Tage Ludvig Sylvan

1 Sylvan, Tage Ludvig, f 9 jan 1801 i Ystad, d 1 mars 1879 i Öja, Skå. Föräldrar: borgmästaren Peter S o Anna Catharina Pettersson. Inskr vid LU 7 febr 18, hovrättsex där 22, magistratssekr i Ystad 26, initiativtagare till Skånska städernas brandförsäkr:fören 27, en av stiftarna av Ystads sparbank o dess sekr 27, v ordf 30, ordf där 42–50 o 51–53, rådman i Ystad 28, borgmästare där aug 30–dec 47, ordf i hamndirektionen 33–39, erhöll lagmans namn 37, ordf i Nya teaterhus directionen 45.
G 16 jan 1830 i Ystad m Fredrika Christina (Fredrique) Lundgren, f 3 febr 1808 där, d 10 juli 1866 i Sthlm, Klara, dotter till kommerserådet Carl Martin L (bd 24) o Margaretha Magdalena Giutzelke.

Tage S föddes utom äktenskapet – föräldrarna gifte sig först senare – och växte upp i Ystad där han också kom att verka under större delen av sitt liv. Sin utbildning fick han vid Lunds universitet där han tidigt och med goda resultat avlade hovrättsexamen. Han erbjöds en docentur vid den juridiska fakulteten men valde domarbanan, varefter han återvände till Ystad där han blev magistratssekreterare. Vid endast 29 års ålder efterträdde han sin far på posten som stadens borgmästare.

Under åren i stadens ledning engagerade sig S med stor energi i dess utveckling. Tack vare kontinentalsystemet, Napoleons försök att stänga den europeiska marknaden för brittiska varor, och den lönsamma smugglingen detta resulterade i, hade Ystad under tidigt 1800-tal nått en position som en av Skånes rikaste handelsstäder. Efter blockadens upphörande var stadens förutsättningar trots tillbakagången fortsatt ganska goda. På få håll fanns lika många förmögna handlande varav S:s svärfar, redare och engelsk kommissionär, var en av de i särklass rikaste. S var framgångsrik i sin strävan att förmera sina tillgångar men en stor del av välståndet kom han i åtnjutande av genom sitt äktenskap med Fredrique Lundgren.

I likhet med svärfadern var S en ”kraftnatur” med osedvanlig arbetsförmåga och hyste liksom denne ett starkt intresse för kommunala angelägenheter. Det yttrade sig bl a i hans drivande roll vid inrättandet av Skånska städernas brandförsäkringsförening och vid grundandet av sparbanken i Ystad. I denna institution, som S betraktade som grundläggande i samhället, förblev han direkt verksam under mer än två decennier. Banken fick en framgångsrik start, och på S:s tillskyndan öppnades något decennium senare ett konto med namnet De Fattiga Vänners kassa, vars tillgångar var avsedda att användas som understöd för obemedlade. Under sin tid som borgmästare ingick S under några år på 1830-talet i hamndirektionen, där den stora frågan just då rörde ombyggnad och förbättring av den viktiga hamnen. I både bankdirektionen och rådhuset kom han emellertid på kant med sin svärfar, som hade lika svårt att tåla opposition som han själv. Någon avgörande oenighet kan inte ha uppstått – vid sin död 1852 testamenterade Lundgren två miljoner riksdaler till svärsonen – men relationen mellan dessa bägge härsklystna män tycks livet igenom ha präglats av en viss spänning.

Med den förmögenhet S förfogade över kunde han investera i ett flertal stora egendomar, inte bara i Skåne utan också i Västergötland samt i och nära Stockholm. Redan 1834 hade Glimmingehus inköpts av Lundgren som överlämnade gården till S. Denne anlade där tre år senare ett ångbränneri, ett av de första i Sydsverige. Bollerup, ett gods vilket släkten S redan tidigare haft anknytning till, och som sedan trontillträdet ägdes av kung Karl XIV Johan, arrenderades från 1839 av S. Efter kungens död förvärvade han godset och gav sig i kast med att utveckla det. Den gamla borgen renoverades, nya byggnader uppfördes, skog planterades och avkastningen ökade kraftigt genom införande av nya redskap och metoder. Lantbruksskolor var föremål för stort intresse från S:s sida och efter att han donerat Bollerup till Kristianstad län inrättades där enligt anvisningar en sådan, som ännu idag (2019) drivs genom hans stiftelse. Han donerade också en avsevärd summa till Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut då detta inrättades 1862.

Under slutet av 1840-talet köpte S egendomarna Öja och Bjersjöholm, båda nära Ystad. På Öja lät han uppföra en slottsliknande byggnad, ritad av samma arkitekt som ritade institutet på Alnarp. Han investerade stora summor i förbättring och utvidgning av åkerbruket. Stor vikt lades vid dränering och S införskaffade tidigare än andra maskiner för tillverkning av dräneringsrör i tegel. 1861 provkördes här en ångplog – den ena av de två första i landet, som S direktimporterat från England tillsammans med andra ångdrivna jordbruksmaskiner, och Öja kom att beskrivas som en ”egendom med förträffligt jordbruk”. Den andra ångplogen placerade S på det då nyligen förvärvade Håberg i Västergötland. I pressen beskrevs ingående den remarkabla uppfinningen och de förhoppningar som knöts till den. S var möjligen engagerad också i Ystads ångfartygsaktiebolag. Den ångare som bolaget beställde hos Kockums mekaniska verkstad – det första fartyg som gick av stapeln där – fick i alla händelser namnet Tage Sylvan.

Öja blev den plats S helst vistades på men även på Bjersjöholm lät han uppföra en påkostad och tämligen storslagen byggnad, som fick ersätta den fallfärdiga renässansborg som fanns på platsen. Även på sina andra egendomar ägnade han sig åt att bygga, inte bara boningshus utan också ekonomibyggnader, bostäder för anställda m m – sammanlagt uppfördes omkring 200 byggnader på hans gods och gårdar. På Öja lade S dessutom grunden för ett sockerbruk som han 1872 donerade till Ystad. I centrala Stockholm köpte S 1857 det fashionabla Brunkebergs hotell, som hyste en rad framstående hyresgäster. Inte minst hade flera notabla konstnärer, t ex Sophie Adlersparre (bd 1) och Maria Röhl (bd 31), sin hemvist där. Den senare avporträtterade bägge makarna S. Miljön måste också ha varit inspirerande för S:s hustru Fredrique, som själv hade konstnärliga anlag. Det var på Brunkeberg hon uppehöll sig vid sin plötsliga död i den koleraepidemi som drabbade Stockholm 1866.

Partistriderna i Ystad var livliga och tidskrävande och tryfferades ibland med konflikter med svärfadern. S frånträdde 1847 posten som borgmästare för att istället helt ägna sig åt skötseln av sina innehav och förmera sitt kapital. Som ende ofrälse bland dem tillhörde han vid tiden Sveriges största godsägare, och ”rik som Sylvan” ska ha blivit ett talesätt i bygden. På flera av sina egendomar bedrev S lönsam verksamhet men hans intresse för att ta till sig nyheter syftade inte bara till egen vinning utan också till att skapa förutsättningar för hela regionens modernisering och utveckling. Så tog han aktiv del i strävandena för att få järnväg dragen till staden; redan då de första försöken i Sverige gjordes med ånglok i början av 1850-talet pläderade S för en linje norrut från Ystad. Han var då sedan länge en erfaren resenär, vilket framgår av den resedagbok hans yngre kusin Christian August S skrev efter en gemensam resa i Europa 1855. S uppges där ha tagit sig an ”hela resedetaillen” – de praktiska arrangemangen – vilket han skötte ”med en beundransvärd skicklighet till följe af sin vana vid att resa”. Förutom till sjöss färdades kusinerna flera gånger med vagn på ”jernbana”.

Den europeiska resan tycks ha varit en bildningsresa av traditionellt snitt. Kusinernas mål var de västeuropeiska kulturländerna – Tyskland, Frankrike, Österrike och Italien – där de besökte kända landmärken, prövade maten, satte sig in i landets förhållanden m m. Även om S emellanåt gav sig av för att växla pengar och avlägga nyttiga besök hos svenska ministrar i de olika huvudstäderna medan kusinen förlorade sig i känslosamma betraktelser över olika historiska platser, var det uppenbart att han intresserade sig för många olika saker på de olika besöksmålen. Han behärskade också de aktuella språken tämligen väl.

Italien tycks ha varit det viktigaste resmålet för de båda kusinerna; längst tid tillbringades i alla händelser här. Att S uppskattade den italienska kulturen är ingen vågad gissning – det lilla Öja slott, där S helst uppehöll sig och där han också dog, var ritat som en italiensk villa – och han beskrevs även i övrigt som ”fint bildad”. Det kulturella intresset inbegrep även scenkonsten. Då teatern i Ystad på 1840-talet började få ekonomiska bekymmer trädde S in som ordförande i en ny teaterdirektion och köpte teaterbyggnaden.

Även Frankrike låg S varmt om hjärtat; dit reste han flera gånger, på egen hand eller tillsammans med familjemedlemmar. I det separata blad som Ystads allehanda utgav med anledning av hans död uppgavs att han vid ett besök i Paris 1834 i avsikt att studera betsockerproduktion invalts i en ”académie” för jordbruk och industri. S ansåg dessutom fransmännen vara värda särskild beundran eftersom det välstånd de levde i enligt honom var resultatet av eget nyttigt arbete, inte minst det som utfördes av kvinnorna. Den swedenborgska tanken att människans ande även efter döden kan leva ett verksamt och nyttigt liv tilltalade S, som hyste intresse för spiritismen. Han ombesörjde utgivning på svenska av fransmannen Allan Kardec, företrädare för en vetenskapligt anlagd spiritism. S:s motstånd mot förslagen om allmän värnplikt motiverades också av hans tro på flit, vetenskap, konst och omtanke. Det var med hjälp av dessa högre värden landets lycka skulle säkras, inte genom beväpning.

Måhända påverkad av det spiritistiska tankegodset men också i enlighet med tidens anda, och i likhet med andra välbärgade personer, gjorde S frikostiga donationer till olika behjärtansvärda ändamål i hemstaden. I Vallby kyrka, till vilken han innehade patronatsrätten, bekostade han ett torn och skänkte en orgel. Likaså fick läroverket i Ystad en summa pengar för inköp till sitt museum. Han skänkte mark och medel till bostäder för pensionerade arbetare, ett område med radhusliknande bebyggelse som fick namnet Fridhem, samt lät uppföra ett hem för ”pauvres honteux”, stiftelsen Sorgenfri. Den andliga och filantropiska sidan hindrade inte att han i övrigt var en hetsig och ibland hård person, rentav ansedd som despotisk.