Johan Rudolf Sundström

Sundström, Johan Rudolf, f 20 okt 1874 i Långserud, Värml, d 23 jan 1954 i Säbrå, Vnl. Föräldrar: lantbrukaren o nämndemannen Jan S o Anna Maria Andersdtr. Elev vid Härnösands lägre allm lärov, stamanställd vid Västernorrlands reg 4 mars 93, verksam som bl a jordbrukare 93–12, hemmansägare i Stigsjö, Vnl, 12–18, i Säbrå från 18, ordf i Stigsjö kommunalstämma 10–18, led av kommunalnämnd o fattigvårdsstyr, skiftesgodeman 10–18, överförmyndare, led av AK 12–17 (bl a av AK:s femte tillf utsk 15), led av styr för Medelpads distr av bondeförb 19, red för Medelpads dagblad 19–21, led av Västernorrlands läns landsting 35–38. Förf.

G 18 nov 1901 i Stigsjö m Emmy Karolina Mannberg, f 26 sept 1878 i Kristinehamn, d 17 jan 1959 i Säbrå, dtr till guldsmeden Carl M o Emilie Fransiska Schéele.

Rudolf S föddes i Värmland men flyttade som barn med familjen till Medelpad och senare till Ångermanland. Fadern var skogsfaktor och fick bruka ett större hemman i Risnäs i Stigsjö socken, som ägdes av det skogsbolag för vilket han arbetade. Han köpte så småningom gården, men dog redan 1893 i en drunkningsolycka. Genom att han oförsiktigt skrivit på växlar åt grannar och bekanta kom familjen nu på obestånd och måste lämna gården.

S hade som ung prövat på en rad olika yrken, t ex flottare, sågverksarbetare, rallare och stuvare, och sedan genomgått volontärskolan vid det då i Härnösand placerade Västernorrlands regemente, men lämnade nu den militära banan för att hjälpa sin mor och sina två yngre systrar. Familjen fick flytta in hos en byskomakare vid namn Johannes Vänglund och dennes hustru. Några år senare fick S där besök av en ung kvinna som varit piga på en bondgård i Stigsjö och blivit gravid med sonen i familjen, som sedan avlidit. Hon hade därefter avskedats och önskade hjälp för att kunna resa anspråk på ekonomisk ersättning till barnet. S bistod henne i frågan och paret ingick senare också äktenskap.

S och hans hustru bosatte sig så småningom med sin växande familj på torpet Högmyrbacken i Stigsjö. Här började S intressera sig för kommunalpolitik och väckte som talare och beslutsfattare respekt i bygden. Han var under flera år ordförande i Stigsjö kommunalstämma och blev 1912 ledamot för liberalerna i AK. Samma år köpte han ett hemman i Boda i Stigsjö, därtill uppmanad av bönder i trakten, som tyckte att socknen i riksdagen borde vara företrädd av en bonde och inte av en torpare. S lämnade dock riksdagen 1917 och bytte samtidigt parti till Bondeförbundet. Året därpå flyttade paret till en gård i Grofhäll i grannsocknen Säbrå, där S var bosatt livet ut förutom under den korta period då han bodde i Sundsvall och arbetade som redaktör för Bondeförbundets tidning Medelpads dagblad. På 1930-talet rörde sig S ytterligare högerut på den politiska skalan och representerade under några år högern i Västernorrlands läns landsting.

Mest känd har S dock blivit som skönlitterär författare i den folklivsskildrande genren. Redan som torpare i Stigsjö före första världskriget skrev han berättelser för den lokala pressen, Västernorrlands allehanda och Härnösandsposten, och breddade sedan skrivandet även till andra landsortstidningar. På 1920-talet skrev han även för Vårt hem, ägt av Åhlén & Åkerlunds förlag, vars tidskrifter 1929 övertogs av Bonniers. S kom några år senare överens med förlaget om att ge ut historier i bokform, nämligen i samlingen ”Ljuger gör jag inte”, sa Janne Vängman (1934). Den följdes sedan, i regel vartannat år, av nya samlingar. Det blev sammanlagt sex böcker, alla med torparen, tjuvskytten och bygdeoriginalet Vängman i centrum: ”Tjo flöjt”, sa Janne Vängman (1936), ”Tjosan, käring!”, sa Janne Vängman (1938), ”Ja ä inte dö än”, sa Janne Vängman (1940), ”Skål och tack”, sa Janne Vängman (1942) och ”Slut i Kapernaum, käring”, sa Janne Vängman (1946).

Böckerna, som alla håller likartad litterär stil och standard, trycktes i stora upplagor, inte minst när de i slutet av 1940-talet och under 1950-talet utgavs i billighetsserien Bonniers folkbibliotek. Nya utgåvor på andra förlag tillkom under slutet av 1900-talet. På äldre dagar fick S problem med sin syn och blev efter en misslyckad starroperation 1940 i det närmaste blind och kunde inte längre skriva. De tre sista böckerna är dikterade för hustrun, som nedskrev dem för hand.

Vängman-figuren hade sin förebild i levnadskonstnären Johannes Vänglund, torparen hos vilken S bodde under många år och vars språk verkar ha inspirerat till Vängmans säregna sätt att tala. Historierna är tidsmässigt förlagda till slutet av 1800-talet, till ett traditionellt, nära nog arkaiskt, allmogesamhälle som ännu inte nåtts av industrialismens och modernitetens välsignelser. Berättelserna utspelas i skogsbygderna på gränsen mellan Ångermanland och Medelpad, närmare bestämt i Stigsjö, Viksjö och Säbrå socknar i det förra landskapet och i Ljustorp i det senare. S utnyttjar alltså sina barndomsbygder. Den stad som emellanåt skymtar i historierna är Härnösand. Där gick den uppenbarligen läsbegåvade S en tid i läroverk, men vantrivdes och slutade snart.

Bilden av Härnösand är intressant. Staden brukar under 1800-talet vanligen framställas som stiftsstad och skolstad; här ses den dock ur landsbygdsbefolkningens perspektiv. Det är dit bönder och torpare åker för att besöka marknader, göra affärer eller supa på Bäckmans källare. Läsaren kan hjälpligt följa personernas rörelser i landskapet med ledning av kartans namn på byar, berg och vattendrag, men någon ingående eller riktigt levande karakteristik av bygden ges knappast. Berättelserna är ett slags frodiga skrönor. Flera av bokens personer har sina förebilder i verkligheten, men berättelserna är ett resultat av fritt fabulerande, även om S säkert utnyttjat vad han hört av muntliga historier under sitt liv i socknarna. Inte minst torde hans barnaår i Risnäs och hos paret Vänglund ha givit honom stoff till många av skrönorna.

Samlingarna består av korta och effektivt berättade historier, nästan alla med Janne Vängman som huvudperson. Han lever i sitt torp med sin hustru, vars förnamn aldrig nämns och med vilken han ständigt kivas godmodigt. Hon ogillar hans brännvinsvanor och han ogillar hennes engagemang i en frikyrklig sekt. Vängman lever i sin fattigdom ett fritt och bohemiskt liv. Något regelbundet arbete på torpet utför han aldrig. I stället ägnar han sig helhjärtat åt fiske och tjuvjakt och anlitas därtill, som den tusenkonstnär han är, för alla slags praktiska uppdrag i bygden. Brännvin spelar en central roll i hans och hans kumpaners liv; det ackompanjerar alla uppdrag och arbetsinsatser. Berättelsernas dialoger är skrivna på ångermanländsk dialekt, inte alltid lättförståelig för läsare med annan geografisk hemhörighet, ett folkspråk som Vängman blandar upp med en halsbrytande kombination av byråkratisk rotvälska och bibliska uttryck.

S kommer som författare kanske bäst till sin rätt i de naturlyriska skildringarna av skogslandskapet, där kumpanerna går på jakt efter älgar, harar och skogsfågel. De folkliga sederna – fäbodvandringar, julottefärder, husförhör och nattfrierier, liksom allehanda former av vidskepelse och folkmedicin – bildar en stående fond i berättelserna. Genomgående präglas böckerna av en frodig humor och bland berättelserna finns flera verkligt komiska fullträffar, som t ex Beväringsinskrivningen i ”Ljuger gör jag inte”, sa Janne Vängman.

Böckernas framgångar bör till stor del ha berott på deras konsekventa folkliga ”underifrån-perspektiv”. Vängman är en utfattig torpare som ändå, och utan att förta sig, klarar sitt uppehälle med påhittighet, fräckhet och gott humör. Han kommer ofta i konflikt med överhetens representanter: med myndiga herrar från bruken på jaktexpeditioner i de marker som Vängman anser vara hans, med giriga och dryga storbönder, befallande och patriarkaliska kyrkoherdar och falskt salvelsefulla frikyrkopredikanter. Vängman avgår vanligen till slut med segern. Många berättelser handlar om hur han hamnar i trångmål men till sist kommer ur knipan genom sin förslagenhet eller sin svårstoppade svada.

Det är lätt att förstå att de mustiga historierna om denne de fattigas stolta banérförare mötte genklang hos en bred publik. Beskrivningen ”den konservative revolutionären” (Ågren) syftar på S:s paradoxala syn på politik och samhälle, men motsägelsen är endast skenbar: S förenade naturligt en varm medkänsla med skogsbygdernas fattiga obesuttna med en stark sympati för bondebefolkningens frihet och traditioner. De senare hotades på 1930-talet, när böckerna skrevs, av en socialism på frammarsch – inte minst i det närliggande Ådalen.

S:s böcker fick i pressen ett genomgående gott mottagande och många anmälare såg likheter med Albert Engströms (bd 13) och Fritiof Nilsson Piratens (bd 26) historieberättande. Några recensenter fann Vängman-gestalten alltför karikerad och hans jargong något påfrestande, men de flesta registrerade med sympati humorn, optimismen och den varma medmänskligheten. Man såg också det kulturhistoriska värdet i S:s frodiga rundmålningar av allmogelivet i skogsbygderna i slutet av 1800-talet, då ”superiet, läseriet och vidskepelsen härjade och florerade och svälten var en ganska vanlig vintergäst i både stugor och fähus” (Nyman).

S var själv angelägen om det kulturhistoriska perspektivet och ville gärna skriva folklivsberättelser utan Vängman-gestalten, men uppfattade att det var denne läsekretsen förväntade sig att få läsa om så snart de såg S:s namn eller signatur. Det är ingen tillfällighet att alla böckerna har namnet i titeln. Efter den tredje boken skrev S något uppgivet till Bonniers: ”Den ’Vängman-feber’ – jag citerar ordet ur en recension – som gripit omkring sig, sedan böckerna kommit ut, grundar sig på helt andra faktorer än kulturella värden. Sålunda måste jag nog sällskapa med Janne Vängman även i fortsättningen. Och han är ju trevlig, föralldel, men jag har lust för ombyte också; men det är omöjligt” (8 maj 1938).

I ett förord till debutboken gör Ludvig Nordström (bd 27) ett försök att sätta in Janne Vängman-historierna i genren bygdeberättelser. Han jämför med t ex Gustaf Schröders (bd 31) jakthistorier och Johan-Olov Johanssons (bd 20) smedsberättelser från Bergslagen, men kanske särskilt med ångermanlänningen Olov Högbergs (bd 19) bondeberättelser. I jämförelse med Stig Cederholms ganska buskisartade småländska Åsa-Nisse-historier håller S:s berättelser en betydligt högre litterär klass och saknar det distanserande ”uppifrån-perspektiv” som finns hos både Cederholm och mer litterärt kvalificerade representanter för genren. Det finns emellertid en likhet mellan S och Cederholm, som skiljer deras berättelser från vad som annars normalt utmärker genren folklivsskildringar: de har båda en helt dominerande huvudperson, kring vilken alla berättelser kretsar. Åsa-Nisse-gestalten, som dyker upp i bokform 1946, samtidigt med den sista av Vängmanböckerna, kan ha varit direkt inspirerad av dessa.

Likheterna är onekligen många. Båda handlar om en arbetsskygg torpare eller småbonde, som tillsammans med en kumpan ägnar sina dagar åt tjuvjakt och diverse upptåg. Huvudpersonerna är uppfinningsrika och slagfärdiga och utmärker sig genom en omständlig svada på mustig dialekt. Båda har ett komplicerat förhållande till sina misstänksamma hustrur och ett gott öga till dryga maktmänniskor. I bägge fallen finns likheter med den gamla folksagans trickster-gestalter.

En annan likhet är att böckernas huvudpersoner båda är vida mer kända hos allmänheten än deras författare någonsin varit. Det är betecknande att det litterära sällskap, som bildades i Härnösandsbygden 1978, inte heter Sundström-sällskapet utan Janne Vängmansällskapet. Det skall också sägas att en orsak till Vängmans berömmelse på riksplanet (liksom i ännu högre grad Åsa-Nisses) är filmen. Det gjordes fyra långfilmer mellan 1948 och 1955, alla med Adolf Jahr (bd 20) i huvudrollen. På grund av sin starkt nedsatta syn kunde S dock själv aldrig se dessa filmer.