Wilhelm Erik Svedelius

1 Svedelius, Wilhelm Erik, f 5 maj 1816 i Köping, d 26 febr 1889 i Uppsala. Föräldrar: kontraktsprosten TD Jacob Michael S o Anna Vilhelmina Svedelius. Elev vid trivialskolan i Västerås 26, vid Västerås gymn 28–31, inskr vid UU 11 okt 31, informator hos familjen Lagerbjelke, Älvsjö gård, Brännkyrka, Sth, 33–35, FK vid UU 11 dec 38, disp pro gradu 8 juni 39, mag 15 juni 39, doc i statskunskap 21 april 40, adjunkt i hist o statistik 24 jan 50, allt vid UU, prof i hist vid LU 18 april 56, skytteansk prof i vältalighet o statskunskap vid UU 9 maj 62–23 dec 81, v ordf i Hist fören i Uppsala okt 62, ordf där 63–64, led av sv-norska unionskomm febr 65–aug 67, UU:s rektor 68–69. – KorrespLSkS 50, LSkS 52, LVHAA 58 (preses 65 o 77), LSA 64, Litt et art 64, LVA 70, LVS 76, jur hedersdr i Khvn 79. – Ogift.

S har själv sörjt för sitt eftermäle, vid sidan om de många anekdoterna, genom de vidlyftiga memoarer, Anteckningar om mitt förflutna lif (postumt utg 1889), som han sammanställde på gamla dagar utifrån livligt minne och utförliga dagböcker. De visar en observans av omvärlden och en självkritik som tycks stå i motsättning till hans nästan demonstrativt originella yttre väsen. Det är en, trots allt umgänge, i grunden ensam människa som där framträder utan åthävor.
Härstammande på både fädernet och mödernet från den gamla prästsläkten Svedelius från Leksand såg S Siljansbygden som sin hemvist, och till släkt och vänner i Dalarna sökte han sig under otaliga sommarresor; utomlands kom han aldrig. Uppväxten skedde i Köping, där fadern var kyrkoherde, och i skolstaden Västerås, där han utgick från gymnasiet vid femton års ålder till alltför tidigt inledda akademiska studier.

Med sikte på en lärd bana byggde S upp en bred beläsenhet i engelsk, fransk och tysk litteratur: Guizot och Tocqueville gjorde starkt intryck. Samhällsintresset befordrades av faderns riksdagsmannaskap. Betydelse för hans mognad fick tiden som ung informator hos familjen Lagerbjelke på Älvsjö gård.

Återkommen till Uppsala höstterminen 1836 fick den då tjugoårige S en, som han såg det, livsavgörande upplevelse i vänskapen med den brådmogne femtonåringen Gustaf Leijonhufvud. Aldrig mer fann han en sådan själsfrändskap! Dennes plötsliga död väckte S:s intensiva saknad och självförebråelser att ha överansträngt sin kamrat i deras intellektuella tävlan. I memoarerna utgör kapitlet G. S. L. centrum. Efter denna händelse såg S den akademiska ungdomens etiska och intellektuella fostran som sin livsuppgift. Någon egen familjebildning kom aldrig på fråga: ”För den s. k. kärleken var jag såsom en stock och en sten. [– – –] Det var vänskapens ideal som fyllde mitt längtande hjärta.”

I personlig kontakt med sin lärare Erik Gustaf Geijer (bd 17) trädde S aldrig; det var skrifterna och dennes ”avfall” från konservatismen som berörde honom. Som vägledare mot den akademiska avhandlingen om Sveriges anslutning till trippelalliansen 1668 nämner han Hans Järta (bd 20). Detta specimen jämte den av SA prisbelönta tävlingsskriften om ”orsakerna” till reduktionen under Karl XI utgjorde hans meritering för docentur i historia.

Docentåren framstår som en lyckotid. I den akademiska tidskriften Frey var S en flitig medarbetare med uppsatser och recensioner. Han deltog ivrigt i kritiken av Anders Fryxells (bd 16) Berättelser ur svenska historien, med krav på tendenskritik, källredovisning och koncentration till statslivet. I efterhand var han kritisk till dessa tidiga alster såsom alltför lätt hopkomna: ”jag skrev bättre än jag forskade”; arkivkännare blev han aldrig.

Docenterna sågs som ännu studenter, och S tog detta ad notam såsom kurator för Västmanlands-Dala nation och såsom grundare av Studentföreningen (1846), studentkårens föregångare. Hans umgänge bland studenterna, byggt på välvilja och vältalighet, fortfor ännu när han som adjunkt tillhörde de akademiska lärarna.

Vidare befordran inom universitetet stod inte i utsikt. Professor i historia var nu F F Carlson (bd 7), till vilken S, så olik denne till sitt väsen, tycks ha stått i ett svalt förhållande. En uppgift om att Carlson senare ville hindra S:s inval i SA har viss sannolikhet. När historieprofessuren vid LU utlystes fann S därför ofrånkomligt att ansöka, och mottog den utan hänförelse. Hans främsta vetenskapliga merit var den stora studien Om stats-rådets ansvarighet (1856), en systematisk, kritisk genomgång av den omstridda tillämpningen av §§ 106 och 107 av RF 1809 intill samtiden, mot historisk och europeisk bakgrund. Undersökningen har betecknats som ”det första moderna arbetet i svensk statskunskap” (Brusewitz).

Historiestudiet var i Lund föråldrat och försummat. S grep med stor nit sig an uppgiften. Härom vittnar den lilla skriften Om historiska studier med afseende på de svenska universiteternas ungdom (1857), ett för sin svenska samtid unikt försök att fixera historiestudiets föremål och utövande. Skriften må, såsom S förmodar, ha funnit få läsare; den ger dock hans, och förmodligen många samtidas, syn på historieämnet.

S uppfattar historiestudiet som bokstavligen gränslöst, öppet mot alla vetenskaper, men främst mot ”statistiken”. Forskningsprocessen indelar han, med inspiration från den samtida F Guizot, i tre stadier: 1) ”anatomin”, insamlande och prövande av fakta; 2) ”fysiologin”, fastställande av sammanhang och kausalförhållanden; 3) ”inlevelse”: forskaren följer ”hur Gustaf Vasa vandrar husvill omkring bland ruinerna av ett blödande fosterland, men han gör i sitt sinne den vandringen själv: han känner flyktingens smärta, han känner befriarens fröjd”. Historiestudiets ”kallelse är att uppvisa en evig världsstyrelses ledning”.

Någon metod utläres icke av S, men han ger studenten praktiska råd. Denne bör pröva att själv författa, framföra och diskutera i grupp, inte endast läsa på sin kammare. Det senare var det vanliga vid denna tid då i princip fakultetens alla ämnen ingick i examen.

S menar sig ha haft ringa framgång i Lund. Hans föreläsningar i Sveriges författning och ”statistik” fick ofta ställas in i brist på åhörare; några egentliga elever fick han inte. Även här trivdes han bäst bland studenterna, och vid festerna var ”gubben Sved” – i 40 årsåldern! – ett stående inslag med sina mat- och dryckesvanor, sina, kanske medvetna, distraktioner och sin aldrig sinande vältalighet (Tegnér).

Olof Winquists oväntade frånfälle 1861 lämnade skytteanska professuren i Uppsala vakant. S fick patronus förord, utnämndes och kände livet återvända. Ursprungligen i ”vältalighet och politik”, dåmera med det encyklopediska ämnesområdet ”statistik”, d v s samhällskunskap i vidaste mening, svarade professuren väl mot S:s meritering och läggning. Med hans tillträde ersattes ordet ”politik” i professurens benämning med ”statskunskap”. S kunde också, så långt ålder och ämbete tillät, återta sitt liv bland studenterna på Västmanlands-Dala nation, där han blev en välgörande inspektor. Skytteanum med sina studenter blev för honom hem och familj.

Professuren gav sin innehavare vida möjligheter. S excellerade i föreläsningar om Gustav II Adolfs ”karaktärsutveckling” (till 1618) och om ”Maria Stuart och Elisabeth” men tog också upp aktuella ämnen som Österrikes och Ungerns statsförbund, den slesvig-holsteinska frågan och Finlands lantdag. Mest handlade det dock om svensk och utländsk författning och ”statistik”. Omdömena skiftade: de fanns som fängslades av hans lärdom och retorik, medan andra tröttades av ordrikedom och detaljer. Hans Forssell (bd 16) – som S utpekar som sin mest begåvade elev – har beskrivit sin tentamen: en tre timmars skur av frågor på de mest skilda fält, utan tillfälle till fördjupning.

Den totala bristen på tryckta läromedel fyllde S för lång tid framåt med sin lärobok Anteckningar för akademiska examina i statskunskap (1868–69), en schematisk genomgång stat för stat: land, folk, näringar o s v. Mindre framgång hade S med sina ambitioner på högre nivå. Av hans Studier i Sveriges statskunskap utkom endast förra delen, Land och folk (1875). Vad gäller folket kan där noteras en förstående hållning till den pågående emigrationen, sedd i historiens och geografins ljus. Av den voluminösa Inledning till Europas och Amerikas statskunskap (1876) ägnas förra delen statssystemets yttre förändringar sedan sekelskiftet 1800, den senare schematiska framställningar av varje stats ”statistik”.

Förhållandet mellan sina två vetenskapsgrenar definierar S som att historia är ”den mänskliga frihetens vetenskap” medan ”statistiken” klarlägger ”den av Försynen bestämda världsordningen”. S:s ”statskunskap” hörde således i hans tänkta forskningsprocess hemma i ”anatomin”, utan egen problematik. Likväl har det sagts att han ”introducerat statskunskapen som en självständig vetenskap i vårt land” (Brusewitz).

S fann sitt inval i SA opåkallat, men beslöt att bli en nyttig ledamot. Hela sju gånger svarade han för den årliga minnesteckningen, mest ambitiösa av hans bidrag är arbetena om Erik Sparre (1871) och Arvid Horn (1879). Den gängse stilen, retorisk och färgrik, patriotiskt sympatiserande, utan problematisering och djupare forskning, passade honom väl. Liknande gäller S som uppburen festtalare, en för tiden viktig genre, där hans starka stämma med bergslagsklang gjorde sig väl. Att nu läsa talen i Smärre skrifter (1–2, 1871–88) ger ingen föreställning om det intryck exempelvis Afsked till studenterne (1882) gjorde på sina åhörare.

I Uppsala blev den åldrade S en legendarisk gestalt, vördad av sina elever Oscar Alin (bd 1), Simon Johannes Boëthius (bd 5) och Wilhelm Montan (bd 25), allmänt bekant för sin okonventionella uppenbarelse. Han var verksam in i det sista: postumt utgavs den märkliga självbiografin, huvudsakligen sammanställd 1887, samt Representationsreformens historia (1889). I den senare följdes frågan, med riksdagstrycket som källa, år för år från 1809 till avgörandet 1865, med Geijers ”avfall” som vändpunkt; ett nyttigt arbete utan genomgående problematik.
Av berömmelsen återstod i nästa sekel endast de många historierna om ”gubben Sved”. Hans stora, vitt spridda författarskap var starkt tidsbundet med sin ordrikedom, sitt etiska patos, sin faktakärlek och i sin avsaknad av djupare kritik och problematik. Dock hade han tillfredsställt sin generations behov av uppbygglig historieskrivning och lagt grunden till ett akademiskt läroämne vid historiens sida. Utan varje förhävelse eller bitterhet kunde han se tillbaka på sitt ”förflutna lif”.