Kilian Stobæus

3 Stobæus, Kilian, kusin till S 2, f 9 febr 1690 i Vinslöv, Krist (Benzelius; enl annan uppg f 6 febr), d 17 febr 1742 i Lund. Föräldrar: akademiräntmästaren o kronobefallningsmannen Nils S o Brita Sophia Treutiger. Elev vid gymn i Gbg, inskr vid LU 28 juli 09, bitr läk i sv örlogsflottan 10–13, disp vid LU 17 o 20, MD 19 mars 21, förestod med professionen där 22–23, stadsläk i Gbg sept 24–25, prakt läk i Skåne 25–28, intendent vid Ramlösa brunn 27–aug 41, e o prof i naturfilosofi o experimentell fysik vid LU 3 dec 28, prof i hist från 29 jan 32, rektor där 35, k arkiaters n h o v 1 maj 32. – LVS 29.

G 6 april 1725 i Vittskövle, Krist, m Florentina Schubert, dp 19 april 1668 i Helsingør, Danmark, d 1745 (själaringn 25 sept i Lund), dtr till hattmakaren Arnold S o Anna Rosina Schultzen.

S:s liv påverkades av de krämpor han plågats av ända sedan barndomen: höfttuberkulos med åtföljande hälta samt nedsatt syn efter en ögonsjukdom. Kanske bestämdes också hans yrkesval av denna kroppskonstitution. Enligt traditionen ska hans far ha hälsat den nyfödde med: ”God morgon, doktor Kilian!”. Fadern hann dock aldrig engagera sig i sonens utbildning då han dog redan innan gossen fyllt fyra år. S uppfostrades istället hos en släkting i Småland, bergmästaren och mineralogen Johan Dimberg, därefter hos sin farbror Andreas S (S 1) och slutligen hos morbrodern Kilian Treutiger, från vilken han sannolikt fått sitt förnamn, i Gbg. Utbildningen försvårades även av de oroliga tiderna, men S hade under åren i gymnasiet tillägnat sig gedigna kunskaper och kunde i Gbg också utnyttja kontakter med läkare som Olof Bromelius (bd 6) och Magnus v Bromell (bd 6). Medicinsk undervisning meddelades i Uppsala och i någon mån i Lund, där S inskrevs. Mycket av inlärningen skedde dock genom lärlingsliknande verksamhet eller självstudier.

Från 1710 och några år framåt var S verksam i flottan tillsammans med en annan morbror, Gustaf, som var apotekare. Han disputerade 1717 för J J von Döbeln (bd 11) på en avhandling som är anmärkningsvärd genom att diskutera anorexia och som tre år senare fullföljdes med en disputation för medicine doktorsgraden för densamme; att som annars var regel disputera utomlands kunde inte komma på fråga. S var stadsläkare i Gbg innan han kallades till Lund. Han gifte sig med Florentina Schubert och kunde – troligen tack vare goda honorar från sin praktik hos den skånska adeln – leva ett materiellt sett ganska gott liv. Det Lund han verkade i var sargat av krigen men lockade också lovande studenter. Bland dem märktes Olof v Dalin (bd 10), Nils Rosén v Rosenstein (bd 30), Carl v Linné (bd 23) och Sven LagerBring (bd 22), alla adlade för välkända förtjänster, och även Johan Leche (bd 22). Som brunnsläkare i Ramlösa mötte S en förnäm patientkrets: där ingick de mäktiga grevinnorna Margareta v Ascheberg (bd 2) och Christina Piper (bd 29, s 320), universitetskanslern Carl Gyllenborg (bd 17), m fl. Hit kom också flera framstående danska forskare, som S knöt kontakter med. Han engagerade sig i sina patienter, även de fattiga, och tog under somrarna med sig utvalda lärjungar för tjänstgöring vid brunnen, vilket bidrog till Ramlösas växande anseende som kurort.

Uppenbarligen var S en mycket stimulerande mentor, som också kunde ikläda sig en fadersroll. Bekant är Linnés historia om hur han under sin tid som inneboende hos S blivit ertappad med att ha lånat böcker ur dennes bibliotek och läst dem om natten. Läraren blev först vred men talade sedan om Linné ”som en son”. Eftersom S var barnlös kan detta låta nästan bokstavligt menat, men ska snarare uppfattas just som ett uttryck för etableringen av ett förhållande mellan patron och klient. Det var detta band Linné av oklara skäl bröt efter ett år då han begav sig till Uppsala. Anledningen kan ha varit enkel, att utkomstmöjligheterna var bättre där eftersom professurerna var två och att deras innehavare båda var gamla. Osämjan reddes ut, som framgår av upptagen korrespondens.

S synes ha varit en idealisk lärare, som också såg till att skaffa åskådningsmaterial. Nämnas bör inte minst hans naturaliesamlingar, införskaffade genom kontakter i Danmark och på kontinenten – en grönländsk kajak, snäckor, kinesisk kuriosa m m. Samlingarna donerade han 1735 till LU där de idag (2009) utgör stommen i det upprustade kuriosakabinettet, landets äldsta museikollektion. S var samlare, besatt av tidens kardinaldygd curiositas, nödd och tvungen att vara just ”kammarlärd”. 1728 erhöll S en professur som kombinerade undervisning i experimentalfysik och naturfilosofi, och längre fram blev han professor i historia med rätt att undervisa i medicin, en ovanlig kombination. Då VA grundades 1739 invaldes S så gott som omgående men tycks inte ha hörsammat kallelsen.

S:s vetenskapliga produktion är begränsad. Avhandlingarna, rimligen skrivna av honom själv som preses, är inte fler än åtta, men halten överstiger å andra sidan det vanliga. Dessa samlades och gavs ut postumt i Danzig (1752–53). Till detta kommer några uppsatser som publicerades av VS i deras Acta literaria et scientiarium Sueciæ. Framför allt är S:s rykte knutet till fossilens gåta och geologins förhistoria. Det betyder att han var inblandad i den debatt som på 1720-talet fördes i VS om ”mammontovakost”, de första mammutfynden i Sibirien, och huruvida de skulle förklaras utifrån teorier om syndafloden eller något annat. I avhandlingen om de s k Brattenburgspenningarna (1732), ett slags myntliknande stenar som fått sitt namn från myten om en sjunken borg, avslöjade S dessa som förstenade rankfotingar – även detta ett exempel på frågan om hur historien skulle tolkas i förhållande till teologi och naturvetenskap.

På sin märkligt konstruerade professur arbetade S gärna med traditionell historia, genealogi, kungalängder, sagor m m. Hans samlande avsatte också en instruktion för en forskningsfärd i Skåne i nitton punkter för hans lärjungar 1729, som kan ses som en visserligen enkel men dock föregångare till Linnés Instructio peregrinatoris. S:s föreläsningar, varav några finns bevarade, bör ha varit entusiasmerande. Bokköpen finns noggrant dokumenterade för åren 1730–1741. Hans bibliotek, utan tvekan osedvanligt gott och varav delar idag finns på LUB, omfattade enligt bevarad katalog 2 500 volymer, bl a med de viktiga museologiska verken. Bouppteckningen efter hustrun, död tre år efter S, vittnar om välfyllda skåp och en del målningar, men inget som tyder på religiöst engagemang. Hemmet prenumererade på flera tidningar; nyfikenheten gällde alltså också samtiden.

Linnés beskrivning av sin lärare tecknar bilden av en kroppsligen bräcklig och deformerad människa, plågad av sjukdomar och avsevärd fetma och även ”en ledsnad som ofta honom angrep”, men som i övrigt besatt stor kreativitet och var mångsidigt begåvad. Det faktum att S gjort en imponerande akademisk karriär mer eller mindre som autodidakt, t o m utan att ha gjort den annars obligatoriska studieresan, visade på hans ”lyckliga ingenium”. En verkligt skarpsinnig man, ”vir vere acutus”, löd det beundrande slutbetyget. S omnämns också som ”pure stahlianus”, vilket normalt inte uppfattades som något positivt. Stahlianerna botade enligt formeln ”curant expectando”, d v s genom att vänta, vilket av den vid tiden dominerande mekanistiska skolan ansågs ovetenskapligt. I sin säregna stofthydda härbärgerade S det bästa av de akademiska dygderna, och hans frånfälle innebar en stor förlust för LU. Som nationskurator var han varmt avhållen och han bistod ofta sina studenter, som till jordfästningen skrev: ”Hos dig man aldrig var för länge/ Man lärde sig mycket uti ro/ Du trivdes endast bland de spaka/ Du var en ängel mot din maka, en älskad herre i ditt bo.” Samtidigt med S gick också den gamla generationens representanter i Uppsala, Olof Rudbeck d y (bd 30) och Lars Roberg (bd 30), ur tiden. Härmed bereddes plats för den linneanska eran med rötter också i Lund.