Knut Martin Stjerna

Stjerna, Knut Martin, f 14 mars 1874 i Malmö, S:t Petri, d 15 nov 1909 i Uppsala, Domk. Föräldrar: trafikdirektören vid Statens Järnvägar Carl Johan S o Matilda Johanna Grönlund. Mogenhetsex vid H a l i Malmö 21 maj 92, inskr vid LU 6 sept 92, FK 30 maj 94, FL 31 jan 02, allt vid LU, medarb i Sydsv dagbl snällposten (SDS) 15 dec 00–31 dec 05, e o amanuens vid LLA 17 mars 03–dec 05, disp vid UU 23 sept 05 (ej prom), doc i nord o jämförande fornkunskap 29 dec 05, uppehöll undervisn o examination i detta ämne från vt 07, amanuens vid Museet för nord fornsaker från april 09, innehade doc:stipendium från vt 09, allt vid UU, sekr i Upplands fornminnesfören från maj 07. – Ogift.

Efter fil kand-examen vid LU inriktade sig Knut S främst på konst- och litteraturhistoria. Av hans lärare kom Henrik Schück (bd 31) att utöva störst inflytande på honom. Det var också vid Schücks litteraturhistoriska seminarium som den då 24-årige S presenterade sitt första större självständiga arbete, Erik den helige: en sagohistorisk studie (1898). Med en för sin tid banbrytande komparativ litteraturvetenskaplig metod och skoningslös källkritik lät studien snabbt tala om sig. Historikerna upprördes över en ”hyperkritik” som hotade att ”få många av våra historiska personligheter upplösta i myter” (Sv historiska föreningens årsberättelse för 1898, HT 1899). En hård debatt följde där S uppvisade en envis stridbarhet som snart skulle bli ett utmärkande drag för hans vetenskapliga person.

S slogs för sin akademiska överlevnad, men då hans far dog tvingades han att överge heltidsstudierna för att ta hand om familjeekonomin. Han fick nu anställning vid SDS, handplockad av dess redaktör Carl Herslow (bd 18). S:s uppgift var att ansvara för tidningens nya satsning på en söndagsbilaga och hålla kontakt med representanter för vetenskap, konst och litteratur. Den inledande entusiasm S visade sitt uppdrag avspeglas i de första årens breda kulturbilagor av för sin tid modernt snitt.

Parallellt med arbetet på tidningen fortsatte S sina studier, men det kompakta motstånd han mött i debatten om Erik den helige fick honom att tveka om sina möjligheter till akademisk karriär. Av Schück, som hösten 1898 återvände till UU, tycks S inte ha fått den hjälp han hoppats på. Nu närmade han sig istället arkeologin. I de första egna bidragen till SDS, hösten 1901, rapporterade S från ett besök till hällristningarna vid Simrishamn. Här var det konsthistorikern S som med arkeologisk insiktsfullhet tolkade ristningarna och bronsåldern. Redan i studien av Erik den helige kunde ett arkeologiskt intresse skymtas, men nu tycks S medvetet ha prövat en ny väg. Innan de gick i tryck skickade han artiklarna till Oscar Montelius (bd 25) för att få kommentarer, samtidigt som han förtydligade sådant han misstänkte att Montelius skulle ogilla. Denne tycks likafullt ha uppskattat materialet, för nu inleddes en förbindelse som på kort tid fick S att flytta allt sitt intresse till arkeologin.

Brev från S till Montelius ger en inblick i det lärjunge-lärarförhållande som växte fram. S framstår här som en starkt engagerad och självständig adept som inte drog sig för att säga emot sin lärare. En stor part av breven är skrivna 1903–04, den period S var indragen i en akademisk strid om tillsättningen av platsen som föreståndare för LU:s historiska museum. I den intensiva kapplöpningen med rivalen Otto Rydbeck (bd 31) läste S på kort tid in en fil lic-examen i jämförande fornkunskap, för att sedan febrilt arbeta på att få klar sin doktorsavhandling. Han inledde nu också arbetet med en serie artiklar där han utifrån Beowulfsagan på ett nydanande sätt lät korsbefrukta litteraturhistoria med arkeologi. S:s energi verkade outsinlig. Samtidigt med sin vetenskapliga verksamhet pendlade han sedan mars 1903 dagligen mellan två arbeten; som amanuens på LLA och tidningsarbetet på SDS i Malmö. Han var också starkt engagerad i det sydsvenska föreningslivet, av allt att döma en strategi för att knyta viktiga kontakter inom den akademiska världen.

Den utdragna och infekterade striden om föreståndarplatsen hade en mångbottnad bakgrund. Här kan framhållas motsättningen mellan två arkeologiska skolor, å ena sidan Rydbecks konsthistoriskt grundade och kulturhistoriskt inriktade medeltidsarkeologi, uppbackad av museets inspektor Evert Wrangel och riksantikvarien Hans Hildebrand (bd 19), å den andra S:s typologiskt grundade förhistoriska arkeologi med stöd av Montelius och de uppländska arkeologerna Bernard Salin (bd 31) och Oscar Almgren (bd 1). Genom striden skymtar också en underliggande rivalitet mellan Hildebrand och Montelius.

I nov 1904, efter nära två års stridigheter, utsågs Rydbeck slutligen till föreståndare. S var slagen men uppmuntrades av Montelius till att ändå fortsätta sitt avhandlingsarbete, och i början av 1905 var avhandlingen färdig att läggas fram i Lund. Efter en resa till Sthlm, och diskussioner med bl a Montelius och Schück, kom dock planerna att ändras. Nu skulle disputationen istället ske senare under året och vid UU.

I efterhand framstår 1905 som en vändpunkt. I sept disputerade S på sin avhandling Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern, som med sin bebyggelsearkeologiska grund blev ett pionjärarbete i sv arkeologi. ”[E]tt på samma gång solitt och genialt arbete”, var opponenten Oscar Almgrens slutomdöme. S hade lagt grunden för en akademisk karriär i Uppsala. Ändå var det de politiska händelserna på nationell nivå som detta år upptog större delen av hans engagemang.

Genom Lauritz Weibull engagerades S våren 1905 för det första nordiska historikermötet i Lund. Konferensen som hölls första veckan i juni blev knappast vad organisatörerna tänkt sig. På grund av unionskrisen uteblev alla norska och flera av de danska deltagarna. De norska historikerna ”förblandade politik med vetenskap”, kommenterade Weibull missnöjt efteråt. Med ett nationellt patos, som han redan tidigare visat i ett förslag om en sv nationalsång, inriktade S nu sina krafter på unionsfrågan. I konservativa Skånska Aftonbladet publicerade han en nationalistisk pamflett med argument för ett sv annekterande av Narvik för att där skapa en av västra Europas viktigare industri- och hamnstäder. Han närmade sig också den i unionsfrågan engagerade Sam Clason (bd 8).

Genom Clasons försorg blev S involverad i en hemlig presskampanj med syfte att inför unionsförhandlingarna få över den europeiska opinionen på sv sida. Med hjälp av sina presskontakter kunde han med stor möda föra ut sv artiklar i europeiska tidningar, ett svårt uppdrag eftersom sympatierna i Europa från början låg hos Norge. Samtidigt som datum för S:s disputation närmade sig verkar hans fokus ha legat på unionsförhandlingarna i Karlstad. När dessa var inne i sin känsligaste fas, bara en vecka före disputationen, återkom S i flera telegram till Hjalmar Hammarskjöld (bd 18), en av Sveriges fyra delegerade vid konferensen, med information om opinionsläget och frågor om hur han skulle agera. Samma dag som S disputerade undertecknades i Karlstad överenskommelsen om unionens upplösning.

Efterspelet till unionsengagemanget blev inte vad S tänkt sig. När han tog del av kommande ordensutnämningar för insatser vid unionskrisen, visade det sig att de journalistkontakter han bearbetat i Berlin och Paris fick utmärkelser, medan S själv blev utan. Detta sårade honom djupt.

S återvände nu helhjärtat till vetenskapen. Den första sv universitetsutbildningen i arkeologi hade initierats av Oscar Almgren i Uppsala i slutet av 1890-talet. Denne önskade frånträda ansvaret och arbetade inom universitetet för att S skulle ta över undervisningen. När S förordnades till docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid UU blev planerna genomförbara.

Sedan S sagt upp sina bägge arbeten i Skåne begav han sig som stipendiat ut på en längre europeisk studieresa. I franska och belgiska museisamlingar fäste han sig vid den västeuropeiska stenålderns problem, vilket kom att återspeglas i de arkeologiska seminarierna. Hösten 1906 återvände han till Uppsala för att under en övergångsperiod tillsammans med Almgren hålla i den arkeologiska undervisningen; från 1907 var han ensam ansvarig för denna. Samtidigt gav han sig med fullt engagemang in i den nya hemstadens akademiska liv. Han övertog sekreterarposterna i såväl Upplands fornminnesförening som den av Almgren grundade kulturhistoriska föreningen Urd. Men paradoxalt nog blev S:s första stora arkeologiska uppgift en medeltidsarkeologisk utgrävning, och det i en skala som tidigare inte skådats i Sverige.

Uppsala stad hade i tidens anda beslutat uppföra en saluhall. Då man vid grundgrävningarna stötte på byggnadsrester uppmärksammades detta snabbt av stadens historiskt intresserade. Det stod tidigt klart att man hade blottlagt ruinerna av universitetets äldsta delar, den forna Studentholmen. Saluhallsbygget stoppades och 1907 företogs en arkeologisk undersökning med S som ledare. Utgrävningen var omfattande med intrikata lager av sten-, tegel- och träkonstruktioner. Utan någon större erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete tog sig S an uppgiften med sedvanlig energi och idérikedom. Han förlade sina studenters seminariegrävningar till platsen och kunde på så sätt förlita sig på hjälp av engagerade och kunniga medarbetare, införde ett belöningssystem för de fornsaker som hittades och, vilket var ovanligare, anställde en konstnär som under grävningens gång uppförde en modell av de svårtolkade stockverken allteftersom de frilades. S ägnade också stor kraft åt att försvara utgrävningen mot de kommunala myndigheterna som, ivrigt understödda av Upsala nya tidning, höll på stadens ekonomiska intressen. Efter en strid som blev alltmer infekterad lyckades han att tillsammans med det akademiska Uppsala samla ihop pengar för att flytta saluhallsbygget ett tiotal meter så att de framrensade medeltida murarna inte skulle behöva raseras.

Sitt arkeologiska seminarium vid UU utnyttjade S till att låta studenterna under stort eget ansvar samla in uppgifter om Sveriges stenåldersfynd. Nu väcktes idén om ett storslaget nationellt projekt: den första samlade studien av hela den sv stenåldern. På en bebyggelsearkeologisk grund skulle stenåldern utforskas och illustreras genom hopfogbara utbredningskartor, landskap för landskap, varje student med ansvar för sitt eget hemlandskap. S:s seminarium kom på så sätt att engagera en allt större skara studenter.

Trots att S:s hälsa börjat svikta arbetade han oförtrutet på, men i dec 1908 tvingades han lägga in sig på sjukhus. En svår hjärtarytmi konstaterades. Sedan han skrivits ut från sjukhuset i början av mars följande år inleddes en period av intensiv verksamhet. Undervisningen återupptogs med föreläsningar och seminarieutgrävningar i Uppland, och på stenåldersseminariet fortsatte S:s studenter att redovisa sina landskap. S utsågs också att överta ledarskapet för UU:s museum för nordiska fornsaker. Här fick han äntligen möjlighet att genomföra det han i Lund hade bespetsat sig på: att knyta utbildning och forskning till ett arkeologiskt museum.

Samtidigt arbetade S på den sammanfattande studie över den nordiska stenåldern som han påbörjat efter studieresan 1906 och som legat till grund för hans undervisning. Med utgångspunkt i invandringsteorier argumenterade han här för att den neolitiska stenålderskulturen kommit till Sverige via England. Mot detta synsätt reagerade Montelius med förfäran: ”Det är ledsamt, att en min ”lärjunge” – så kallar han sig – skall ha en så dålig metod [...] Jag trodde det skulle vara en övervunnen ståndpunkt – åtminstone för mina ”lärjungar” – att så lättsinnigt låta nya folk komma till ett land och så lättvindigt handskas med den typologiska utvecklingen” (O Montelius till A Montelius 21 juni 1909, Montelius-Reuterskiölds saml, ATA).

Bakom Montelius’ reaktion anas återigen den vetenskapliga schism som låg bakom föreståndarstriden i Lund fem år tidigare. Trots att S till synes byggt sin studie på typologiska resonemang, hade han börjat avlägsna sig från Montelius. För om typologin, med sin darwinistiskt inspirerade idé om fornsakernas inre utveckling, hade bidragit till att göra arkeologin till en självständig vetenskap, så hade den också medfört att människan hade hamnat i bakgrunden. Här närmade sig S istället en kulturhistorisk arkeologi som, till skillnad från den stränga montelianska typologin, gav utrymme för människans fria vilja. Montelius avrådde S från att trycka studien i dess ursprungliga skick.

Under hösten 1909 var S istället i full färd med en studie över de tidigaste sv stadsbildningarna. I slutet av okt höll han i Uppsala ett uppmärksammat föredrag utifrån det som skulle bli hans sista fullbordade skriftliga verk, Lund och Birka (1909). När artikeln publicerades kort efter hans död väckte den stor uppmärksamhet. Om artikelns del om Birka snart förlorade aktualitet kom avsnittet om Lund att få en långvarig och grundläggande betydelse för lundaarkeologin. S:s intresse var nu inriktat på den sena järnåldern och tiden för kristnandet. Under hösten hade han förlagt seminarieutgrävningar till ett gravfält från sen vikingatid i Årsta utanför Uppsala. I början av nov återkom han dit med sina studenter för en spektakulär arkeologisk bedrift, en av skelettgravarna skulle tas upp i ett stycke och forslas till Museet för nordiska fornsaker. På bilder från ”gravupptagandet” syns en avmagrad S omgiven av en skara nyfikna åskådare. Tio dagar senare föll han plötsligt ihop på sin stamlokal i väntan på middagen. Den tillskyndande läkaren kunde bara konstatera att S hade dött i hjärtförlamning.

En av S:s stora och bestående insatser för arkeologin var att han lyckades höja ämnets status vid universitetet. Arkeologin fick genom hans orädda och ihärdiga engagemang en påtaglig närvaro i det uppsaliensiska livet, och med S:s höjda krav på undervisningen blev det även en disciplin att räkna med vid universitetet. Den professorsstol som inrättades i nordisk och jämförande fornkunskap vid UU 1913, den första i Sverige, var till stor del S:s förtjänst.