år höll hon ett föredrag i föreningen över temat Socialismen, kvinnan och hemmet. Nästa gång S lät tala om sig var då hon medverkade i organiseringen av handsksömmerskorna. Då Sv handsksömmerskeförbundet bildades 1898 valdes S till förbundets ordförande.När S 2 i aug 1898 utsågs till LO:s ordförande, flyttade paret till Sthlm. S, som kom att arbeta oavlönat som skrivbiträde på organisationens expedition, engagerade sig nu i den kommitté för den kvinnliga agitationen som Sthlms allmänna kvinnoklubb bildat 1897. Kommitténs syfte var att främja kvinnors fackliga organisering. 1900 drabbades S av en stor förlust då S 2 avled. Hon lämnade därmed arbetet på LO och anställdes i stället på den socialdemokratiska partiexpeditionen där hon stannade till 1925.Någon landsomfattande socialdemokratisk kvinnorörelse kan man i Sverige inte tala om förrän efter sekelskiftet 1900, men då inleddes en fas av intensifierad organisering, såväl fackligt som politiskt, där S kom att spela en viktig roll. Fram till 1907 var det den fackliga organiseringen av kvinnorna som engagerade henne mest, och hon var ofta involverad då det bildades nya kvinnliga fackföreningar. När det i Sthlm 1903 anordnades ett möte för tjänarinnor var det S som anlitades som inledningstalare. Själva initiativet dll att organisera hembiträdena i kombination med S:s skarpa kritik av, som hon uttryckte det, "familjeslavinnornas" förhållanden ledde till en intensiv tidningsdebatt och protester från de borgerliga husmödrarnas sida.Under 1900-talets första decennium fanns två rent kvinnliga fackförbund i Sverige, dels handsksömmerskeförbundet, där S förblev ordförande fram till 1905, då det uppgick i Sv handskarbetareförbundet, dels Kvinnornas fackförbund, bildat 1902 med mål att organisera de kvinnliga arbetare som av olika skäl inte kunde ingå i de större blandade förbunden. Det rörde sig i första hand om sömmerskor av olika slag men även om andra grupper, som t ex tvätterskor och baderskor. Förbundet bildades med allmänna kvinnoklubbens kommitté för den kvinnliga agitationen som grund, och S var dess ordförande från denna ombildning 1902 till 1908, då beslut fattades om ett samgående med Sv skrädderiarbetareförbundet. Som ordförande tog S initiativ till tidningen Morgonbris, vars redaktör hon var från grundandet 1904 och till 1908.De som likt S gick i bräschen för den fackliga organiseringen av kvinnorna hade ofta ett starkt motstånd att bekämpa. Detta framgår bl a av protokollen från Kvinnornas fackförbund, vars medlemmar hörde till de sämst ställda. S gav dock aldrig upp sin tro på att få med kvinnorna i organisationerna. "Kan kvinnan vara lönearbetare, kan hon också uppfylla sin plikt och genom organisationen tillvarata sina intressen", deklarerade hon på skandinaviska arbetarekongressen i Khvn 1901. Det var dock inte lätt att organisera kvinnorna. De hade låga löner och framförallt ont om tid, eftersom de ofta var dubbelarbetande. Männen var dessutom i regel inte särskilt intresserade av att medverka. I sitt arbete inom de två rent kvinnliga fackförbunden fick S vid flera tillfällen erfara att bli direkt motarbetad, vilket var en del av bakgrunden till att de kvinnliga fackförbunden upplöstes. Kvinnorna hade så länge det fanns rent kvinn- liga fackförbund automatiskt säte i LO:s re-presentantskap. 1904-06 var S ombud och enda kvinna i denna församling.Från 1907 kom det politiska arbetet att dominera S:s verksamhet. Detta år samlades för första gången representanter för socialdemokratiska kvinnoklubbar och fackligt aktiva kvinnor i hela landet till en gemensam konferens. S kom att inneha betydelsefulla uppdrag inom det nio personer starka arbetsutskott som tillsattes för att samordna de socialdemokratiska kvinnoklubbarnas verksamhet mellan kongresserna. Hon var ordförande 1907-08, sekreterare fram till 1914 och därefter återigen ordförande. Arbetsutskottet benämndes från 1914 centralstyrelsen. Sin ordförandepost innehade hon fram till 1920, då Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund bildades.Kvinnors rösträtt, ogifta mödrars och förvärvsarbetande kvinnors rättigheter samt en reformering av äktenskapslagen var de frågor som engagerade S mest. I rösträttsfrågan stödde hon till en början det socialdemokratiska partiets linje att vänta med kvinnlig rösträtt tills allmän rösträtt för män uppnåtts. Men då partiet även efter den liberala regeringens fall 1906 tycktes vilja hålla fast vid denna politik tillhörde hon dem som öppet opponerade sig. Hon vände sig även mot det förslag om införande av ett nattarbetsförbud för kvinnliga industriarbetare som aktualiserades 1906. S var en av nyckelpersonerna i den debatt som följde, men trots hennes och många andra socialdemokratiska kvinnors motstånd, antogs förslaget, med stöd av socialdemokraterna, vid 1909 års riksdag. Det fanns inget behov av denna lag utan den skulle i stället beröva mer kvalificerade kvinnliga arbetare, framförallt de kvinnliga typograferna, deras utkomst, hävdade S. Att förbättra de ogifta mödrarnas situation var en fråga som låg henne särskilt varmt om hjärtat. En man som lämnade en gravid kvinna borde av partiet dömas lika hårt som en strejkbry-tare, hävdade hon vid 1905 års partikongress och försökte därmed göra politik av relationen mellan könen. För detta var dock tiden ännu inte mogen - kvinnofrågan skulle underordnas klassfrågan.I ett av de få personliga brev som finns bevarade från S uttryckte hon sin besvikelse över partiets ringa uppskattning av kvinnorörelsen (1917). När Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, efter mycket debatt, bildades 1920, avböjde hon, då 64 år gammal, bestämt att omväljas som ordförande. Hon ville att uppdraget skulle gå till en yngre och mindre "ärrad" kandidat. Kongressen valde i stället S till hedersledamot i det nybildade förbundet.