David Stockman

Stockman, David Georg, f 30 nov 1879 i Gbg, Domk, d 2 dec 1951 i Sthlm, Sofia. Föräldrar: emigrationsombudet Peter Herman Alfred S o Erika Christina Olsson. Möbelskulptör, sångare vid E Lindens (bd 23) operettsällsk 00–01, tenorsolist vid H Luttemans turnerande sångkvartett 01–06, studerade sång för bl a H Hoffman i Breslau o L Bachner i Berlin, scenisk gestaltn för J Lang i Sthlm, plastik för S Hebbe (bd 18) i Sthlm, debuterade vid K teatern där 06–07, engagerad vid K teatern 07–42, hovsångare 29. – Litt et art 18.

G 1) 10 juni 1908(–25) i Gbg, Vasa, m Ingrid Maria Bratt, f 21 aug 1878 i Viker, Ör, d 12 jan 1945 i Båstad o Hov, Krist, dtr till ingenjören Gustaf Johan B o Erika Augusta Lovisa Österman; 2) 11 nov 1925 i Sthlm, Sofia, m Helny Maria Wilhelmina Westerberg, f 26 dec 1896 där, Maria, d 3 maj 1974 där, Sofia, dtr till bokhållaren Johan Erik W o Anna Maria Katarina Eriksson.

För den unge David S var det inte sångarbanan som lockade. Han var skulptör med träsnideri som specialitet och arbetade som möbelformgivare och bildhuggare. Vid Stockholmsutställningen 1897 visade han upp en skulpterad trymå i rokokostil, med bord, och belönades med en silvermedalj för konsthantverk. Han flyttade därpå till huvudstaden för att fortsätta sin utbildning inom hantverket. I början av det nya seklet gjorde sig emellertid sången påmind och S engagerades för en kort tid vid Emil Lindens operettsällskap. Därefter medverkade han som tenorsolist i den s k Luttemanska kvartetten i många konserter på turnéer runtom i Europa. Sin sångliga utbildning fick S bl a hos H Hoffman i Breslau och han studerade också för teaterpedagogen Signe Hebbe.

Vid K teatern gjorde S 1906–07 framgångsrikt de tre föreskrivna rolldebuterna: som Wilhelm Meister i A Thomas’ Mignon, som Lyonel i F v Flotows Martha och som Fernando i F Paers Leonora. Han engagerades och etablerade sig snabbt i publikens och kritikens gunst, inte minst genom sin säkerhet och stora nyfikenhet på nya roller. Under 35 år utgjorde sedan S en stöttepelare vid Stockholmsoperan, där han plikttroget och i närmare 100 roller förde traditionen från bl a Oskar Arnoldson (bd 2) och Arvid Ödmann vidare. Han var på många sätt Jussi Björlings föregångare i popularitet med en egen, stor och hängiven publik. Vid återkommande tillfällen påpekade samtida iakttagare att S hade kunnat nå stora internationella framgångar om han bara så önskat.

S:s röst kan beskrivas som en välplacerad och stadig tenorröst med en påfallande ren och klar klang, av samtida lyssnare karaktäriserad som silvrig i kvalitet. I början dominerade de lyriska rollerna, t ex Romeo och Faust. Omvittnad är S:s fallenhet för höga lägen i tenorroller som Raoul i Hugenotterna. Under karriärens gång växlade han över mer dramatiska italienska partier (Riccardo i Verdis Maskeradbalen och Radamés i Aida) till ett antal Wagnerpartier (Lohengrin, Tristan och Parsifal, de senare vid resp Sverigepremiär). En av sina glansroller, Hoffmann, sjöng S med bravur vid sin 60-årsdag 1939.

Sceniskt har S beskrivits som försynt och hans agerande som fritt från manér. Men inte minst i operettsammanhang kom en viss charm i dagen som kombinerad med en läggning för humor gjorde honom omtyckt, t ex som Paganini i operetten med samma namn på Oscarsteatern, tillsammans med Margit Rosengren (1934). Även privat intog S en blygsam hållning och han gav med mycket få undantag intervjuer. Han hyste en viss reservation mot teaterlivet och efter avslutad karriär vid K teatern drog han sig tillbaka från scenen men fortsatte som sångpedagog. – S:s sångliga utveckling kan följas i ett stort antal kommersiella grammofoninspelningar.