Styrbjörn Starke

Styrbjörn starke, d omkr 985. Föräldrar: sveakungen Olof (bd 28) o Ingeborg, dtr till Thrond, jarl av Sula (Flateyjarbók). Uppländsk kungason, sjökonung.

G m Tyre, d omkr 18 sept 1000, dtr till danske kungen Harald Gormsson, senare omgift med norske kungen Olav Tryggvason.

Den fylligaste beskrivningen av S:s liv återfinns i Flateyjarbók, en samlingshandskrift innehållande äldre texter av olika ursprung. Nedtecknandet skedde på Island omkring 1390. Avsnittet om S utgörs av ett inskott, en s k tått (þáttr), som återfinns i handskriftens version av den Olav den heliges saga som tillskrivits Snorre Sturlasson och som efter inskottets inledande ord kallas tåtten om S sveakämpe.

Om S:s far heter det där att denne dog av gift i Uppsala. S upptogs därefter i farbroderns, kung Erik segersälls (bd 14) hird och uppfostrades av sin morbror Ulf. Då han var 12 år gammal krävde han halva riket i arv efter sin far, något som farbrodern nekade honom. Vid 16 års ålder hade S visat sig så svårhanterlig och ställt till så mycket elände att han fogat till sitt ursprungliga namn Björn fått det fornsvenska adjektivet styr(r), närmast betydande tumult, strid eller kamp. Mot löfte om att hålla sig borta från riket under tre år utrustades han därför med en vikingaflotta och lämnade Uppsala.

När de tre åren passerat hade S lyckats bli hövding över vikingafästet Jomsborg, beläget på ön Wollin nära nuvarande polsk-tyska gränsen. Han hade därtill vållat stor oro i Danmark och förhandlat sig till en vapenvila med villkoret att han fick kung Haralds dotter till hustru samt hundra skepp och hjälp av kungen vid tre drabbningar. Efter ytterligare förhandlingar seglade S mot Uppsala, understödd av sin svärfar, för att äntligen kräva sin del av riket.

Berättelsen om drabbningen som följde är kryddad med åtskilligt stoff av övernaturlig karaktär. Ett exempel är att avgörandet ska ha skett i och med att kung Erik på slagets andra kväll blotat till Oden och, i utbyte mot seger och ytterligare tio år i livet, lovat att ge sig till honom efter döden. S, som själv blotat till Tor, stupade tidigt nästa dag varvid hans här upplöstes och tog till flykten. Platsen för slaget, Fyrisvallarna, omtalas först i den isländska Knytlingasaga från 1200-talets mitt. Förleden Fyris- har antagits syfta på ”Föresäng”, ett större låglänt område som utbreder sig strax söder om Gamla Uppsala, enligt medeltida källor åtminstone i Bondkyrka, Börje och Vaksala socknar, och ner till nuvarande sjön Föret söder om (Nya) Uppsala. Efterleden -vall är under medeltid främst känd i betydelsen betes- eller ängsmark, men även slagfält. På Föresäng höll kung Erik Eriksson enligt annalerna sitt bröllop 1243. Snorre Sturlasson anger i annat sammanhang att Erik segersälls sondotter ägde gods i det närbelägna Ulleråker (Flateyjarbók). Det utpekade området för slaget och dess närmiljö intill Gamla Uppsala hade alltså en nära koppling till kungaätten under 1000-talets första hälft och till kungamakten ännu under 1200-talet.

I äldre östnordisk historieskrivning är S knappast framträdande. Adams av Bremen historia om Hamburg-Bremen-stiftet saknar helt uppgifter om honom. Ericus Olai (bd 14) nämner honom i sin historia från 1400-talets mitt men har svårt att placera honom i ett sammanhang och Johannes Magnus (bd 20) stöder sig främst på den danske krönikören Saxos uppgifter om S i dennes krönika från 1200-talets början.

Den norska och isländska traditionen om S syns mera livaktig. I Skáldatal, en isländsk förteckning över norska och isländska skalder som diktat kväden om nordiska furstar från äldsta tid och fram till 1200-talets slut, finns uppgifter om att en Ulf sulujarl ska ha diktat om S. Utifrån namnet och den geografiska bestämningen är det inte orimligt att identifiera denne diktare med den i Flateyjarbók och ovan nämnde morbrodern. I vilken form hans diktning förelåg då Skáldatal nedtecknades kan inte avgöras, men det finns alltså en möjlighet att de isländska sagaförfattarna haft tillgång till ett samtida kväde författat av en trolig morbroder till S.

Denna omständighet har inte uppmärksammats av den moderna forskningen om S, som med rätta sett ett problem i att den tidigaste bevarade källan som omnämner honom är nedskriven så sent som på 1180-talet, tvåhundra år efter hans död, och huvudkällan Flateyjarbók än senare. Inga verk av Ulf sulujarl har dock bevarats till vår tid.

Med upplysningen, och den i modern mening biografiska litteraturens uppkomst, kom S att uppmärksammas i ett omfattande arbete av Anders af Botin (bd 5) och av Olof Dalin (bd 10) i hans svenska historia. S:s och farbrodern Eriks uppgörelse kom därefter i den inhemska historieskrivningen att behandlas som en av de första säkert daterbara händelserna i svensk historia. I samband med att slaget på Fyrisvallarna i början av 1900-talet kopplades samman med tre runstensinskriptioner funna i Skåne och Östergötland kom S att uppmärksammas av flera forskare. Som företrädare för den källkritiska skolan avvisade bröderna Curt och Lauritz Weibull slaget vid Fyrisvallarna som historisk händelse. Senare forskning har dock hävdat att de bl a daterat runinskrifterna fel och misstolkat en strof i en hyllningsdikt som tillkommit efter slaget (Snædal). Det har också framhållits att källorna i stora drag överensstämmer, och att fabulerande drag i berättelsen kan identifieras och utmönstras relativt enkelt (Strid).

Slutet av 900-talet var en tid av politisk turbulens inom de nordiska kungaätterna. I Danmark stod Sven Tveskägg i skarp opposition mot sin far kung Harald och fördrev denne från tronen omkring 986. Den norske Olav Tryggvason var son till en lokal hövding på Østlandet (s k småkung) som tidigt mördats i interna strider. Han växte upp i Ryssland och var enligt sagorna i viking både öster- och västerut innan han återkom till Norge och erövrade kronan omkring 995.

S:s livsöde visade alltså tydliga likheter med andra samtida skandinaviska ädlingar. Han var en sjökonung, en ung ädling utan land som under en period samlade rikedom och rykte utrikes för att så småningom återvända till hemlandet i syfte att usurpera tronen. Att uppgifterna om honom är så sporadiska jämfört med dem om hans nordiska ståndsbröder har antagligen flera orsaker. Notiser om svenska förhållanden under denna period är i allmänhet mer sparsamma än om danska och norska. Dessutom misslyckades S:s usurpering medan Sven Tveskäggs och Olav Tryggvasons lyckades. Svens ättlingar fortsatte regera Danmark och en omfattande och maktlegitimerande historieskrivning om honom och hans ätt finns därmed bevarad. Olav fick inga ättlingar på tronen men blev å andra sidan känd som ”hargbrytare”, d v s införare av kristendom, och kom därför att stå högt i kurs hos historieskrivare med kyrklig anknytning. Beträffande den misslyckade usurpatorn S hugfästes inget minne; eventuellt har vi hans styvfar och morbror att tacka för att vi över huvud taget vet något om hans gärning.

Vidare uppgifter om S:s familjeförhållanden saknas. Om hans hustru uppges i Fagrskinna att hon efter hans fall, mot sin vilja, bortgifts med en vendisk furste. Andra sagor uppger att hon efter att ha övergivit denne gifte sig med norske kungen Olav Tryggvason och enligt Odd Snorresson dog hon som dennes änka nio dagar efter slaget vid Svolder. Uppgiften att hon och S haft en son Torgils som blivit stamfar till det danska valdemariska kungahuset är en lärd konstruktion av den danske historikern Langebek som saknar allt stöd i vikinga- och medeltida källor.