Tillbaka

Elin Maria Svensson

Start
Elin Svensson ur Flickan från Värmland. Svenska filminstitutet.

Elin Maria Svensson

Skolgrundare, TeaterlÀrare

2 Svensson, Elin Maria, dotter till S 1, f 5 okt 1860 i Sthlm, Hedv El, d 18 nov 1947 där, Enskede. Elev vid Wallinska skolan i Sthlm ht 76–vt 77, vid Nya teatern där hösten 77–79, engagerad vid William Åbjörnssons sällskap 79–80, vid Stora teatern i Gbg 9 okt 80–15 febr 81, grundade Elin Svenssons teaterskola 00. – Ogift.

Redan i barndomen kom Elin S genom sina föräldrar i nära kontakt med teatervärlden och fick då ”en brinnande håg” till densamma. Fadern, som efter många slitsamma år ute på turné hunnit bli maskinmästare vid Nya teatern i huvudstaden, var emellertid inte förtjust i hennes drömmar om att bli skådespelare och lät henne istället gå i Wallinska skolan för att bli student eller guvernant, men efter ett år med fallande betyg fick hon nog. I ett i lönndom överlämnat brev till faderns arbetsgivare, Louise Stjernström (bd 33, s 525), gjorde den knappt sjuttonåriga S klart att hon inte stod ut mer med ”en lesning utan schäl och utan tanke” och att hennes högsta önskan var att med det snaraste få debutera: ”säkerligen skall ni icke finna en odåga.” Initiativet bar frukt, kort därefter kunde S börja utbilda sig till skådespelare.

I vilken utsträckning S efter genomgången teaterutbildning verkade som skådespelare är svårbedömt, men 1880 följde hon med Emil Hillberg (bd 19) när denne tog över ledningen av Stora teatern i Göteborg. Spelningarna där upphörde dock redan efter några månader då Hillberg gjorde konkurs. Om S fick fler chanser att visa vad hon gick för på scenen är oklart.

S:s stora insats kom istället att bli teaterpedagogens och hennes namn är för eftervärlden mer eller mindre synonymt med den scenskola, Elin Svenssons teaterskola, som hon drev från sekelskiftet 1900. Till att börja med förlagd till hennes hem vid Blasieholmskajen skulle den komma att bestå i dryga 25 år, den längsta tiden med den nya bostaden vid Kungsgatan 58 som fast adress. En rad sedermera bemärkta scenaktörer och kulturpersonligheter gjorde där sina första lärospån på tiljan.

Till S:s första elever hörde John Ekman och Sigurd Wallén, som beskriver henne som ”en liten dam med energiskt utseende och ett par kloka genomträngande ögon” (Wallén). Andra skådespelare som gick i S:s skola var Elof Ahrle, Lars Egge, som blev chef för Stora teatern i Göteborg, den mest som buskisaktör kände John Elfström och den sedermera vid Dramaten verksamme Georg Funkquist. Även manusförfattaren Harald Beijer, skalden Nils Ferlin och konstnären Einar Nerman (bd 26) hörde till S:s elever. Bland de kvinnliga eleverna märks Greta Almroth, som utvecklades till en av Sveriges första kvinnliga filmstjärnor, Svea Holst och Aurore Palmgren, vilka också verkade inom film och hade långa karriärer som skådespelare utan att nå stjärnstatus.

Inte mycket är känt om undervisningen. Dock framgår att S lät eleverna öva in en- och tvåaktare som sedan spelades upp för en större publik vid återkommande uppvisningar vid vilka ofta författare, kritiker och konstnärer var närvarande. Repertoaren var såväl internationell och klassisk som nordisk och nyskriven. 1902 spelade man t ex Giorgione av Tor Hedberg (bd 18), som i likhet med Richard Bergh (bd 3) ofta besökte skolan. Andra gäster var Bo Bergman (bd 3), August Lindberg (bd 23), Georg von Rosen (bd 30) och August Strindberg (bd 33). Scenarrangemangen var ovanligt enkla, en neutral fond eller draperibana fick duga, vilket väl mest berodde på ekonomiska nödvändigheter men också låg i tiden och bl a förespråkades av Strindberg. I en tidningsanmälan av en tidig uppspelning gjordes gällande att detta var ”till verklig fördel för de unga eleverna, som väl böra finna stöd åt fantasien i själfva konstverket, icke i den ytliga omgifningen” (Nyblom). Samma sagesman framhöll S:s ambition att uppväcka ”konstens höga anda” hos sina elever och noterade att de visade ”en entusiasm och ett mod som kanske icke är så vanligt […] vid våra ’officiella’ teaterskolor”.

Enligt annonser i tidningarna innefattade undervisningen allt från plastik och rollanalys till diktion och andhämtningsteknik och S vände sig inte bara till blivande yrkesskådespelare utan även till amatörer och blivande talare. På 1920-talet annonserade skolan också att den gav filmlektioner, liksom att S åtog sig recitation i klubbar och skolor. Även privatundervisning har erbjudits.

Hurdan S var själv som skådespelare går inte att fastställa. Några viktigare roller har hon av allt att döma aldrig fått spela. En sen roll hade hon som spågumman Buller-Stava i vad som brukar betraktas som den sista svenska stumfilmen, Flickan från Värmland (1931). Inte heller som person är S lättfångad. Ett beundrarbrev till Ellen Key skrivet 1898 ger dock vid handen viss osäkerhet om den egna förmågan hos S och än mer att hon bar på höga ideal som projicerades på den berömda adressaten: ”Valkyrian”, som S kallade henne, hade både visat att kvinnor kunde äntra talarstolen och väckt hennes slumrande intresse för sanning, harmoni och skönhet.

När S något år senare öppnade sin skola väckte hon i sin tur andra för sådana ideal, inte genom att själv ta plats utan genom att visa nya talanger förtroende och ge dem stöd i motgångens stund. Den kanske bästa bilden av S har Sigurd Wallén givit. Enligt honom var hon ”inte vän av många ord, utom då det gällde att undervisa. Men då lämnade hon heller ingen möda ospard.”

Jakob Christensson


Svenskt biografiskt lexikon