Poul Ströyer

Ströyer, Poul, f 13 juli 1923 i Khvn, d 19 nov 1996 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: snickarmästaren Peder Strøyer Pedersen o Olga Esbensen. Elev vid Akad for fri og merkantil Kunst, Khvn, inflyttad till Sverige 46, tecknare i bl a Sthlms-Tidn 51, i DN från 1 jan 57, sv medborgare 11 okt 62. Illustratör, målare o förf.

G 20 aug 1947 i Sthlm, Brännk, m Solveig Margrethe Lauritzen, f 17 nov 1928 i Khvn, dtr till Arvid L o Agnes Jensen.

Den i hela Norden populäre dansk-svenske skämttecknaren S var skandinavisk redan genom sin släkt. Hans mormorsmor tillhörde en finsk adelsätt, hon gifte sig med en norsk sjökapten och bosatte sig med honom i Norge. Där födde hon en dotter som gifte sig med en norrman. Paret flyttade till Khvn och fick fem barn, av vilka det äldsta blev mor till S, som föddes som dansk medborgare men omsider blev svensk.

S:s far var snickarmästare men hade närt drömmar om att bli skådespelare. Han anslöt sig till ett resande teatersällskap och levde några år som uselt betald amatörskådespelare. När han gift sig och fått barn, måste han dock överge teaterbanan till förmån för snickeriet. S:s konstnärsdrömmar var uppenbarligen ett arv från fadern, som fortfarande under hela hans barndom uppträdde i familjen med monologer och sångtexter. Däremot var fadern emot konstnärsplanerna och ville att S i stället skulle utbilda sig till affärsman.

S började arbeta i en cykel- och järnaffär och läste samtidigt på en handelsskola. Snart tröttnade han dock på den enahanda undervisningen, skolkade från lektionerna och gick direkt till affärsarbetet. Liksom sin far ville S bli scenartist och lyckades en tid som trollkonstnär, men gick däremot bet då han sökte in vid filmen. I stället bejakade han konstnärsdrömmarna och började sexton år gammal på en konstskola i Khvn. Mycket blev det inte av studierna, den tyska ockupationen av Danmark 1940 lade en förlamande hand över huvudstaden. Emellertid anmälde sig S i stället till en kvällskurs på Akademi for fri og merkantil Kunst. Den gav honom föga inspiration, eleverna fick mest rita efter gipsavgjutningar och aldrig efter levande modell, som var S:s dröm; men han fick beröm av lärarna.

S försökte leva på sin konst genom att sälja teckningar till tidningarna. Det blev dock långt mellan tidningsinkomsterna och han fick söka sig andra försörjningskällor. S arbetade bl a som cykelreparatör, fabriksarbetare i olika branscher och badvakt. Han ägnade sig också åt idrott, var en god löpare och blev Köpenhamnsmästare i gång. Dessutom engagerade han sig i motståndsrörelsen mot de tyska ockupanterna.

Efter krigsslutet ökade framtidstron, pressen expanderade och S sålde bra till tidningarna i Khvn. Det var emellertid ont om kläder och 1946 reste han till Sthlm för att köpa ett par nya byxor. Han kom att stanna där resten av livet, med avbrott för talrika resor. I Sthlm hamnade S mitt i den sjudande tidningsvärld som avlöst krigsårens stillastående. Han fick snabbt goda kontakter som Birger Lundberg i Vi, Sigurd Klockare i Skogsindustriarbetaren, Karl Johan Rådström (bd 31) i All världens berättare, Seth Bremberg i Söndagsnisse-Strix, Gunnar Unger och Sten Möllerström i Obs! och inte minst den legendariske Ivar Öhman i Folket i bild (FIB). Under sina år som medarbetare i FIB kom S att illustrera bidrag från ett stort antal svenska och utländska författare. Han bidrog även med en egen novell.

Sthlm var en tummelplats för tecknare och stadens sju morgon- och eftermiddagstidningar slogs om de bästa krafterna. S arbetade först huvudsakligen för Stockholms-Tidningen, men när Torsten Kreuger (bd 21) sålde den framgångsrika tidningen utan att tala med medarbetarna sa S och flera av de andra dragplåstren upp sig som protest mot det odemokratiska tillvägagångssättet. S började i stället på DN, där han snart fick en egen plats på den attraktiva avdelningen Namn och nytt. Han medarbetade sedan där i 39 år med Ströyers dagbok, som fyndigt och slagkraftigt i ofta enkla streckteckningar kommenterade dagens händelser.

Med skäl kunde S skryta med att hans dagliga teckning (mot slutet skar han ner till fyra i veckan) enligt flera publikundersökningar var tidningens mest attraktiva inslag. De flesta läsare slog först upp ”Dagens Ströyer”, innan de tog del av innehållet i övrigt. Många av S:s teckningar dök efter publiceringen i DN upp i andra tidningar, även danska, norska, tyska, franska, holländska, belgiska och amerikanska. Från 1954 samlades teckningarna årligen i volymen Ströyers dagbok (1954--89).

Som skämttecknare kom S upp i samma höga klass som Albert Engström (bd 13) och O. A. (Oskar Andersson, bd 1) i Sverige eller Storm P. i Danmark. Det fanns en utveckling i hans konstnärskap, som kan ha inspirerats av amerikanska karikatyrtecknare. I de tidigare illustrationerna fann man ofta en frodigt berättande bildstil med burleska eller karikerade typer. Senare blev inflytandet från amerikanska cartoonister som James Thurber allt mer påtagligt i linjespelet och streckteckningen.

Med sina schematiserade figurer och sitt sinne för drastiska situationer, ofta med festliga pratbubblor, var S också en lysande illustratör, t ex av böcker om levnadsvett som Gallie Åkerhielms Konsten att tjusa mannen (1950) och kåserisamlingar som den ordvige Cellos Lika vänligt som vanligt (1953) eller Så, skörda och så vidare (1954). Tillsammans med Lennart Hellsing var S med om att skapa en ny typ av barnböcker, ”där ramsorna och de underfundiga krumeluriga teckningarna väves samman till en spirituell och lekfull helhet” (SKL): Summa summarum (1950), Den krångliga kråkan (1953), Krakel Spektakel boken (1959) m fl.

De stora framgångarna som dagsaktuell skämttecknare innebar att S fick allt mindre tid för att ägna sig åt måleri, som egentligen var hans huvudintresse. Han hade emellertid många framgångsrika separatutställningar också med målningar. Redan 1949 hade han en separatutställning i Södertälje konsthall och 1963 ställde han ut på Gallerie Aesthetica i Sthlm, där den ledande kritikern Torsten Bergmark välvilligt recenserade i DN. Det har framhållits att S stod under inflytande från de amerikanska målarna Calder och Matta, med bl a surrealistiska interiörer.

Vid sidan av arbetet på DN och utställningarna gav S ut egna böcker och illustrerade många andras. Han arbetade också med reklam och gjorde marionetteater tillsammans med Michael Meschke. Dessutom medverkade han i ett stort antal TV-program, som Kvitt eller Dubbelt, där han var en av utfrågarna, och Hylands Hörna. Vidare var han en tid ordförande i Round table i Sthlm och president i Lions.

Framgångarna inspirerade S att göra egna TV-produktioner, bl a ett blandat program med titeln Hej, med Lissi Alandh och Gösta Ekman som huvudfigurer. I en nedbantad version av Hamlet agerade S själv som Horatio. I ett följande TV-program med titeln Hej igen utökades ensemblen till tre skådespelare: Lena Granhagen, Nils Eklund och Håkan Serner.

S var aktiv i bildandet av Föreningen svenska tecknare, som skedde 1955 efter ett misslyckat försök ett par år tidigare, där han själv skulle ha fungerat som skattmästare i styrelsen. I den faktiskt bildade föreningen ingick S inte i styrelsen men tillhörde fortfarande den inre kretsen.

S var ingen politiskt engagerad tecknare, men genom sin dagbok i DN kom han ändå att verka som en viktig opinionsbildande kraft. Han gjorde kraftfulla inlägg mot kärnkraften och mot den restriktiva alkoholpolitiken, bl a bidrog S efter envist förlöjligande av nykterhetsivrarna till att framtvinga lördagsöppet på Systembolaget. Han gick också, sedan han själv fått höga inkomster, till häftiga angrepp mot de höga marginalskatterna. Exempel på hans satir i skattefrågorna var bilden av en fader som av sin son får frågan ”Pappa, vad är en låginkomsttagare?” Svar: ”Det är en höginkomsttagare, sedan han betalt skatterna!”

Det har påpekats, säkert med rätta, att inget förslag som förlöjligats av S hade chans att vinna väljarnas gillande. Men hans satir var aldrig personligt karikerande utan bars fram av en godmodig humor.