Axel Gustav Sundbärg

Sundbärg, Axel Gustav, f 11 dec 1857 i Leksand, Kopp, d 20 nov 1914 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: kronolänsmannen Anders Johan Sundberg o Hedvig Catharina Beata Wahlbäck. Mogenhetsex vid Uppsala h elementarlärov 25 maj 75, inskr vid UU 31 aug 75, FK där 12 dec 78, biträde i Statistiska centralbyrån (SCB) juni 77 o jan–maj 79, amanuens där 1 maj 80–april 84 (tjänstl från 31 dec 82), stipendiat för statistiska studier i Kristiania sept 83–maj 84, genomgick provår vid H latinlärov å Södermalm, Sthlm, ht 84–vt 85, e lär vid H reallärov, Sthlm, ht 85–ht 87, förordnad i SCB att utarbeta avlönings- o pensionsstatistik 29 sept 88, att förestå folkräkn:avd 6 maj 91, tf aktuarie 31 dec 91, ord 29 jan 92, förste aktuarie 20 april 01, allt i SCB, led av komm ang arbetsstatistiska undersökn:ar nov–dec 96, doc i statistik vid StH 8 okt 03, led av statistiska komm jan 05–juni 08, ledare för emigrationsutredn jan 07–sept 13, efter kallelse prof i statistik vid UU från 8 april 10. – Fil hedersdr vid UU 24 maj 07, hedersled av Royal statistical society, London, 09, LHVU 10. – Ogift.

Gustav S föddes och växte upp i Dalarna, där fadern var kronolänsman. Efter dennes död flyttade familjen till Uppsala, där S blev student 1875. Intresset för statistiska översikter och jämförelser förefaller ha varit betydande redan under skolgången i Falun och han fick som artonåring en längre vetenskaplig artikel om den svenska befolkningsstatistiken publicerad i Statistisk tidskrift. Vid denna tid kom S också i närmare kontakt med SCB:s chef, Fredrik Theodor Berg (bd 3), som uppmuntrade hans statistiska intressen.

Efter fil kand-examen 1878 ägnade S de följande tio åren åt att etablera sig som tjänsteman i SCB. Liksom i andra ämbetsverk var det en utdragen, osäker process förenad med ett omfattande kvalificeringsarbete att komma ifråga för ordinarie tjänst. Han utvecklade också sina vetenskapliga intressen, exempelvis som stipendiat vid universitetet i Kristiania för att studera frågor relaterade till utvandringen. När S efter en tid som läroverkslärare i Sthlm blev fast knuten till SCB hade han således en betydande erfarenhet av arbete med befolkningsstatistiska frågor, vilket också förblev hans vetenskapliga huvudintresse.

När S kom i kontakt med den svenska statistiska professionen hade befolkningen en särställning som studieobjekt. Det var en tradition som förvisso gick tillbaka till mitten av 1700-talet och Tabellverkets uppkomst, men än viktigare var att detta område prioriterades då den offentliga statistiken omorganiserades och SCB inrättades 1858. Under Bergs ledning gavs befolkningsstatistiken både större resurser och tjänade som en viktig symbol för statistikens generella värde och potential. Argument för detta var bl a att statistiken över befolkningen var den mest avancerade, som också till sin metod stod naturvetenskaperna närmast. Syftet, att åstadkomma statens ”självkännedom”, sågs dessutom som särskilt angeläget.

Under de följande decennierna, då S inledde sin statistiska bana, ägnades mycket arbete åt dels att utveckla den kontinuerligt pågående insamlingen och bearbetningen av uppgifterna till befolkningsstatistiken, dels att kontrollera, revidera och homogenisera det befintliga äldre materialet som insamlats efter andra principer. S kom att vara verksam på båda dessa områden, men ägnade särskilt mycket arbete åt att försöka lösa de problem som var förenade med den senare uppgiften.

S:s vetenskapliga inriktning och sätt att analysera det statistiska materialet var på flera sätt typiska för verksamheten inom den svenska officiella statistiken. Man strävade efter att etablera säkra serier av data för att belysa de trender man intresserade sig för i den pågående samhällsförändringen. Mer särpräglad var ambitionsnivån i S:s undersökningar. Hans metod var utpräglat historisk, och han menade att befolkningsstatistiken erbjöd möjligheter att skriva historia på en aggregerad nivå: om folkets liv snarare än om statens öden. Medan den etablerade historieskrivningen i första hand tog fasta på politiska händelser, maktspel och personligheter försökte S som kontrast att genom statistiska samhällsanalyser identifiera framsteg och de historiskt situerade faktorer som låg till grund för dessa. I detta arbete försökte S också att lansera nya statistiska indikatorer för att jämföra olika tidsperioder och kulturer med varandra, bl a argumenterade han för att mortaliteten kunde användas som ett mått på ett lands kulturutveckling.

I anslutning till arbetet med den officiella statistiken i Europa utvecklades under 1800-talets andra hälft också en mer sammanhållen befolkningslära eller demografi, vars syfte var att identifiera mer generella mönster och lagbundenheter. S studerade såväl svenskt som utländskt material för att belysa sådana frågor, bl a relationerna mellan befolkningens sammansättning och giftermål, nativitet samt dödlighet. Flera av hans teorier fick stort genomslag och inflytande på senare forskning, inte minst beskrivningen av tre s k demografiska huvudområden i Sverige vars geografiska gränser S ansåg sig kunna urskilja genom att identifiera bestående skillnader i nativitet. Vidare utvecklade han modeller för den relativa ålderssammansättningen i skilda typer av befolkningar.

Kring sekelskiftet 1900 ägnade sig S åt att upprätta och publicera internationella översikter. En viktig beståndsdel av det internationella samarbetet på området var att homogenisera olika länders statistik för att underlätta direkta jämförelser. Dessutom sammanfattade han sin sedan länge pågående revidering av det äldre svenska befolkningsstatistiska materialet. Särskilt hade han ägnat mycket arbete åt att göra uppskattningar för äldre tid vad gällde uppgifter som först senare börjat samlas in, i syfte att kunna förlänga serierna bakåt och öka jämförbarheten över längre tidsspann.

Den riktigt stora uppgiften i slutet av S:s karriär var dock att 1907–13 leda emigrationsutredningen, vilken riksdagen tillsatt för att undersöka de politiskt laddade frågorna om emigrationens orsaker och konsekvenser. Uppdraget kom lägligt då S tyckte sig ha blivit uppenbart förbigången vid tillsättandet av ny överdirektör och chef för SCB 1905. Emigrationsutredningen blev en mycket omfattande undersökning och S kom efter interna motsättningar att ta på sig stora delar av arbetet. När det synnerligen omfångsrika betänkandet väl förelåg, kompletterades det av tjugo större bilagor. En av dessa var ett ovanligt inslag i en statlig utredning dominerad av statistiska undersökningar: Det svenska folklynnet (1911), en samling aforismer av S som omedelbart blev mycket uppmärksammad och trycktes om i en snabb följd av upplagor. Trots att den hade en helt avvikande form så påminner argumentationen i texten ändå om den statistiska verksamhetens mål. Det gällde i bägge fall att beskriva de nationella särdragen och kulturutvecklingens mekanismer.

S:s karriär spände över en tid då den statistiska översikten fick en särskild ställning i offentligheten, alla förebråelser om pedanteri och tråkighet till trots. Säkra, föregivet politiskt neutrala tabeller och diagram beskrevs under 1800-talet inte sällan som fundamentet till en ideal offentlighet där ideologiska motsättningar kunde biläggas. Vid början av 1800-talet var sådant material ännu svårt att komma över för den som var intresserad, medan det vid seklets mitt hade blivit tillgängligt också för skolpojkar i Falun. Kring sekelskiftet 1900 hade det blivit självklart att hänvisa till statistiska underlag för att argumentera kring samhällets tillstånd och utveckling. S:s verksamhet ingick i hög grad i denna tradition där den offentliga statistiken var en betydelsefull institution för att definiera såväl nationen som vad som var allmänna angelägenheter i samhället. När Sverige skulle beskrivas i en sammanfattande monumental översikt till världsutställningen i Paris 1900 var det sålunda ett uppdrag för SCB med S som redaktör.

S kan betraktas som en tämligen typisk representant för en framväxande svensk samhällsvetenskap, i samtiden snarare kallad social- eller kulturvetenskap. Denna hade ingen stark förankring vid universiteten utan bedrevs snarare vid ämbetsverk, genom privat skriftställarskap och i frivilliga sammanslutningar. Genom att vara involverad i skapandet av nya institutioner för statistiskt arbete, som Kommerskollegiums betydelsefulla arbets- eller socialstatistik eller organisationer som Statistiska föreningen, bidrog S till att konsolidera sitt kunskapsområde. Däremot var han som de flesta andra i dessa kretsar skeptisk till värdet av den alltmer uppmärksammade matematiska statistiken, vilken vuxit fram ur livförsäkringsrelaterade frågor och baserades på sannolikhetskalkylen, åtminstone som generell metod för att undersöka samhällsföreteelser.

I samband med tjänstestrider under 1900-talets första decennium fick S se sina undersökningar kritiserade av förespråkare för matematisk statistik. De karaktäriserade hans arbeten som ett mekaniskt ”tabellknekteri” (Flodström, s 43). 1910 blev han kallad till den första svenska professuren i statistik, som inrättats vid UU – ett exempel på samhällsvetenskapernas begynnande akademisering. På grund av den pågående utredningen om emigrationen och sjuklighet kom S emellertid att endast i formell mening påbörja arbetet som professor före sin död.

S:s yngre bror Johan Fredrik S (1860–1913) utexaminerades från KTH:s fackavdelning för arkitektur 1883 och var elev vid Konstakademien 1884–87. Efter anställning vid stadsbyggnadskontoret i Sthlm var han stadsarkitekt i Jönköping 1891–1900 och från sistnämnda år i Landskrona. Samtidigt drev han ett eget arkitektkontor och ritade en rad offentliga och enskilda byggnader. Vid sidan av Per Olof Hallman (bd 18, s 42) var Fredrik S en ledande företrädare för nya stadsbyggnadsidéer om topografisk anpassning och samspel mellan stadsplan och arkitektonisk accentuering. De monumentalbyggnader (skolor, brandstationer, elverk, posthus m m) han svarade för var ofta strategiskt placerade i gatuperspektiven. Stilmässigt lät han sig inspireras av bl a baltisk tegeltradition och dansk renässans. I Jönköping utformade S den nya brand- och polisstationen (1896–98) som en medeltida borg där ett högt torn, för torkning av brandslangar, inspirerades av rådhustornet på Palazzo Vecchio i Florens medan vattentornet i Landskrona (1902) gavs en detaljrik gotisk tegelarkitektur. Ett uppmärksammat verk av S:s hand gällde Akademiska föreningen i Lund där han svarade för en omfattande om- och nybyggnad i romansk stil (1909–11). S var även verksam som bildkonstnär; han gjorde bl a landskapsmotiv och förslag till dekorationsmålningar i akvarell. Hans efterlämnade ritningar m m försvaras i Arkitektur- och designcentrum, Sthlm.