Strömberg (Sthlmssläkten), släkt

Strömberg (Sthlmssläkten), släkt, härstammande från båtsmannen Olof Andersson Ström i Tierp, Upps, som efter giftermål 1726 flyttade till Årböle i Hållnäs, Upps, där han kallades From. Bland hans barn, som alla antog namnet S, fanns äldste sonen Anders S (1727–97). Denne blev enligt en anteckning i födelseboken ”en mycket belevad och hedervärd tobaksfabrikör i Stockholm” (Hållnäs, C:2, p 53). Från honom stammar en vittförgrenad släkt, ibland kallad Stockholmssläkten S.

S efterlämnade vid sin bortgång 1797 två döttrar och fyra söner, alla födda i hans äktenskap med Christina Ulrika Bourschell. Deras äldste son var fältkamreraren Christian Fredrik S (1768–1847). Dennes sonson Charles Fredrik Lars Vilhelm S (1834–92) tog hyra som sjöman och greps under detta arbete av missionstanken. Han intogs 1855 i det evangeliska missionsseminariet i Basel och utsändes efter fyra års studier där till Guldkusten (Ghana), men återvände efter konflikter med sin arbetsgivare redan 1865 till Sverige. Han prästvigdes i Kalmar 1869 och var från 1879 kyrkoherde i Mönsterås, Kalmar stift. Sin största insats gjorde Charles S som propagandist för den yttre missionen, han spred sitt budskap i tal och skrift, särskilt genom att utge missionstidningar. S var den förste svenske missionär som verkade i Afrika och hans rapporter därifrån, med skakande interiörer från slavhandelns och stamkrigens värld, bidrog till att i Sverige väcka tanken på denna kontinent som tänkbart fält för mission. Sina erfarenheter från Afrika samlade S i Minnen från Guldkusten (1888, ny uppl 1890).

En son till S var Johannes Daniel S (1868–1916) som efter mogenhetsexamen i Kalmar 1887 fortsatte sina studier vid LU där han 1897 disputerade på en avhandling i filosofi. Han blev fil doktor s å och var sedan fram till 1911 docent i teoretisk filosofi. Livligt engagerad i studentlivet var han 1897 studentkårens ordförande och kom i denna egenskap att spela en framträdande roll i stridigheterna kring installationen av professor C V L Charlier (bd 8). Johannes S bedrev under studietiden en omfattande privatundervisning och 1895 knöts han som lärare till den 1848 grundade Lunds privata elementarskola. Från 1898 och till sin död var S rektor och styrelseordförande där.

Med syfte att erbjuda en snabbare väg till studentexamen än andra läroverk införde S i elementarskolan en rad pedagogiska nyheter som lockade elever från hela landet. Elevantalet tiodubblades under hans verksamma tid och uppgick 1916 till ca 750, skolan var då Sveriges största privatläroverk. Tidigare endast gymnasium lät S 1906 komplettera verksamheten med en treårig realskola, vilket gav tillträde för elever med folkskola som enda utbildningsbakgrund. Nya byggnader uppfördes 1903 och 1913, två elevhem inrättades och från 1903 uppbars statsunderstöd. När skolan kommunaliserades 1968 kom den, som en hyllning till S:s gärning, att benämnas Strömbergskolan vilket 1986 ändrades till Spyken. Detta namn hade då sedan länge använts i dagligt tal, liksom att eleverna kallades spykister, enligt en teori tillkom det genom att S vid något tillfälle feluttalade ordet psykologi. – En yngre syster till S var Ester Hulda S (1873–1944), från 1904 gift med den österrikiske författaren och journalisten Stefan Grossman (1875–1935), under 1920-talet i Berlin utgivare av den radikaldemokratiska tidskriften Das Tage-Buch.

Charles S:s yngre syster Clara Charlotta Constantia Clementina S (1836–98) arbetade som lärarinna i Sthlm och grundade där en egen privatskola, företrädesvis för flickor, som efterhand kom att samla mellan 50 och 60 elever. Hon var moderlig till sitt sätt och ansågs äga en ovanlig förmåga att undervisa yngre barn. Under en period gjorde hon också en uppskattad insats som husföreståndarinna hos familjen Cassel, där sonen Gustav Cassel (bd 7) och hans syskon tidigt blivit moderlösa. Sedan Clara S:s skola fått ekonomiska problem övertogs den 1881 av skolgrundaren Johan Löfvén (bd 24) och förenades med dennes betydligt större verksamhet som samtidigt antog namnet Ateneum för flickor. Clara S inträdde där som biträdande föreståndarinna. Hon kvarstod i sin befattning under 15 år och kom genom sin omtänksamhet och praktiska förmåga att verksamt bidra till Ateneums starka utveckling under denna tid.

En yngre bror till Charles S och Clara S var Anders Christian Helmer S (1848–1910). Han bedrev först pianostudier men övergick till sång med Fritz Arlberg (bd 2) som lärare. Helmer S anställdes 1871 vid Kungl. teatern, efter debuter som Sarastro i Trollflöjten och guvernören i Don Juan, och hade engagemang där till 1894, då sjukdom tvingade honom att lämna scenen. 1872–75 var han tjänstledig för studier och gästspel i Tyskland och Holland. Med ett ståtligt yttre svarade S under många år för baspartierna i Kungl. teaterns uppsättningar och ansågs mycket användbar i både komiska och tragiska roller. Han uppträdde med särskild framgång som Marcel i Hugenotterna (1876) och var den förste svenske Pogner i Mästersångarna i Nürnberg. I komiska roller visade han prov på en avsevärd förmåga till karakterisering och gjorde sig bemärkt bl a som Bartholo i Figaros bröllop och Barberaren i Sevilla. S var från 1873 gift med Anna Elisabeth Fredrika Martini.

S:s son Fritiof Anders Vilhelm S (1878–1911) bedrev studier vid Musikkonservatorium i Sthlm och var från 1903 engagerad som barytonsångare vid Kungl. teatern, frånsett perioden 1906–08 då han sjöng operett vid Oscarsteatern. Där vann han en första större framgång genom sin insats i en uppsättning av Hoffmans äventyr. På Operan deltog Fritiof S i flera svenska premiärer, bl a av Madame Butterfly, och kreerade 1910 titelrollen vid uruppförandet av Wilhelm Peterson-Bergers Arnljot. Han hölls för att vara en av Kungl. teaterns mest lovande barytonsångare strax efter sekelskiftet 1900, särskilt uppburen för den dramatiska intensitet som utmärkte hans framställningar. Vid uppförandet av dödsscenen i Arnljot råkade S falla mot en järnslå i kulissen varvid han ådrog sig en skallskada som ledde till hans bortgång, blott 33 år gammal.

Tobaksfabrikören Anders S:s näst äldste son Johan Peter S (1773–1834) knöts tidigt till teaterlivet och ska ha varit balettelev hos Louis Gallodier (bd 16) vid Operan i Sthlm. Med debut i Norrköping 1793 var han verksam som skådespelare och dansör vid olika resande teatersällskap i landsorten. Han inrättade 1800 en egen fast scen i Nyköping och drev denna i två år innan ekonomiska problem satte stopp för verksamheten. Initiativet och uthålligheten var närmast enastående i tidens svenska landsortsteater som helt dominerades av de renodlade turnésällskapen. Sedan 1797 gift med dansösen och skådespelerskan Maria Christina Sophia Ehrnström etablerade sig S 1803 i Trondheim men flyttade 1805 till Kristiania där han engagerade sig i den teaterverksamhet som bedrevs av Det borgerlige dramatiske Selskab. Han sökte även etablera en egen fast scen med inhemska aktörer som spelade på norska. Nödvändiga tillstånd erhölls 1810 men planerna kunde inte förverkligas, delvis på grund av S:s svenska härkomst och det krigstillstånd som rådde mellan Sverige och Danmark-Norge. S bosatte sig istället i Gbg, där han bedrev snus- och tobaksfabrikation men periodvis också ledde teatersällskap.

Återkommen till Norge 1822 lyckades S efter stora svårigheter förverkliga sin vision om en norsk ”nasjonalteater” och 1827 kunde Kristiania Theater öppna i en nyuppförd byggnad. Han initierade också en teaterelevskola. S:s föreställningar, med norska skådespelare och egen norsk balett, rönte viss kritik och för att höja den professionella nivån nödgades han inkalla danska aktörer. Efter konkurs 1828 övertogs också driften av danskt teaterfolk. Den period av dansk hegemoni i Norges teaterliv som därmed inleddes kom att vara ända till 1860-talet. Till S:s misslyckande bidrog att han på unionens årsdag 4 nov 1827 uppförde det egna stycket Föreningen, eller: Fredsfesten, en hyllning till den svensk-norska unionen, vilket starkt provocerade norska nationalister. Föreställningen, första gången framförd i Gbg 1815, blev utvisslad av publiken och som en följd av denna s k teaterskandal tvingades den sv ståthållaren J A Sandels (bd 31) att frånträda sin befattning. S har i Norge uppmärksammats som en vägröjare för etableringen av en offentlig och självständig norsk teater med professionella norska skådespelare.