Oscar Patrick Sturzen-Becker

Sturzen-Becker (före 1855 Sturtzenbecher), Oscar Patrick, f 28 nov 1811 i Sthlm, Maria, d 16 febr 1869 i Helsingborg. Föräldrar: kamreraren Patrick S o Judith Maria Bachér. Elev vid Klara skola o Sthlms gymn, inskr vid UU 28 sept 27, FK 17 dec 32, disp pro gradu 13 juni 33, mag 14 juni 33, allt vid UU, e o kanslist vid Handels- o finansexp 30 jan 33, vid Statskontoret 12 febr 33, red för Arlekin 34, medarb i Aftonbladet 34–44, medred (tills m C F Ridderstad, bd 30) för Tidn för Sthlms län 40–41, red för Bazaren 41, för Liten lefver än 43, medarb i Fædrelandet 44–62, red (tills m C Ploug) för Nordisk Literatur-Tidende 46, för Nordljuset 47, för Allmänna Öresunds-Posten 47–54, medred där (tills m F Borg, bd 5) 55–56, red för Orvar Odd 50–51, för Skåne. Gammalt o nytt 53–54, för Illustreradt konversationsblad 58–59, för Skandinavisk Gazette 61–62.

G 1) 10 febr 1841(–44) i Sthlm, Jak o Joh, m Mathilda Charlotta Burman, f 10 juni 1822 där, Klara, d 3 jan 1900 i Gbg, Kristine, dtr till bokhållaren A P Elfving o Catarina Christina Blom, fosterdtr till riksbankskamreraren Abraham Johan B o Amalia Staf samt senare omg Rydeberg o Robertson; 2) 7 okt 1851 i Helsingborg m Carolina Wilhelmina (Minni) Fåhræus, f 11 juni 1814 i Sthlm, Hedv El, d 20 mars 1899 där, ibid, dtr till tullförvaltaren Johan (Jean) Wilhelm F o Carolina Lovisa (Anckarström) Löwenström.

S växte upp i Sthlm och tillbringade sin studietid i Uppsala. Efter att ha studerat grekiska, latin, isländska, historia, statskunskap, estetik m m disputerade han 1833 på en översättning av ett ode av Pindaros. Han hade 1831 debuterat med den Tegnérinfluerade dikten Romarskölden och följande år belönats med SA:s mindre pris för sitt versepos Veidi Alf (tr i Vinterblommor för 1836). Dessa tidiga dikter bär tydliga spår av den unge S:s intresse för den fornnordiska mytologin. Därom vittnar även hans senare signatur Orvar Odd, lånad från en kämpe i sagocykeln om trollsvärdet Tirfing.

S antogs som e o kanslist i två statliga verk men hade inga ambitioner att göra ämbetsmannakarriär; det var publicistiken och vitterheten som lockade honom. I juli 1834 gav han ut första numret av Arlekin, ett litterärt veckoblad som bestod av recensioner, noveller och poesi och som bland medarbetarna räknade G H Mellin (bd 25). Huvudskälet till att tidskriften lades ner redan samma år var att S värvades till Aftonbladet av L J Hierta (bd 19). Därmed övergick S definitivt till att leva på sin penna. Vid sidan av allmänt redaktionellt material, notiser och litteratur-, teater- och musikkritik kom han efterhand även att skriva kåserier och etablera sig som en ledande ”följetonist”. I nov 1837 publicerades hans första Memoir öfver den förflutna veckan, en politisk veckokrönika i vilken han säger sig vilja ”följa ögonblicket i spåren” och behandla ”the topics of the day”. S:s ”veckomemoirer” kom att bli ett återkommande inslag i tidningen, även om de inte dök upp varje vecka.

Med anledning av Crusenstolpekravallerna 1838 gav S anonymt ut Stormfoglarna (1838), tre häften i vilka han kritiserade polismyndigheternas agerande under oroligheterna. Ekonomiskt understödd av Hierta reste han i okt samma år till Paris, där han stannade till följande sommar. Paris var ett naturligt val med tanke på att S var utpräglat franskorienterad; han såg sig som ”fransman till nio tiondelar av sitt väsen” (S:s självbiografi i Biographiskt lexicon öfver … , 16, s 181). Under utlandsvistelsen skrev han korrespondensartiklar i Aftonbladet vilka i något bearbetad form trycktes om i En utflygt ur boet (1842), samt fördjupade sina kunskaper om de franska politiska och kulturella förhållandena, inte minst genom läsning av tidskrifter och tidningar. Att S tog starka intryck av den franske tidningskåsören Jules Janin erkände han gärna själv och det är också tydligt i de kåserande följetongsartiklar och Sthlmsskildringar som han publicerade under de närmast följande åren och som likaledes återutgavs i bokform: Med en bit krita (1841), Med en bit blyerts (1842) och Ur Stockholmslifvet (1844).

På resan tillbaka från Frankrike stannade S under några månader i Skåne, och undersökte i Lund förutsättningarna för utgivande av en egen tidning. Härav blev intet, men efter återkomsten till Sthlm hösten 1839 blev tanken verklighet; i jan följande år började S att tillsammans med C F Ridderstad i Norrtälje ge ut veckobladet Tidning för Stockholms län. Varken den eller S:s och Adolf Bonniers ”artistiska och belletristiska” veckotidning Bazaren från 1841 blev emellertid äldre än ett knappt år. Vid sidan av dessa tidningsprojekt arbetade S vidare för Aftonbladet, men det s k dådet sommaren 1842, då C J L Almquist (bd 1) som vikarierande tidningsredaktör offentligt förolämpade August Blanche (bd 4), ledde till att han lämnade redaktionen. Han återkom dock efter att jan–sept 1843 ha givit ut veckoskriften Liten lefver än.

I S:s första diktsamling, Min fattiga sångmö (1844), hade inspirationen från den fornnordiska mytologin och Tegnér bytts mot andra, mer vardagligt realistiska och samtidsorienterade förebilder, särskilt Heinrich Heine. Den 250-sidiga samlingen innehåller såväl realistiska genremålningar som idédikter, t ex Till de unga, Som ’Liber Studiosus’ (senare kallad År 1830) och Dissonanser. Boken mottogs inte särskilt positivt, och det skulle dröja länge innan S åter gav ut dikter. Han fortsatte dock att skriva poesi, inte minst tillfällighetsverser, liksom noveller, dramatik och versberättelser.

Besviken över mottagandet av diktsamlingen och nyskild från sin första hustru, sände S några av sina skrifter till den danske tidningsutgivaren Carl Ploug. Detta blev inledningen till en ny fas i hans liv och författarskap. Han började medarbeta i Fædrelandet och reste på hösten 1844 till Khvn. S tycks ha tänkt sig ett kortare besök, men kom att bli kvar i i tre år. Han trivdes utmärkt och blev nära vän med bl a Ploug och J F Giødwad. Efterhand kom han att närmast till fullo behärska det danska språket.

Under sin vistelse i Khvn höll S i Skandinavisk selskab sex föreläsningar där han gav karakteristiker av författare och tidningsmän som Geijer, Almquist och Hierta. Föreläsningarna trycktes under titeln Den nyare svenska skön-litteraturen och tidnings-pressen (1845) och kompletterades då med en av S redigerad prosaantologi, Svenskt album. Samtidigt som han fortsatte att skriva för Fædrelandet och Aftonbladet (hans ”danska epistlar” trycktes om i Hinsidan Sundet, 1846) redigerade S tillsammans med Ploug Nordisk Literatur-Tidende 1846. Året därpå gav han själv ut månadsskriften Nordljuset, dock endast i tre nummer.

Politiskt var S liberal, och han beskriver sig själv som republikan, ”emedan han förgäves i andra statsformer sökt en framför allt annat nödvändig logik” (Biographiskt lexicon öfver … , s 182). Som så många andra svenska liberaler vid denna tid argumenterade han för en representationsreform, bl a på danska i broschyren Et Overblik over den sidste svenske Rigsdag (1845), men den politiska fråga i vilken han därefter engagerade sig allra mest var skandinavismen. Det är knappast en överdrift att beskriva S som sin tids ledande och mest övertygade svenske skandinavist. Han var förvissad om att en politisk union hade framtiden för sig och att den skulle utgöra en stabil motvikt till Ryssland och Preussen, två länder som han tyckte genuint illa om.

Återflyttad till Sverige bosatte sig S i Helsingborg där han anlade ett tryckeri och började 1847 ge ut Allmänna Öresunds-Posten, som blev det mest bestående av hans många tidnings- och tidskriftsprojekt. Tidningen gavs ut två gånger i veckan; från 1852 tre gånger i veckan. S skötte själv redaktionsarbetet och skrev det mesta av tidningens innehåll, vilket till stor del kretsade kring skandinavismen. När kriget mellan Danmark och Preussen inleddes 1848 beskrev S det som en strid mellan civilisation och barbari och krävde att svenska trupper skulle sändas till grannlandets försvar. Han var av uppfattningen att Danmark måste släppa Holstein men behålla Slesvig, vilket i praktiken innebar att han anslöt sig till det s k Eiderprogrammet som fördes fram av tongivande danska nationalliberaler.

S var alltför upptagen av arbetet med Öresunds-Posten och propagerandet för skandinavismen för att allvarligt engagera sig i Helsingborgs kommunala politik, men han tog initiativ till en bildningscirkel, gick med i frimurarorden och blev ledamot av kyrkorådet – dock utan att vara religiös, tvärtom var han öppen med sitt fritänkeri. Han ingick ett nytt äktenskap, som av allt att döma blev betydligt lyckligare än det första.

Vid sidan av tidningsarbetet gav S under dessa år ut Orvar Odd, ett följetongsblad (1850–51), och Skåne. Gammalt och nytt (1853–54). 1853 blev Fredrik Borg hans medarbetare i Öresunds-Posten. Borg tog två år senare över tidningen, sedan S flyttat tillbaka till Khvn. Under denna sin andra period i Danmark, från 1854 till 1863, var S som alltid sysselsatt med mängder av olika projekt. Förutom att han lämnade bidrag till svenska, danska och även ickeskandinaviska tidningar som La Presse och L’Indépendance Belge, utgav han Illustreradt konversationsblad (1858–59) och Skandinavisk gazette (1861–62) och publicerade flera skrifter, däribland Tvenne vändpunkter: 1812–1855 (1855), en vidräkning med 1812 års politik, som följdes upp med den skämtsammare Te Deum! (1856). Han påbörjade (1861) också utgivningen av sina egna Samlade arbeten, något han dock aldrig slutförde. I Grupper och personnager från i går (1861) har han omarbetat de tidigare utgivna föreläsningarna om svensk skönlitteratur och tidningspress, med modifierade och överlag förmildrade omdömen om sina författar- och journalistkollegor.

Den skandinavistiska rörelsen, som lidit ett bakslag i och med dansk-tyska kriget 1848–50, fick ett nytt uppsving vid mitten av 1850-talet. Genom Krimkriget med dess svåröverskådliga förvecklingar förbättrades under en kortare tid de storpolitiska förutsättningarna för en union eller åtminstone en försvarsallians mellan de skandinaviska länderna. Frågan aktualiserades också av att den danske konungen, Fredrik VII, var barnlös – en union skulle kunna lösa tronföljarproblemet. Det svensk-norska och det danska kungahuset förde hemliga förhandlingar om förutsättningarna för ett skandinaviskt storrike, varvid S i det fördolda spelade en inte oviktig diplomatisk roll och rent av engagerades som agent.

Under pseudonym gav S 1857 ut broschyren Den skandinaviska frågan, som även översattes till engelska, och samma år företog han en ny resa till Paris. Sin vana trogen skrev S under resan mängder av brev och korrespondensartiklar, men hans övertygelse om att skandinavismen numera var en storpolitisk fråga och unionsplanerna därmed av europeiskt intresse vann inte gehör hos de fåtaliga diplomater och politiker han lyckades träffa. När S återvände till Khvn följande vår hade de diplomatiska förhandlingarna strandat, och det hela rann ut i sanden.

Trots detta fortsatte S oförtrutet att kämpa för skandinavismens sak, men hans ställning i Khvn blev alltmer komplicerad och slutligen ohållbar. 1861, då han för övrigt också gjorde en resa till Norge, angrep han i Fædrelandet den danska regeringen för dess politik och vad han uppfattade som bristande handlingsförmåga. S tvingades sluta skriva i tidningen och fick många danskar emot sig, även flera av sina gamla vänner. Till ett skandinaviskt studentmöte i Khvn i juni 1862 fick han ingen inbjudan.

Missmodig lämnade S året därpå Danmark och återvände till Helsingborg, i vars närhet han lät bygga ett hus, Villa Canzonetta. Där fann S, som synes ha varit mycket musikalisk, nöje i fiolspel och trädgårdsodling. Han odlade också sina kulturhistoriska intressen och gav ut Over Sundet (1863–64), en exposé över svensk historia, natur och kultur på danska, samt ett större arbete om Gustaf Adolf Reuterholm (Reuterholm efter hans egna memoirer, 1862). 1865 höll han en serie föreläsningar i vitt skilda ämnen vid Gbgs föreläsningsinstitut. När S följande år började medarbeta i Post- och Inrikes tidningar var det framför allt kulturhistoriska ämnen han skrev om.

I S:s sena kulturhistoriska författarskap finns utläggningar om sådant som resandets och Parispressens historia liksom diverse mikrohistoriska betraktelser. Vid sidan av kulturhistorien ägnade han nu också mer tid åt lyriken, vilket resulterade i samlingen Samlade ax (1868).

S:s fars kusin Mårten Sturtzenbecher (1760–1836) bedrev även han en rik författarverksamhet, företrädesvis inom ämnena fortifikation och religion. Efter studier vid UU, särskilt i matematik, knöts han 1780 till Fortifikationen och deltog som adjutant hos dess direktör Johan von Hermansson (bd 18) i de befästningsarbeten som genomfördes inför och under kriget med Ryssland 1788–90. Sedan fred slutits sändes han till Konstantinopel och andra städer för att studera befästningskonst. S befordrades till konduktör i Fortifikationen 1782 och blev 1790 informationskapten vid dess Stockholmsbrigad. Högt skattad som lärare undervisade han 1790–1811 i befästningskonst vid Fortifikationen och 1792–95 vid Krigsakademien på Karlberg. Hans föreläsningar utgavs i tre band 1794–1802 och han var 1796 medstiftare av KrVA. Han blev befordrad till major i armén 1802 och till överstelöjtnant där 1813.

Mårten S är i första hand känd som en ledande företrädare för den gustavianska swedenborgianismen, om än han av mer rättrogna anhängare ansågs förenkla och förvanska Swedenborgs läror. Han deltog 1787 i bildandet av Fribyggarorden, vars syfte var att leda unga officerare och adelsmän till swedenborgiansk tro. I S:s tolkning fanns starka inslag av mysticism och han upptog även andra strömningar i tiden, inte minst idéerna kring den animala magnetismen. S räknas till kretsen av swedenborgska magnetisörer och han ledde själv seanser där sjuka skall ha botats och kontakt etablerats med andevärlden. I sitt omfattande religiösa författarskap försökte S också förena sina matematiska och andliga intressen genom att tillämpa naturvetenskapliga, särskilt geometriska, satser på moraliska sanningar, en spekulation som vann föga gehör i forskarsamhället. En skrift där S hävdade att Gud genom sin allsmäktighet var upphov även till ondskan, Tröst för den brottslige (1817), blev föremål för åtal. S inträdde 1816 i det götiskt inspirerade Manhemsförbundet och i den 1817 därur utbrutna religiösa diskussionsklubben MannaSamfund fick han en central funktion som mentor för en yngre generation. Genom honom vidareförmedlades magnetismen och andra av 1700-talets mystiska traditioner. Detta engagemang har rönt uppmärksamhet genom att det kom att involvera och påverka C J L Almquist. S förde 1785–90 dagbok, vilken senare har utgivits (Acta academiae Aboensis, 15, 1947).