Tillbaka

Johan Albrecht (Albert) Stille

Start
Albert Stille. Stille AB.
Max Stille (1853-1906). Stille AB.

Johan Albrecht (Albert) Stille

Instrumentmakare, Kommunalpolitiker

Stille, Johan Albrecht (Albert), f 30 mars 1814 i Sthlm, Nik, d 26 okt 1893 där, Klara. Föräldrar: hattmakaremästaren Johan Niclas S o Agneta Wising. Lärling o gesäll hos KI:s instrumentmakare 33–36, bedrev yrkesstudier i bl a Hannover, Köln, Heidelberg, Paris o London 36–41, erhöll i Sthlm burskap som manufakturist i kirurgiska instrument 26 juli 42, KI:s instrumentmakare 42–81, chef för firma Alb. Stille 42–84, led av Sv läkaresällsk 68, av Sthlms stadsfullm 68–74.

G 19 juli 1846 i Sthlm, Klara, m Charlotta Christina Axelsson, f 12 jan 1823 i Uppsala, Domk, d 25 jan 1892 i Sthlm, Klara, dtr till vaktmästaren Johan Axel A o Maria Charlotta Holmstedt.

Under 1800-talet skapades en internationell marknad för medicinska instrument och apparater. Medicintekniska företag i olika länder växte fram i nära relation till medicinska institutioner och aktörer. Företagens kommersiella produkter bidrog till att förändra den medicinska praktiken samtidigt som den moderna medicinen var en förutsättning för rörelsernas existens och framgång. Detta ömsesidiga utbyte och beroende blev också kännetecknande för firman Alb. Stilles förhållande till olika medicinska organisationer och läkare.

Albert S inledde kring 1840 i Sthlm sin tillverkning av kirurgiska instruent. S:s karriär och hans firmas tidiga historia präglades av samverkan med KI och dess företrädare. Institutet hade grundats 1810 efter långa stridigheter mellan akademiskt utbildade läkare och praktiskt och yrkesmässigt skolade kirurger. Vid institutet skulle dessa två grenar av medicinen förenas: eleverna skulle utbildas i kunskap om både invärtes och utvärtes sjukdomar.

Genom ett nytt reglemente för KI blev det ett krav att legitimerade läkare måste ha examen i kirurgi, vilket tidigare inte varit fallet. Kirurgins nyvunna status yttrade sig också i att medel avsattes för att knyta en instrumentmakare till institutet. I ett k brev 1816 meddelades att en lägenhet skulle upplåtas till verkstad för en kirurgisk instrumentmakare på Glasbruket, den tomt på Kungsholmen som hade inköpts för KI:s räkning. I gengäld skulle instrumentmakaren inte enbart sköta om institutets instrumentsamlingar utan också kostnadsfritt undervisa eleverna ”i den för läkare angelägna kännedom om skärande kirurgiska instruments vässande och dragning, samt att kunna bedöma deras brukbarhet m m”. Verkstaden inrymdes i orangeribyggnaden och dess förste instrumentmakare var C F Ponsbach. Denne var verksam vid institutet fram till sin död 1834 och efterträddes av brodern C J Ponsbach, vilken avled 1836.

Det var i denna verkstad som S 1833–36 fick sin grundläggande utbildning i instrumentmakeri, som lärling och gesäll hos bröderna Ponsbach. De första åren fick han lära sig att göra mindre avancerade arbeten som nyckelhakar, spännen och saxar, men efter en tid anförtroddes han att framställa kirurgiska instrument som tänger, pincetter och skalpeller. Efter denna utbildningstid fortsatte S sina studier utomlands. På hösten 1836 påbörjade han en vandring genom Tyskland med längre avbrott i Hannover, Köln och Heidelberg för vistelser hos flera av tidens mest välkända instrumentmakare. Han tillbringade 1840 en tid hos Charrière i Paris och efter ett besök i London återvände han till Sverige året därpå.

S:s studier tycks ha möjliggjorts genom bistånd av Anders Retzius (bd 30). Med dennes hjälp erhöll S de stipendier och rekommendationsbrev som var nödvändiga för att utlandsvistelsen inte bara skulle bli genomförbar utan också framgångsrik. Retzius hade givetvis en avsikt med sitt stöd. Efter bröderna Ponsbachs bortgång stod institutet utan instrumentmakare. En son till C F Ponsbach hade visserligen tagit över verkstaden, men Retzius trodde inte denne skulle bli långvarig på platsen. 1839 skickade S, som ett prov på gjorda framsteg, bl a ett stenkrossningsinstrument, injektionsrör och kirurgiska knivar till Retzius. Instrumenten förevisades av Carl Johan Ekströmer (bd 13) vid en sammankomst i Sv läkaresällskapet s å.

I mars 1842 fick S företräde inför professorskollegiet vid KI. Han anhöll om att bli antagen som institutets instrumentmakare och ålades att genomgå prövning inför Ekströmer och Retzius. Provet måste ha avlöpt väl för i dec s å betalade institutet räkningar från S. Troligtvis övertog S till en början Ponsbachs verkstad i orangeribyggnaden. Men redan efter några år flyttade han till en annan lokal inom området. Retzius tog 1848 initiativ till att på nedre botten i bibliotekshuset inreda en kirurgisk instrumentverkstad tillsammans med en mindre bostad för S och hans familj. S arbetade i dessa utrymmen fram till 1862 då han flyttade några kvarter bort, till Kaplansbacken 3, där en instrumentfabrik byggdes.

S konstruerade både egna instrument och förbättrade andras uppfinningar. Arbetet skedde i nära samarbete med användarna. Ofta vände sig läkare direkt till honom med uppslag eller omarbetningsförslag. Instrumentmakaren bidrog aktivt till förverkligandet av deras idéer. Till en början tycks han inte ha bekymrat sig om att sätta ut sitt eget namn efter produkter i priskataloger och liknande. I exempelvis en priskurant från 1856 framgår att en förlossningstång har framställts efter anvisning av obstetrikern Magnus Christian Retzius. S själv nämns inte. Kanske var det rentav en marknadsföringsstrategi att lyfta fram en medicinsk auktoritet som upphovsman till en uppfinning snarare än hantverkaren eller teknikern. I takt med att företaget växte blev det emellertid viktigare att stärka och värna dess varumärke. I produktkataloger från tiden kring sekelskiftet 1900 finns både utländska och sv kirurgnamn utsatta, men ett stort antal instrument har ”mod. Stille” som enda och egen ursprungsbeteckning. På samma sätt som de större instrumentfirmorna märkte också Alb. Stille sina instrument med en namnstämpel, vilket var ett sätt att skydda dem från kopior.

S rörde sig skickligt mellan olika arenor och medier för att lansera sina produkter och knyta affärskontakter. En viktig mötesplats var Sv läkaresällskapets sammankomster. Till en början var det ledamöter vilka hade uppdragit åt S att tillverka instrument som förevisade dessa inför sällskapet. Återkommande framhölls hans stora kunnighet och de positiva omdömena andades ofta en nationell stolthet över att landet ägde en instrumentmakare som kunde konkurrera med tyska, franska och engelska fabrikanter. Efter hand blev det allt vanligare att S själv demonstrerade både egna och importerade produkter vid sällskapets möten. Det rörde sig om diverse nya och förbättrade kirurgiska instrument, men också om ortopediska bandage och operationsbord. S invaldes 1868 som förste icke-akademiker i läkaresällskapet.

Firman Alb. Stille hade en försäljningslokal som på 1850-talet var belägen på Stora Nygatan. Genom annonser försökte S locka kunder till sin bod. En priskurant från tidsperioden ger en god bild av det utbud som firman saluförde. Instrument för anatomiska undersökningar, obduktioner och amputationer finns förtecknade tillsammans med en rad olika kirurgiska instrument. Specialiseringen inom medicinen tycks redan ha vunnit inträde, och katalogen innehåller uppgifter om ett antal instrument för inspektioner och operationer av olika organ, alltifrån ögonhållare av silver med elfenbensskiva och magpumpar i kautschuk till livmoderspeglar av tenn, trä och glas. Boden tillhandahöll också diflaskor för barn, rakknivar, bråckband, artificiella ben, koppningsinstrument och annat som efterfrågades av läkare och allmänhet.

S sökte sig även till internationella arenor för uppvisning av ny teknik, vetenskap och industri, bl a deltog han i de världsutställningar som hölls i Paris 1855, 1867 och 1878. När S inför läkaresällskapet redogjorde för sitt besök vid utställningen 1867 uppehöll han sig vid arrangörernas och de medverkande firmornas ansträngningar för att göra de kirurgiska instrumenten så attraktiva och publikdragande som möjligt. Arbetena hade placerats i glasmontrar och dockor i bandage stod utplacerade på ömse sidor av skåpen. Instrumenten – till och med amputationssågarna – hade förgyllts och bandagen klätts i sammet och broderat siden. Särskilt framträdande plats på utställningen hade proteser av olika slag: ben, armar, händer. S påpekade kritiskt att flera föreföll ”vara gjorda endast för att exponeras”, men gav samtidigt uttryck för optimism om utvecklingen inom området. Från utställningen 1878 kunde han rapportera om en apparat som simulerade naturliga processer: en ”förlossningsfantom”. Det var en modell av ett bukparti hos en kvinna med de inre organen i kautschuk och ”en skruvinrättning” med vars hjälp livmoderns sammandragningar åskådliggjordes.

Vid sidan av sin kommersiella verksamhet engagerade sig S i kommunala frågor. Han var ledamot av Sthlms stadsfullmäktige och hade i staden olika slag av kommittéuppdrag. Genom läkaren Carl Curman (bd 9) övertygades han om behovet av offentliga badinrättningar i Sthlm och bidrog med egna medel till planernas förverkligande.

S:s son Albert Maximilian (Max) S (1853–1906) studerade under flera år hos kända instrumentmakare i Wien, Nürnberg och London men var också 1875–77 elev vid GCI. Han blev 1880 verkmästare vid fabriken på Kaplansbacken, delägare följande år och från 1884 ledare för firman, sedan fadern drabbats av sjukdom. 1887 blev han ledamot av läkaresällskapet. Max S tillträdde under en för kirurgin mycket expansiv period. Den antiseptiska sårbehandlingen hade börjat etableras och nya krav ställdes på operationsavdelningarnas inredning och instrument. Sjukhus med rymligare och bättre utrustade lokaler byggdes på flera orter i landet. Med hjälp av nya tekniker utförde kirurgerna allt djärvare ingrepp, särskilt i bukens alla organ. S:s arbete med förbättrade operationsbord, som han vid återkommande tillfällen visade upp vid läkaresällskapets sammankomster, låg väl i linje med denna utveckling. Det gjorde också de nya starkare operationstänger och gipssaxar som han lanserade. Även ortopedins uppsving i slutet av 1800-talet kan avläsas i S:s verksamhet. Ett flertal gånger demonstrerade han nya ortopediska apparater, instrument och bandage. Produkterna marknadsfördes internationellt och fick stor spridning.

Under S:s tid utvidgades fabrikslokalerna på Kungsholmen och antalet anställda växte från 25 till 100. Ett permanent utställningsrum på området iordningsställdes som besöktes av kirurger från när och fjärran. S skapade även en mobil utställning med prov på företagets nyheter som han förde med sig på sina resor utomlands. Kontakterna med Tyskland var särskilt täta och S befann sig på en utställning av instrument vid det tyska kirurgsällskapets årsmöte i Berlin då han avled. Efter S:s död fusionerades firman 1910 med Instrument- och förbandsfabriks ab Ch O Werner varvid ab Stille-Werner bildades. Detta företag försattes i konkurs 1993 men verksamheten återupptogs under namnet Stille ab.

Solveig Jülich


Svenskt biografiskt lexikon