Svarte Åke Jönsson (Svarte Skåning)

Svarte Åke Jönsson, d mellan 23 nov 1494 o 15 aug 1495. Föräldrar: riksrådet Svarte Jöns o Ingeborg Nilsdotter (Natt o Dag, bd 26, s 411). Inskr vid univ i Leipzig sommarterminen 38, åter i Sverige tidigast 40, hövitsman över Ringstadaholms fögderi i Östergötland från något av åren 40–51 till något av åren 53-69, riddare något av åren 46–49 (trol 29 juni 48), riksråd åtminstone 50–93, häradsh i Rönö härad i Södermanland något av åren 55–56 och ännu 62, hövitsman på Nyköping något av åren 57–59, lagman i Södermanland från 58.

G 1) 17 jan 1445 på Åkerö i Bettna, Söd, m Mechtild Clausdotter, d efter 4 maj 1460, dotter till riksrådet Claus Plata (bd 29, s 343) o Cecilia Nilsdotter (schack); 2) 23 okt 1468 på Åkerö m Birgitta Gregersdotter, d mellan 1 nov 1503 o 12 mars 1504, dotter till riksrådet Gregers Matsson (Lillie; bd 23) o Anna Johansdotter (Gädda).

S inskrevs sommaren 1438 som ”Swarte Akow” tillsammans med flera andra svenskar vid universitetet i Leipzig. Fyra år tidigare hade i samma matrikel registrerats sedermera ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28), som fortsatte sina studier och 1445 valdes till rektor för nämnda universitet.

S dubbades antagligen till riddare vid Karl Knutssons kröning i Uppsala 29 juni 1448. Därefter följde han denne till Norge, där han hösten 1449 i Karls norska kungaförsäkran nämns bland de elva personer som uppges vara Karls råd och män från Sverige. Uttryckligen nämns han som riksråd i de fyra breven från mötet med danska fullmäktige i Halmstad 1450, i vilka han förekommer som ett av Karls tolv sändebud. Dessa brev gäller upplåtandet av Norge till den danske kungen, frigivningen av de fångar svenskarna tagit i Norge, ett kungamöte följande år för avgörande av frågan om Gotland samt de unionella förhållandena vid kungarnas eventuella död. 1453 var S bland de tolv riksråd som i Stockholm beseglade stilleståndstraktaten med Danmark, och han var också ett av de riksråd som nämns i den av Kristian I aldrig ratificerade fredstraktaten i Vadstena 1455.

Då den med S besvågrade ärkebiskopen Jöns Bengtsson 1457 gjorde uppror och kung Karl lämnade Sverige, fick S redan efter några veckor ett förläningsbrev av denne och riksrådet. Innan den danske kungen anlände till Sverige, blev så ärkebiskopen riksföreståndare tillsammans med Erik Axelsson (Tott). Tillsammans med S och ärkebiskopens bror Cristiern Bengtsson (bd 28, s 468 f) samt ett par andra personer begav sig Erik Axelsson till Finland, där kretsen genomdrev valet av Kristian I till Sveriges konung.

Under kung Karls första regering hade S som hövitsman över Ringstadaholms borgfögderi indrivit skeppsskatt. Av ärkebiskopens brev till bönderna i Karlsholms län i Södermanland framgår 1457 att han ännu en tid skulle råda över området trots att riksrådet beslutat att han borde få annat län. Gentemot eventuella klagomål förklarades S som länsinnehavare ha skött sin syssla i enlighet med den i februari samma år fördrivne kung Karls instruktioner. 1458 fick S lagmansämbetet i Södermanland, som han kom att behålla till sin död. 1463 intygades att S inte, tvärt emot vad han anklagats för, bundit eller slagit någon bonde i Gudhems härad i Västergötland. Under S:s tid som hövitsman på Axvall besvärade sig allmogen i Laske härad över hans olagliga beskattning.

Ärkebiskopen fängslades 1463 av kung Kristian för att han på eget bevåg hade tillmötesgått böndernas krav på befrielse från den påbjudna skeppsskatten. S var då bland de riksråd som samtyckte till ärkebiskopens fängslande. Den Oxenstiernska kretsen, som bl a bestod av släktingar till ärkebiskopen, gjorde 1464 uppror mot kungen. Upproret drabbade S vars borg Axvall, erhållen i förläning 1462, belägrades av ärkebiskopens kusin Erik Nilsson (Oxenstierna, bd 28). Enligt kapitulationsakten av 28 aug 1464 skulle stillestånd råda intill 24 mars 1465, då S skulle kapitulera, om han ej dessförinnan fått undsättning. Den uteblev tydligen, ty 25 mars 1465 överlämnade S Axvall till Erik Nilssons kusin Ivar Gren (bd 17). I september 1466 var S en av fastarna i Ivar Axelssons (Tott) i Nyköping daterade morgongåvebrev till kung Karls dotter Magdalena. I oktober var han även bland de riksråd som med den nye riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott), herr Ivars bror, i ledningen förliktes med den förre riksföreståndaren ärkebiskop Jöns Bengtsson och dennes släktingar. I samband med förlikningen förlänades S av Erik Axelsson med Jöns Bengtssons samtycke stora områden i Västergötland och Södermanland. 1467 var han bland de elva riksråd med Erik Axelsson i spetsen som inbjöd kung Karl att återkomma från Finland för att återta riksstyrelsen. Följande år var S ett av den återinsatte kungens fyra sändebud till de resultatlösa fredsförhandlingarna i Halmstad med Kristian I:s ombud (jfr bd 17, s 416 o 598).

Under Sten Stures riksföreståndartid deltog S ett flertal gånger på 1470- och 80-talen i unionsförhandlingarna i Kalmar, och han var ett av de fyra svenska riksråd som underhandlade med den danske kungen i Ronneby 1476 (jfr bd 17, s 417) och i Halmstad 1483.

S:s första morgongåvebrev tyder på att han redan under förra hälften av 1440-talet övertog sin fars efterlämnade sätesgård Åkerö i Södermanland, som ännu 1442 bebotts av hans äldste bror Ture. I övrigt ägde han gods i framför allt Södermanland, Västergötland och Östergötland men även i Västmanland, Småland, Dalsland, Värmland, Uppland, Halland, Finland och Skåne. Sina och sina förfäders jordabrev, vilka nu i allmänhet finns i RA till följd av Karl IX:s konfiskation av Hogenskild Bielkes och hans bröders egendom och arkiv, förtecknade S i den handskrift som nu har signum C 25 i RA.

S tillhörde inte tidens ledande politiska personligheter, men spelade en roll lokalt i Västergötland. I en turbulent tid fungerade han tidvis som förbindelseman mellan olika politiska grupperingar på svensk respektive dansk sida.