Andreas Stobæus

1 Stobæus, Andreas, f 1642 (J L v Schantz´ geneal:er, RHA) trol i Stoby, Krist, d 15 dec 1714 (Tilas; själaringn 16 dec i Lund). Föräldrar: kyrkoherden Jens Lauridsen o Sidsela Christoffersdtr. Elev vid skolor i Khvn o Kristianstad, inskr vid univ i Greifswald 25 april 60, lär vid Kristianstad skola 64, rektor där 69, inskr vid LU vt 69, disp 22 sept 69, e o prof i poesi 16 maj 74, prof i vältalighet o poesi 82, i hist o poesi från 4 juli 87, rektor ht 84–vt 85, 94 o 06, univ:bibliotekarie från 08, allt vid LU.

G 1) 2 juni 1674 i Kviinge, Krist, m Ursula Maria Wode, dtr till kronofogden Simon W; 2) 25 jan 1685 i Kviinge m Geska Hörling, f omkr 1661, d 1714 (själaringn 10 mars i Lund), dtr till frälsekamreraren Mårten H o Anna Jonsdtr Hedraea.

Släktnamnet Stobæus antogs av S och bröder till honom, dels efter födelseorten Stoby, dels efter den grekiske filosofen och antologiförfattaren Johannes Stobaios.

Från åtta till sexton års ålder gick S i skola i Khvn och därefter i Kristianstad. I Greifswald, där han i matrikeln benämns Andreas Johannides Gothus, förblev han i ungefär ett år. Han återvände sedan till Skåne där han under en tid försörjde sig genom privatundervisning. Med hjälp av biskopen i Lund, Peder Winstrup, fick S anställning som lärare vid Kristianstad skola, där han senare blev rektor. Han disputerade vid LU under Anders Spoles (s 41) presidium på en avhandling om hur platsers longitud kan fastställas.

1672 reste S till Sthlm där han prövade sin lycka genom att författa hyllningsdikter till Karl XI och Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10). Förmodligen var det på den senares och Winstrups tillskyndan som S utsågs till e o professor i poesi i Lund 1674. Efter LU:s restauration 1682 blev S ordinarie professor i vältalighet och poesi, och sedan Olaus Cavallius (bd 7) 1686 lämnat universitetet utsågs han också till professor i historia vid sidan av poesin. S var under flera perioder rektor och utnämndes 1708 också till universitetsbibliotekarie.

Under förra hälften av 1686 vistades S i Sthlm i ärenden som på olika sätt rörde universitetets ekonomi och bl a syftade till att fastställa dess stat i förhållande till generalguvernementet. 1690 utarbetade han på konsistoriets uppdrag ett memorial till K M:t angående frågan om professorernas löner. Memorialet avslogs dock. Det var vid denna tid allmänt bekymmersamt att få universitetets räkenskaper och redovisning att fungera. S lyckades själv inte prestera en räkning för rektorsåret 1684 som konsistoriet kunde godkänna. Förseningar i redovisningen förekom också. S:s bror Nils S utsågs till akademiräntmästare 1686, lämnade befattningen två år senare och avled 1693, men först i maj 1697 lämnade S tillsammans med änkan en sammanställning av 1686–87 års räkenskaper.

Häftiga strider rasade i konsistoriet vid LU under 1680och 90-talen, i synnerhet kring professorn i praktisk filosofi, Johan Lundersten, och tredje professorn i teologi, Thomas Ihre (bd 19). S var en svuren fiende till båda. 1682 uppstod en kontrovers mellan Lundersten och S i anledning av en disputation. S hade i egenskap av dekanus godkänt framläggandet av en dissertation med tillägnan till prokansler Canutus Hahn (bd 17), där denne prisades för att under sitt styre ha utrotat illviljans och hatets frön (semina odii et malevolentiæ) i de skånska sinnena. Dessa och liknande formuleringar upptogs illa av skånska nationen i samband med disputationsakten. Lundersten solidariserade sig med de förorättade och anklagade S för att ha brustit i sina plikter både som censor och preses vid disputationen. Incidenten gav upphov till en hel följd av trätor i konsistoriet. Kanslern Erik Lindschöld (bd 23) uppträdde så småningom som medlare och kunde gjuta olja på vågorna, åtminstone tillfälligt.

Under Ihres första rektorsår 1698 var konflikterna särskilt intensiva. Konsistoriets verksamhet låg under denna tid i det närmaste nere eftersom ledamöterna satt i system att utebli från sammankomsterna. Slutligen beordrades de värsta antagonisterna, Ihre och S, att infinna sig inför justitierevisionen i Sthlm tillsammans med akademisekreteraren Zacharias Sundius och konsistoriets utsedde representant Erland Lagerlöf (bd 22). De blev kvar i huvudstaden i över ett år, utan att saken kom till något egentligt avgörande.

S var inspektor för Värmlands nation. I denna egenskap tycks han bl a ha bistått studenterna med instruktioner vid författande av orationer pro exercitio, liksom med att skaffa stipendier till nationens studenter. Trätobrodern Ihre, inspektor för Västgöta nation, beklagade sig angående 1696 års stipendielista över att Värmlands och Östgöta nationer fått en oproportionerligt stor andel stipendier.

Som professor i poesi undervisade S framför allt i latinsk verslära. Universitetsstatuterna, skisserade på de uppsaliensiska, påbjöd för poesiämnet ett noggrant studium av Horatius’ och Aristoteles’ poetiker samt Vergilius’ och Horatius’ diktning liksom Ovidius’ Metamorfoser. De bevarade föreläsningskatalogerna från åren 1688, 1695–96, 1701–05 och 1709 visar att S med något undantag höll sig till de föreskrivna författarna i offentliga föreläsningar och privat undervisning. 1688 föreläste han offentligt över Horatius’ De arte poetica och undervisade privat i latinsk versskrivning. 1695–96 ägnades de offentliga föreläsningarna åt Horatius’ poetik, men även åt några av odena; privat undervisade S över poetik men också retorik eftersom han fick ersätta retorikprofessorn Jonas Hörling. 1701–03 gavs privatundervisning över Horatius. Följande år föreläste S offentligt över Vergilius’ Æneiden och privat över Ovidius och Horatius, samt Ciceros De senectute och De amicitia, och även Erasmus’ Moriæ encomium. 1705–06 gav han offentliga föreläsningar över Æneiden och privat undervisning över Moriæ encomium samt också Erasmus’ filologiska arbeten. 1709 utfäste sig S i föreläsningskatalogen att ge privat undervisning över den eller de författare studenterna önskade.

Inom historieundervisningen ägnade sig S i första hand åt Sveriges och grannländernas historia. Han föreläste också över allmän historia med utgångspunkt i för dåtiden nya arbeten. 1688 ägnade han t ex sina föreläsningar åt Johannes Bunos Tabularum mnemonicarum, quibus historia universalis … exhibetur, clavis (1662), och 1697 undervisade han över Friedrich Hildebrands Synopsis historiæ universalis … (1685).

S var en hängiven anhängare av rudbeckianismen. Etymologisk spekulation i denna anda är ett återkommande inslag i de dissertationer i historia som framlades under S:s presidium, och mytologiska vändningar med ursprung i Atlantican förekommer ofta i S:s latindikter.

S var en betydande och skicklig latinpoet även om bara en ringa del av hans omfattande produktion av latinsk vers gick i trycket. Han författade nio verspanegyriker på latin. Flertalet framfördes vid akademiska festligheter i Lund, fem av dem i samband med sv segrar i Stora nordiska kriget. Så firades segrarna vid Narva (1700), Kliszów (1702) samt Pułtusk och Thorn (1704) på klingande hexameter med den heroiska epikens hela arsenal av retoriska uttrycksmedel. S skrev också en stor mängd tillfällespoesi. Ofta riktade den sig till universitetets eller hans egna välgörare, exempelvis Nils Gyldenstolpe (bd 17) och Johan Paulinus Lillienstedt (bd 23), eller kolleger som Erik Lindschöld (bd 23) och Petrus Lagerlööf (bd 22).

Den kraftfulla episka stilen i S:s versorationer är slående och har beskrivits som uttryck för det s k admiratio-idealet, tanken att vältalaren och poeten skall försätta sin publik i ett tillstånd av förvåning, bestörtning och beundran. Admiratio-begreppet betonades i renässansens litteraturteori; under 1600-talet blev det allt viktigare och S är kanske den sv barockdiktare som mest utpräglat odlar detta ideal. En samtida beskrivning av S:s fenomenala behärskning av den barocka vältalighetens allra mest högstämda effekter finner man i Andreas Rydelius’ (bd 31) parentation över honom: ”Ty när ämnet fordrar kraft, bärs han fram som en störtvåg och rycker iväg sinnena som han vill, försätter dem i glädje, sorg, hopp, skräck, vrede eller medlidande. Andra gånger flyter han stillsammare fram och smeker örat med ett milt mummel liksom Aganippes bäck. Då rykten och lögner hindrar hans lopp reser han sig skummande, återtar sina gamla krafter och tar sig fram på förbjuden väg: överallt strömmar han fram svallande, klar och fri, antingen han bär fram Sveriges tårar, Mars galla eller sina Musers nektar. Han hetsar sinnena även då han förnöjer dem och han behagar dem även då han river upp och sårar dem.” (Rydelius, Oratio parentalis …).

En son till S i hans första gifte var Lorentz Christoffer Stobée (S 2) och i det andra Niklas (Nils) S (1694–1754). Den senare inskrevs vid LU 1706 och blev 1714 amanuens vid universitetsbiblioteket, där han s å fick efterträda sin far som bibliotekarie. Två år senare övergick Nils S till undervisning i olika adelsfamiljer och begav sig sedan till Sthlm. Han lovades en post som legationssekreterare vid en planerad beskickning i Konstantinopel, men då denna inställdes återvände han till Lund och antogs 1723 till docent vid filosofiska fakulteten. Befordrad till akademisekreterare 1729, vilket han då varit förordnad som sedan tre år tillbaka, ingick han s å äktenskap med kyrkoherdedottern Maria Ingelström. S utnämndes 1735 till professor i vältalighet och poesi vid LU och även om han inte vann samma ryktbarhet som sin far, ansågs han begåvad som latinsk talare och skald. Han författade ett stort antal poem och utgav många disputationer, och var en av de professorer inom fakulteten som samlade de största åhörarskarorna. S var universitetets rektor 1747 och 1752.