Åke Olof Fritjof Sundborg

Sundborg, Åke Olof Fritjof, f 15 okt 1921 i Ed, Värml, d 23 maj 2007 i Uppsala, Domk. Föräldrar: folkskolläraren Karl Fritjof S o Ester Jansson. Studentex vid H a l i Karlstad 21 maj 41, inskr vid UU 8 sept 42, FK 15 dec 45, förste amanuens vid meteorologiska instit 15 nov 45–30 juni 46, amanuens o förste assistent vid geografiska instit 1 juli 46–30 juni 52, FM 31 jan 49, FL 15 dec 50, disp 9 febr 57, FD 31 maj 57, doc i geografi, särsk naturgeografi, 5 mars 57, bitr lär 1 juli 54–30 juni 58, e o doc 1 juli 58–31 dec 63, förest för naturgeografiska avd:s laboratorium 63–69, e o forskardoc 1 jan 64–30 juni 65, laborator 30 juni (tilltr 1 juli) 65, prof i naturgeografi 9 maj (tilltr 1 juli) 69–86, allt vid UU, led av styr för Sv sällsk för antropologi o geografi 60, v ordf i nationalkomm för geografi 1 jan 68, led av Statens naturvårdsverks forskn:nämnd 70, av fakultetsberedn:en för matematik o naturvetenskap 73–76, dekanus för biologisk-geovetensk sektionen vid UU 74–77, prodekanus för matematisk-naturvetensk fak där 74–80, ordf i styr för ab Hydroconsult. – LVSU 61, LVS 73, LVA 73 (v preses 86–88), LFS 82.

G 8 april 1950 i Ed m FM Gerd Maria Kristina Nilsson, f 22 mars 1928 där, dtr till lantbrukaren o kommunalkamreren Efraim N o småskollärarinnan Signe Maria Gustafsson.

Åke S föddes i Segmon i södra Värmland där hans far var skollärare. Efter realexamen i Säffle och studentexamen i Karlstad fortsatte S med naturvetenskapliga studier vid UU, tidvis avbrutna av militärtjänst under krigsåren. S:s ämnen i fil kand-examen var matematik, mekanik, fysik, meteorologi och geografi. Med denna solida grund utarbetade han en licentiatavhandling om Uppsalas lokalklimat. Den baserades främst på kontinuerliga temperaturregistreringar från bil, som kördes genom staden och dess närmaste omgivningar vid skilda tider på dygnet och under olika årstider. Avhandlingen var ett pionjärarbete inom urban klimatologi och väckte internationell uppmärksamhet. En fortsatt forskning inom klimatologin syntes naturlig. S:s forskarhandledare, den lågmält karismatiske professorn i naturgeografi Filip Hjulström hade dock andra visioner. Han ville skapa ett forskningsprogram inriktat på geomorfologiska (landskapsbildande) processer. Dessa skulle studeras såväl i fält som experimentellt under kontrollerade betingelser. Programmet skulle inriktas på skilda markförhållanden och klimat under inverkan av såväl vind som vattenströmning och isrörelse.

Under 1950-talet skedde en omfattande utbyggnad av vattenkraften i våra större älvar, vilket innebar efterfrågan på kunskap om följdverkningar av dämmande kraftverksmagasin och vattenföringsregleringar. Detta krävde inte minst ny forskning om vattenströmning, erosion och sedimenttransport, som var Hjulströms eget kompetensområde. Samtidigt innebar 1950-talet en stark ökning av studentantalet. En mängd studenter kunde sommartid skickas ut i fält för att i sina examensarbeten inhämta önskade data.

De geovetenskapliga institutionerna vid UU hade nedslitna, otillräckliga utrymmen och den naturgeografiska avdelningen saknade helt laboratorielokaler. Vid en samordnad nybyggnad för geologi och geografi öppnades även möjlighet till att bygga ett fristående, experimentellt geomorfologiskt laboratorium med resurser för modellförsök och sedimentanalys. S stimulerades att i sitt doktorsarbete vidareutveckla kunskaperna om de fluviala processerna och att bistå Hjulström i planerandet av det geomorfologiska laboratoriet. Detta kunde invigas 1960 och förevisas för deltagarna i den Internationella geografunionens första världskongress i Sverige samma år.

För sitt fältarbete valde S hemlandskapets stora meandrande vattendrag Klarälven och han disputerade 1957 på avhandlingen The river Klarälven. A study of fluvial processes, som gav honom högsta betyg. Den vetenskapliga tyngdpunkten låg mer på de generella sambanden än på de lokala förhållandena. Avhandlingen kännetecknas av teoretisk pregnans och innovativ fältmetodik och har förblivit ett ofta citerat standardverk. Den ledde också till att S under flera årtionden var sakkunnig då vattenmål behandlades i domstol.

Med stöd av S delade Hjulström ofta ut licentiat- och doktoranduppgifter som omfattade skilda processer, t ex miljökonsekvenser av vattenkraftutbyggnad, glaciärers inre dränering, sluttningsutveckling i skilda klimat, sandurbildning, deltautveckling, kust- och strandutveckling vid sjöar och hav, vittring och markrörelser i arktisk miljö samt kvantitativa samband mellan strömningsrörelse, sedimenttransport och sedimentsortering i skilda miljöer.

Efter de stora skredkatastroferna i Göta älvdal (Surte 1950, Göta 1957) fick S i uppdrag att undersöka hur erosionsprocesserna i Göta älv påverkats av älvens utbyggnad som farled för större fartyg 1916 liksom av den utökade korttidsreglering av vattenståndet för kraftverkens bruk som genomfördes 1937. Särskilt det speciella förhållandet att älvfåran nästan uteslutande är nedskuren i kohesiv, marin glaciallera innebar unika problem som endast i ringa grad studerats tidigare.

Arkivstudier av utvecklingen före 1916 samt omfattande fältundersökningar och experimentella studier visade att stranderosionen ökat dramatiskt under de senaste fyrtio åren. Därmed hade stabiliteten inom områden med höga lerslänter i älvens övre del minskat. I älvens lopp nedströms Lilla Edet var djuperosionen mer betydande. Forskningsresultaten ledde till att staten avsatte medel för omfattande skyddsåtgärder längs älven.

S blev 1963 föreståndare för det naturgeografiska laboratoriet, med särskild inriktning på geomorfologi. Flera av världens ledande forskare inom ämnesområdet sedimentologiska processer började tidigt utnyttja laboratoriets resurser, vilket i sin tur var mycket stimulerande för den vetenskapliga diskussionen på institutionen och gav dess yngre forskarstuderande värdefulla och bestående internationella kontakter. Till verksamheten vid laboratoriet bidrog också starkt det nationella uppdraget att bestämma sedimenttransporten i svenska vattendrag inom ramen för Internationella hydrologiska dekaden 1964–75.

Behovet att praktiskt nyttiggöra de samlade limnologiska, hydrologiska, och sedimentologiska kunskaperna i Uppsala gjorde att firman Hydroconsult startades av docent Lennart Arnborg, som disputerat på konsekvensundersökningar av nedre Ångermanälvens vattenkraftutbyggnad. Firman hade en liten fast administrativ och teknisk personal och ett nätverk av forskare som utnyttjades efter behov. En av de främsta bland dessa var S som även hade betydande kontakter med VBB-koncernen (från 1997 Sweco ab). Med tiden påtog sig S ett allt större ansvar för Hydroconsult. Han kom att verka som rådgivare och ledare inom flera mycket stora flodprojekt, bl a i Nilen, Mississippi, Eufrat, Ganges, Brahmaputra, Mekong, Röda floden och Gula floden samt i Östafrika och Costa Rica.

Det mest mångfacetterade problem som S i detta sammanhang ställdes inför var planering och koordinering av en omfattande konsekvensanalys av The Qattara hydro-solar project i Egypten. Projektet gick ut på att havsvatten skulle ledas, genom en kanal och tunnel, från El Alamein vid Medelhavet och 45 km söderut, genom öknen väster om Nildalen, till Qattarasänkan. Dess saltdränkta botten når mer än 130 m under havsytan. I sluttningen mot bottnen skulle ett vattenkraftverk byggas, dimensionerat för en vattenföring på 700 kbm/sek. Det är mer än medelvattenföringen i någon av norrlandsälvarna. Den nya sjön i sänkan skulle bli dubbelt så stor som Vänern och inflödet av havsvatten balanseras av en lika stor avdunstning från sjöns yta.

Projektet kunde bl a påverka klimatet i Nildalen, grundvattnet till flera hundra meters djup, strömmar vid Medelhavskusten och öka risken för jordbävningar. Det krävdes ett flertal specialister till omfattande undersökningar i fält och stöd av komplexa numeriska datamodeller för att penetrera problemen. S:s organisationsförmåga bestod provet liksom hans tålamod vid oändliga diskussioner med egyptiska myndigheter. Projektet bedömdes som genomförbart, men har ännu (2014) inte kommit till utförande, främst beroende på svårigheten att finna tillräckligt riskkapital till ett så politiskt och ekonomiskt labilt område.

S:s omfattande engagemang i Sverige och utomlands gav flera yngre forskare möjlighet att deltaga i fascinerande projekt. S var en auktoritet med hög integritet, men också en personligt intresserad handledare som insåg doktorandernas behov av att se landskapsutveckling i främmande klimatmiljöer och han organiserade därför flera stora utlandsexkursioner, t ex tvärs över den nordamerikanska kontinenten. Han engagerade sig också i den av SIDA finansierade utbildningen i ”earth science” för afrikanska studenter i Uppsala samt i planeringen av UU:s Science Teachers College i Nairobi.

S:s vetenskapliga kunnande och stora erfarenhet av praktiska tillämpningar gjorde honom internationellt eftertraktad som gästföreläsare och ledare av avancerad utbildning över hela världen. Till internationella kongresser inbjöds han ofta att vara ”keynote speaker”. Han var fjorton gånger sakkunnig vid tillsättning av professurer i Europa och USA.

S var ledamot av flera vetenskapliga samfund inom och utom Sverige och främst aktiv i VA där han var styrelseledamot och vice preses samt verksam i ett flertal utskott och kommittéer. En uttalad pliktkänsla gjorde att han tog på sig en rad betydelsefulla uppdrag inom och utom universitetet, där han kämpade för geovetenskapernas ställning i skola, högre utbildning, forskning och samhälle. På äldre dagar kunde han något beklaga sig över förspilld möda på grund av politikers bristande förståelse för ämnesområdets betydelse.