Sixten G M Strömbom

Strömbom, Sixten Georg Mauritz, f 24 maj 1888 i Viby, Ör, d 2 april 1983 i Sthlm, Osc. Föräldrar: 1:e trafikinspektören Carl Fredrik S o Elin Laura Ehinger. Mogenhetsex vid H a l i Jönköping 15 juni 08, inskr vid GH 9 sept 08, FK 2 juni 11, FL 15 dec 13, disp 29 maj 15, FD 16 sept 16, allt vid GH, studerade vid UU 13 nov 11–vt 13, vetensk medarb vid Samf S:t Eriks kulturhist undersökn:ar i Sthlm 15 jan 12–31 aug 13, tf amanuens vid Röhsska konstslöjdmuseet, Gbg, 1 aug 14–1 jan 16, initiativtagare till SPA 15, sekr där 2 maj 16–26, amanuens vid NM 1 febr (tilltr 3 april) 16, intendent o förest för dess avd för slottssaml:ar o depositioner 27 juni 19, för dess avd för skulptur o måleri 1 maj 44–49, 1:e intendents titel 1 juli 45, allt vid NM, led av styr för Sthlms Arbetarefören:s föreläsn:inst 26, v ordf där 30–48, verkst led av styr för Riksförb för bildande konst 30–48, led av styr för Sv museimannafören 30, v ordf 34, ordf där 36–38, ordf i Samarb:nämnden för Sthlms konstfören:ar 46–49, i arb:utsk för Fören Konst i skolan 47, led av arb:utsk i Folkrörelsernas konstfrämjande 47, tilldelades prof:s namn 13 febr 48, led av 1948 års konstutredn juni 48–maj 56, innehavare av en personl professur i konsthist med konstteori vid GH (från 54 GU) 14 juli (k fullm 26 aug, tilltr 1 sept) 48–30 juni 55. – LVVS 49.

G 1) 2 sept 1912(–23) i Lidingö, Sth, m Anna Margareta (Greta) Holmgren (bd 19, s 253), i hennes 2:a g, f 17 maj 1870 i Lund, d 17 nov 1961 i Sthlm, S:t Göran, dtr till professor Alarik Frithiof H (bd 19) o författaren Anna Margareta (Ann Margret) Tersmeden (bd 19) samt tidigare g m sedermera generalkonsuln Johan Olof Lilliehöök (bd 23, s 99); 2) 10 nov 1928 i Sthlm, Osc, m Maria Margareta (Greta) Lindberg, i hennes 2:a g, f 3 aug 1886 där, Hedv El, d 9 juli 1978 där, Osc, dtr till skådespelaren Johan August L (bd 23) o skådespelerskan Augusta Wilhelmina Blomstedt (bd 23) samt tidigare g m bokförläggaren Tor Bonnier (bd 5, s 426).

Sixten S växte upp i Vännäs i Västerbotten där fadern, som var trafikinspektör vid Statens järnvägar, övervakade bygget av banan Vännäs–Umeå. Efter invigningen hösten 1896 flyttade familjen till Umeå, där fadern fått den prestigefyllda befattningen som residensstadens stationsinspektör. Huvuddelen av skolåren kom S att tillbringa i Umeå, en enligt hans i trettioårsåldern nedtecknade, ofullbordade memoarer, i huvudsak olycklig period. Han trakasserades av klasskamraterna, skolarbetet gick trögt och det var först i sjätte klass som han enligt egen utsago lyckades uppbåda ett visst, sammanhängande intresse för skolundervisningen, särskilt historia. Han tyckte också om att lyssna på berättelser, men de verkliga glädjeämnena var långa skidturer och skogsvandringar; livet ut skulle naturen förbli hans stora rekreationskälla. Han blev en seglare som visste det mesta om Sthlms skärgård och under de första åren vid NM paddlade han kanot in till museet från bostaden på Lidingö.

S bedrev vid GH högre studier i konsthistoria för Axel Romdahl (bd 30) och disputerade där 1915. Han hade tidigt gjort sig känd för en ovanligt hög arbetskapacitet och hade bl a, parallellt med avhandlingsarbetet, varit Axel Nilsson (bd 26) behjälplig vid uppbyggandet av Röhsska konstslöjdmuseet. 1915–18 ledde han också Gbgs stads utgrävningar på platsen för det forna Nya Lödöse. Resultaten publicerades 1924 i en rikt illustrerad volym. Genom målsättningen att studera stadsbildningen utifrån ett brett kulturhistoriskt perspektiv, var undersökningen långt före sin tid. Ämnet för S:s doktorsavhandling var Lorens Pasch d y, den gustavianska tidens mest anlitade porträttmålare. Med detta arbete lade S grunden för sin fortsatta karriär. Han anställdes 1916 som amanuens vid NM och ansvarade året därpå för museets utställning i Sthlm av svenska porträtt och dräkter.

Under sitt avhandlingsarbete hade S blivit varse bristen på överblick och systematisering av det svenska porträttbeståndet och 1915 tog han initiativ till en inventering, det blivande SPA. NM lämnade sitt bistånd genom att upplåta lokaler för den stiftelse som bildades med dåvarande kronprinsen, blivande kung Gustav VI Adolf, som ordförande. S blev SPA:s sekreterare och verkställande ledamot. Trots de problem krigstiden förde med sig i form av ransoneringar, transportsvårigheter och brist på utrustning genomfördes 1919–26 huvuddelen av inventeringen. Det skedde landskapsvis och med hjälp framför allt av fornminnesföreningar ute i landet. Redan 1930 fanns över 36 000 fotograferade porträtt i arkivet.

En publicering hade tidigt börjat diskuteras och ingen var bättre lämpad för det uppdraget än S, som utöver avhandlingen bl a hade sammanställt kataloger över porträtten på Ericsbergs slott (1917) och över en porträttutställning på Konstakademien (1919). Med sin vanliga entusiasm och snabbhet grep han sig an arbetet, och 1935 utkom första delen, 1939 den andra, av Index över svenska porträtt 1500–1850. Verket kompletterades senare med Svenska kungliga porträtt (del 1, 1943), som omfattade tiden från Gustav I till och med Karl XII. Porträtten av Gustav II Adolf ägnade S dessutom ett särskilt arbete, Iconographia Gustavi Adolphi, som publicerades jubileumsåret 1932. Även Alexander Roslin blev föremål för en särskild studie, tryckt i den av S utgivna Fem stora gustavianer (1944).

Sten Karling har påpekat att S som porträttforskare knöt an till en äldre svensk tradition representerad av bl a Nils Sjöberg, Georg Göthe (bd 17) och Ludvig Looström (bd 24), men att han tillämpade ett mer avancerat stilkritiskt betraktelsesätt i förening med ingående arkivstudier. Dock tycks inte ens S ha undgått att smittas av sin tids rasbiologiska synsätt och det finns i hans skrifter uttalanden om vissa av de avporträtterade, i synnerhet Sigismund, som närmar sig det rasistiska.

1919 blev S intendent vid NM och föreståndare för museets avdelning för slottssamlingar och depositioner. På hösten 1920 reste han som konvalescent efter spanska sjukan till Egypten, en resa som resulterade i en resebok (Egyptisk vinter, 1923) och en egyptisk konsthistoria. Den senare publicerades 1928 som en av volymerna i Bonniers allmänna konsthistoria och fungerade länge som en nyttig handbok. Det var under vistelsen i Egypten som S började skriva ned sina minnen från barndomen.

Richard Bergh (bd 3), S:s första chef vid NM, entusiasmerade hela den dåvarande museigenerationen till stora insatser: ”Vi var hans verktyg ...”, har S sagt om tiden under denne. Efterträdaren Erik Folcker (bd 16) gav i likhet med Bergh sina medarbetare i stort sett fria händer. S:s vana att agera självständigt och inte ta order från någon, bidrog till att det ibland uppstod konflikter med Axel Gauffin (bd 16), överintendent 1925–42, men alla av övergående natur.

Berghs och Ellen Keys konstsociala skrifter låg bakom S:s tidigt väckta strävan att låta konsten nå ut till en större allmänhet. Under 1920-talet anordnade han kulturmässor och utställningar i många svenska landsortsstäder. Erfarenheterna från den tiden gav idén att skapa en större organisation för detta ändamål. 1929 tog S med stöd från olika myndigheter initiativet till Riksförbundet för bildande konst, som han sedan kom att ägna en stor del av sin arbetskraft. Även i tillkomsten av Föreningen Konst i skolan (1947) och Folkrörelsernas konstfrämjande (1947) spelade S en viktig roll och han medverkade flitigt i den till Arbetarnas bildningsförbund knutna tidskriften Studiekamraten.

I sin bok om NM lyfter Per Bjurström fram S:s betydelse för depositionsavdelningens utveckling. S sände ut den ena vandringsutställningen efter den andra och var 1928 i USA för att skaffa sig vidare erfarenheter. Senare kom han att ofta återvända dit. I anslutning till Delawarejubileet 1938 reste S runt i tolv delstater med en utställning och höll i rask takt 300 föreläsningar, något som knappast varit möjligt utan hustrun Gretas hjälp.

S deltog i grundandet och nydanandet av åtskilliga svenska konstmuseer och sammanställde för deras räkning valda depositioner ur NM:s samlingar. Värmlands museum öppnade med en deposition av 250 konstverk från NM som bas. Museet i Helsingborg, en 1870-talsvilla som byggts om efter S:s anvisningar, hade ett föremålsbestånd som till största delen utgjordes av verk från NM. Men S ordnade inte bara med konstverk till museerna utan skrev ibland även de till utställningarna hörande katalogerna.

När chefskapet för NM blev ledigt efter Axel Gauffins avgång 1942 var det många, särskilt i landsorten, som förordade S som efterträdare, men posten gick till Erik Wettergren. 1944 kunde S dock efterträda Osvald Sirén (bd 32) som ansvarig för museets skulptur- och måleriavdelning. Han ansvarade följande år för utställningen Opponenterna, som fyllde nästan hela museet med närmare 600 verk. Samtidigt utkom första delen av S:s stora arbete om Konstnärsförbundet; andra delen kom att dröja till 1965. Utöver att skildra förbundets historia utgör verket en historik över den moderna konstens utveckling. Stor vikt läggs vid förhållandet mellan den konstnärliga och den litterära symbolismen, en fråga som bottnade i ett hos S redan i ungdomen väckt intresse för den franska symbolismen. Arbetet bygger i hög grad på arkivstudier, dels i Konstnärsförbundets eget arkiv, dels i prins Eugens och Pontus Fürstenbergs samlingar. Friluftsmålaren Hugo Birger, som tillhörde Konstnärsförbundet, ägnade S en särskild bok, som kom 1947, och i febr 1948 öppnade NM:s utställning Konstnärsförbundet 1891–1920, som S ansvarat för. Den blev också hans avskedsföreställning på NM; S kallades s å till en personlig professur i konsthistoria vid GH.

Under S:s ledning skapades vid GH en modern konsthistorisk institution efter internationell förebild med bibliotek, bildarkiv, fotoutrustning m m. För museimannen S var det en självklarhet att studenterna skulle ha nära kontakt med originalkonstverken och på hans inrådan köpte högskolan 1952 en villa i Lorensbergskvarteren alldeles intill Konstmuseet, som länge kom att fungera som något av ett hem för studenterna. S var mycket mån om att de skulle få en god, allsidig och stimulerande undervisning, och han ordnade besök i olika estetiska miljöer och privatsamlingar. S:s omtanke om studenterna är omvittnad, kanske bottnande i minnet av sina egna ”förlorade år”, som han kallade skolåren.