Nils Olof Waldemar Sylvén

Sylvén, Nils Olof Waldemar, f 17 sept 1880 i Finnerödja, V Göt, d 14 april 1969 i Lund, Domk. Föräldrar: kyrkoherden Johan Benedikt Haqvin S o Carolina Eleonora von Sydow. Mogenhetsex vid Skara h a l 12 juni 99, inskr vid UU 14 sept 99, fil kand 13 dec 02, fil lic 27 maj 05, disp 12 maj 06, fil dr 31 maj 06, allt vid UU, assistent vid Bergianska trädgården i Sthlm 15 april 06–31 maj 07, vid Statens skogsförsöksanstalts botaniska avd 1 juni 07–2 dec 09, sekr i Botan sällsk i Sthlm 07–17, lär i botanik vid LA:s trädgårdsskola vid Experimentalfältet 09–17, vik lektor i naturvetenskap vid Skogsinst 3 dec 09–14, tf prof i skogsbotanik med allm botanik vid Skogshögsk 1 jan–30 sept 15, assistent vid Statens skogsförsöksanstalt 1 okt 15–31 dec 17, ordnade Naturhist riksmuseets saml:ar av sv o utl barrträd hösten 16–våren 17, avd:förest vid Sveriges utsädesfören:s växtförädlingsanstalt i Svalöv 1 jan 18–30 juni 38, en av grundarna av Fören för dendrologi o parkvård 20, led av styr där 20–64 (skattmästare 20–22, sekr 20–37, v ordf 40–46, ordf 46–49), red för årsskr Lustgården 20–38, led av styr för Sveriges allm linodlingsfören 20–åtm 53, red för Botaniska notiser 29–37, led av styr för Malmöhus läns skogs- o betesvårdsfören, av styr för Skånes naturskyddsfören 29–61, förest vid Fören:s för växtförädling av skogsträd huvudanstalt på Ekebo 1 juli 38–49, prof:s namn 8 nov 40, ordf i Sällsk för ekodlingens främjande 44–57, deltagit i flera offentliga o enskilda utredn:ar. – LLA 28, LFS 41, hedersled av Lunds botan fören 48, HedLLA 50, greve Carl Bernadottes skogspris 52, LA:s Nilsson-Ehle-medalj 58, hedersled av Sveriges allm linodlingsfören 60, av Fören skogsträdsförädling 61.

G 29 dec 1914 i Sthlm, Skeppsh, m Margaretha (Greta) Natt och Dag, f 2 jan 1894 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 11 jan 1923 (db för Svalöv, Skå) i Sävsjö, Jönk, dotter till kommendörkaptenen Svante Adam Knutsson N (bd 26, s 414) o Helena Marika Bolinder.

Nils S var verksam som botanist under 1900-talets första hälft inom den svenska skogsforskningen och ärftlighetsforskningen – två vetenskapliga fält som byggdes upp under hans levnad. Universitetsstudierna bedrevs vid Uppsala universitet och avslutades 1906 med en avhandling om utvecklingen från frö till blomma hos tvåhjärtbladiga växter: Om de svenska dikotyledonernas första förstärkningsstadium eller utveckling från frö till blomning (1906). Året därpå erhöll S en tjänst på Statens skogsförsöksanstalt (bildad 1902 som Forstliga försöksanstalten) i Stockholm och slog därmed in på en vetenskaplig bana i skogsbrukets tjänst. Den ledde sedermera till att han blev en portalgestalt inom forskningen och försöksverksamheten kring skogsträdens ärftlighet och förädling.

Som var gängse i det tidiga 1900-talets vetenskapliga värld präglades S:s tidiga karriär av hopp mellan kortare befattningar och inrättningar i jakt på ett fast förordnande. När han kom till Statens skogsförsöksanstalt hade verksamheten varit igång under endast ett par år och bedrevs av en handfull tjänstemän. Av inrättningens målsättning, att lösa biologiska och skogliga frågor till grund för ”en rationell skogshushållning”, återstod därför det mesta att göra. S arbetade som assistent till föreståndaren för anstaltens botaniska verksamhet, Henrik Hesselman (bd 18), och gavs bl a i uppgift att studera granens ”rasförbättring”. Uppgiften ansågs viktig eftersom gran i allt högre grad framstod som ett lukrativt odlingsalternativ inom det norrländska skogsbruket. Snart flyttade S över till den skogliga utbildningssidan vid Skogsinstitutet – från 1915 Skogshögskolan – som tillförordnad lektor respektive tillförordnad professor i botanik. S förlorade emellertid mot botanisten Torsten Lagerberg (bd 22) i tävlan om tillsättningen av lärosätets ordinarie professur i botanik. Vid 1910-talets slut återvände han till Statens skogsförsöksanstalt som assistent.

Medan S inlett sin karriär hos Hesselman i den spirande skogsforskningens centrum avslutades den i den svenska ärftlighetsforskningens motsvarighet: hos botanisten och ärftlighetsforskaren Herman Nilsson-Ehle (bd 27) vid Sveriges utsädesförening i skånska Svalöv. 1918–38 var S avdelningsföreståndare där och arbetade framför allt med att förädla vallväxter, men också olje- och spånadsväxter. En stor framgång även internationellt blev rödklöversorten Svalövs Merkur, i handeln 1937. Den hade såväl hög motståndskraft mot klövernematod och klöverröta som god vinterhärdighet samt gav hög avkastning. S var också en av dem som låg bakom bl a den i Sverige allmänt odlade timotejsorten Svalövs Omnia och rapssorten Svalövs Regina. Därefter tillträdde S som föreståndare för den nybildade Föreningen för växtförädling av skogsträd och dess försöksanläggning i Ekebo utanför Svalöv. Föreningen syftade till ”förbättring och växtförädling” av landets skogsträd. I detta sammanhang erhöll S 1940 professors namn.

S:s gärning har framförallt förknippats med forskning och försöksverksamhet kring skogsträdens ärftlighet och förädling under 1940-talet. När Ekebo slog upp portarna 1938 var det som den första institutionen i Sverige med systematisk inriktning mot de svenska skogsträdens ärftlighet och förädling (Statens skogsförsöksanstalt fick en genetisk avdelning först 1946). Vetenskapliga insatser på området hade tidigare gjorts av skogsforskare som Gunnar Andersson (bd 1), Olof Langlet, Bertil Lindquist (bd 23), Gunnar Schotte (bd 31) och Edvard Wibeck. Innan S på 1920-talet övergick till jordbruksväxter hade han även stått för ett antal uppmärksammade arbeten, bl a om tallens och granens variabilitet och om granens självbefruktning. Därtill hade vid tiden för Ekebos öppnande den teoretiska ärftlighetsforskningen internationellt genomgått stora omvälvningar. Arvsanlag hade t ex lokaliserats till kromosomerna, skogsträden hade påvisats ha högkromosomiga arter och mutationer hade börjat introduceras hos växter och djur. Inom den praktiska förädlingen hade det för kommersiellt bruk framtagits en lång rad växtsorter med hög avkastning, kraftig stråstyrka och god sjukdomsresistens. Inom skogens område hade olika ympnings- och sticklingsmetoder befunnits effektiva vid förädling av träd.

Tillkomsten av Föreningen för växtförädling av skogsträd pådrevs av bl a industrimagnaten Johan Mannerheim (bd 25), som tidigare låtit anlägga försöksodlingar med asiatiska och nordamerikanska trädslag, samt av Nilsson-Ehle och S själv. I sin argumentation för en organiserad verksamhet om skogsträdens ärftlighet och förädling använde de återkommande fyndet av en säregen ”jätteasp”, en så kallad polyploid, som växte vid skånska Ringsjön. Istället för 38 hade den 57 kromosomer och fungerade därmed som exempel på skogsträdsförädlingens potential. Så småningom lyckades kretsen kring Föreningen för växtförädling av skogsträd också skaffa fram resurser från en rad näringsintressen. Köpet av Ekebo och en rad kostnader för uppstarten täcktes av medel från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse; Ekebos dagliga drift kom att finansieras av bl a Svenska cellulosaföreningen, Svenska trävaruexportföreningen och Svenska pappersbruksföreningen, men även Domänstyrelsen.

På Ekebo företrädde S en linje som premierade ekonomisk nytta och industriell tillämpning, nämligen ”förbättrade skogsträdsraser” med förhöjd ekonomisk avkastning. Att distinkt sammanföra ”grundforskning” och teoretisk kunskap om naturfenomen med produktutveckling, kommersiell verksamhet och industriproduktion var inte en självskriven position. Den hade emellertid en rad tydliga företrädare i landet, som Hesselman och Nilsson-Ehle. Under S:s ledning lanserades ett arbetsprogram, framtaget tillsammans med bl a Hesselman, som byggde på industrins krav och behov. Här ingick förädlingsmetoder såsom kombinationsförädling (baserad på korsningar och hybrider), polyploidförädling (baserad på kromosomökning) och urvalsförädling (baserad på särskilda växtindivider). Verksamheten inriktades mot både löv- och barrträd. S själv närde ett särskilt intresse för lövträden och ekens förädling. 1944 blev han första ordföranden för Sällskapet för ekodlingens främjande och när lövträdsförädlingen helt riskerade komma i skymundan inrättade han 1963 med egna medel en fond för rasförädling av lövträd. Vid sidan av Ekebo skapades också ett antal filialer runt om i landet. Därjämte bedrev Föreningen för växtförädling av skogsträd kommersiell plantproduktion. S var verksam på Ekebo till pensionen 1949 men fortsatte trädförädlingsarbetet hemma i villaträdgården i Lund.

S hade många andra intressen än skogsträdens ärftlighet och förädling. Influerad av den finske botanisten Aimo Kaarlo Cajander utvecklade han på 1910-talet ett skogstypsschema för svenska skogar. Grundtanken var att skogens bördighet eller bonitet kunde avläsas i den markvegetation som dominerade skogen – exempelvis kunde en ljungdominerad skog förväntas vara lågproduktiv. Skogstypsschemat ansågs dock, inte minst av Hesselman, vara alltför komplicerat för praktiskt bruk. Senare har mer tillämpade scheman utvecklats, bl a av botanisten Tore Arnborg. Under 1910-talet skrev S också en skogsbotanisk handbok om barrträd – De svenska skogsträden (1916). En uppföljare om lövträden var planerad men utkom aldrig. S närde därtill ett intresse för dendrologi och parkskötsel. Från starten 1920 ingick han i styrelsen för Föreningen för dendrologi och parkvård och var fram till 1937 redaktör för dess skrift Lustgården. Som pensionär utförde S tillsammans med ärftlighetsforskaren Olof Tedin en artinventering av Sveriges utsädesförenings park, Hjalmar Nilssons park, i samband med föreningens 75-årsjubileum. Därtill sysselsatte han sig med projekt som så vitt känt förblev oavslutade. Exempelvis noterade den yngre botanisten Olof Langlet att S under resor ”halvt i smyg” antecknade de ogräs han stötte på. Syftet var att någon gång göra en sammanställning av deras utbredning.

S var mycket respekterad i botaniska kretsar för sina djupa kunskaper och, inte minst, för deras praktiska tillämpningar inom jord- och skogsbruket. Av botanistens många olika göromål förefaller han ha trivts bäst under fältexkursion, stödd på käpp och med en karaktäristisk cigarrcigarett i mungipan.