Ulrika (Ulla) Sophia Strussenfelt, von

von Strussenfelt, Ulrika (Ulla) Sophia, f 9 maj 1801 i Härslöv, Malm, d 16 jan 1873 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: kammarherren o majoren Michael v S o Fredrika Beata Lindencrona. Guvernant, innehavare av privatskola i Gränna 34–59. Förf o översättare. – Ogift.

Ulrika v S var kring mitten av 1800-talet en av Sveriges mest produktiva författare, främst bekant genom sina historiska romaner. Hon föddes i Skåne men växte upp hos sina morföräldrar, majoren Adolf Ludvig Lindencrona och Margareta Sofia Horn af Rantzien, på Hovgården i Hov, Ög. Modern dog i barnsängsfeber 1803, vid 25 års ålder, och S förlorade kontakten med fadern som gifte om sig flera gånger och lämnade Sverige 1822. En yngre syster, Constantia Carolina Amalia v S, togs om hand av farmodern.

S var mycket intresserad av litteratur, och läste gustavianska klassiker som Leopold, Oxenstierna, Creutz och Gyllenborg redan i de tidiga tonåren. Hennes intresse för historia och historieskrivning väcktes även det vid unga år. Hon studerade biografier över kända personer och fördjupade sig i SA:s handlingar. Det var huvudsakligen genom självstudier som S erhöll sin utbildning, eftersom hennes franske lärare enligt uppgift enbart kunde undervisa i sitt modersmål samt teckning.

När S var 13 år flyttade även hennes syster in i morföräldrarnas hem. S menade senare att det aldrig funnits några riktigt sympatiska känslor mellan systrarna. S:s skildringar visar på en komplicerad relation mellan de två, av vilka den ena enligt henne betraktades som ett geni av omgivningen medan den andra närmast sågs som motsatsen. Enligt S var den yngre systerns brådmogenhet och kritiska inställning viktiga skäl till att hon själv under många år avstod från alla seriösa författartankar.

Familjen flyttade 1831 till Gränna, där S undervisade och skrev litterära utkast för byrålådan men även tillfällighetsdikter, bl a till sin elev Wilhelmina af Ekenstam, som S mot slutet av sitt liv kom att kalla den bästa vän hon någonsin haft. Det var emellertid inte förrän hon var i 40-årsåldern som hennes första roman publicerades.

S översatte många böcker, av författare som Charlotte Brontë, Charles Dickens, Harriet Beecher Stowe och George Sand. Efter att en översättning refuserats av en förläggare med motiveringen att han hellre ville ha originalromaner skickade S in ett eget manuskript, som trycktes 1842 under titeln Ett presthus på landet. Verket blev tillräckligt framgångsrikt för att snart utkomma i en tysk översättning (Das Pfarrhaus auf dem Lande, 1844), och uppmuntrad av resultatet började S på allvar rikta in sig på en karriär som författare. S undervisade vid denna tid i en egen skola som hon drivit sedan 1834, och under många år kom hon att samtidigt ägna sig åt undervisning och sitt författarskap. Med några korta avbrott verkade hon som skolföreståndarinna fram till 1859.

Under 1850-talet brevväxlade S med Carl Fredrik Ridderstad (bd 30), som kom att hjälpa till med såväl konstruktiv kritik av manuskript som med utgivningen av hennes böcker. S flyttade till Sthlm 1863, och kom att bo ett stenkast från en annan författare i samma generation, Wilhelmina Stålberg. S uppskattade Stålberg mycket, och beskrev henne som god i själ och hjärta.

S skrev under många olika pseudonymer genom åren, såväl i bokform som för kalendrar, tidskrifter och tidningar, särskilt Östgötha Correspondenten, men även för Jönköpingsbladet, Aftonbladet och Ny illustrerad tidning. Alla hennes böcker utkom under pseudonym, och den hon begagnade oftast var Pilgrimen, ett par andra vanligt förekommande var Philaletes och M.B.

En av de genrer S var särskilt verksam inom var den historiska romanen. Själv hävdade hon att hennes omfattande produktion inom området berodde på förläggarnas efterfrågan mer än egna preferenser. Särskilt under 1850-talet författade hon ett stort antal verk med berättelser om det förgångna. Till de för sin samtid mest bekanta av böckerna kan räknas titlar som Pehr Brahe den yngre (1–2, 1856–57) och Magnus Stenbock (1859). Inte sällan utspelades handlingen under än mer närliggande perioder, t ex skildras dekabristupproret i romanen Wæra eller Trohetens prof (1851) och det sista svensk-ryska kriget i Bröderne eller 1808 och 1809 (1857).

1850-talets andra hälft innebar en oerhört produktiv period för S. Enbart under åren 1856–60 trycktes över 3 500 förstaupplagesidor ingående i historiska berättelser författade av S, oräknat texter skrivna inom andra genrer eller för pressen.

S förklarade att hon för sina romaners grundmaterial ofta använde sig av historiker som Sven LagerBring (bd 22) och Anders Fryxell (bd 16), för att sedan komplettera detta med sin egen fantasi, och i somliga fall även med efterforskningar av historiska miljöer. Ibland använde sig S av källmaterial som hon själv skaffat fram. Hon kontaktade släkten Stenbock vid författandet av romanen om Magnus Stenbock, och fick låna hundratals av hans brev. Så småningom kom hon att förkasta mycket av det hon redan skrivit av berättelsen emedan hon inte fann sin skildring av mannen överensstämmande med den bild hon fick av honom i breven: ”Jag hade framställt honom helt annorlunda än han framstår i sina brev. Jag hade mera tecknat honom som en gammal manhaftig karolin; här framstår han mera såsom en vek personlighet, med skuggsidor och dagrar, den ömmaste make … ” (Wieselgren, s 34).

S diskuterar gärna historiska tolkningar i sina romaner, och kan ange i noter om det finns något anakronistiskt inslag i berättelserna. Det händer även att hon refererar till historiska källor, och hennes inställning till historieskrivningen är mycket respektfull om än inte okritisk. I Magnus Stenbock ifrågasatte hon de mycket negativa skildringar av Georg Heinrich v Goertz (bd 17) som kunde återfinnas hos en del historiker, och det finns även kritik av traditionellt prisande av krigarkungar i vissa av hennes berättelser.

Några av S:s historiska romaner kom att översättas till danska och tyska, men något större erkännande av kritiken fick hon aldrig. Romanernas tendens är försiktigt liberal, med en nationalism som aldrig övergår till förakt för andra folk. Till exempel kallas zigenarna ”ett stilla, beskedligt folk, som gör ingen förnär” i Pehr Brahe den yngre, och i Arfgodset (1860) slås fast att människokärleken inte skiljer på svenskar, ryssar, européer eller asiater. Det finns frågor där S ibland ger uttryck för ganska radikala åsikter, som när det i sistnämnda roman hävdas att även kvinnor kan försvara sitt land med gevär i hand, men det hör till undantagen.

S skrev även ett stort antal berättelser utan historisk tematik, t ex var hennes första romaner, tryckta i början av 1840-talet, nutidsskildringar. Inte sällan var berättelserna religiöst färgade, speciellt gäller detta de många böcker hon skrev för unga läsare på 1860-talet. Det är emellertid de historiska romanerna som hennes rykte som författare främst vilar på.

S:s yngre syster Constantia Carolina Amalia v S (1803–47), ofta kallad Amelie, lät med början 1828 publicera dikter i Fredrik Boyes (bd 5) Magasin för konst, nyheter och moder, där utrymme bereddes för många kvinnliga författare. Sin första roman utgav hon 1829 och därefter följde sju romantisk-historiska berättelser efter förebild från fransk romanlitteratur. Med romanen Qvinnan utan förmyndare (1–2, 1841), som ingick i Thomsons Kabinetsbibliothek, knöt hon an till den då aktuella diskussionen om kvinnas myndighet, dock utan att företräda någon uttalat emancipatorisk ståndpunkt. Hon publicerade sig anonymt eller under pseudonym och det dröjde länge innan hennes identitet blev känd. Liksom sin äldre syster ägnade sig S åt undervisning, hon flyttade 1831 till Skåne för att arbeta som guvernant i enskilda hem och bosatte sig 1845 i Motala, även där sysselsatt med hemundervisning. Systrarnas levnadsbanor illustrerar många adelsfamiljers problematik i en tid av ståndsnivellering. När de som ogifta adelsdöttrar med ekonomiskt bräcklig familjebakgrund tvingades söka egna utkomstmöjligheter var undervisning och författarskap några av de få yrkesalternativ som stod till buds.