Anna Sofia (Vivi) Sylwan

3 Sylwan, Anna Sofia (Vivi), halvsyster till S 2, f 4 sept 1870 i Kristianstad, Garnisonsförsaml, d 5 okt 1961 i Gbg, Johanneb. Föräldrar: överstelöjtnanten Otto Christian S o Ida Carolina Wendel. Elev vid Högre elementarskolan för flickor i Helsingborg 83–87, vid Tekn skolan i Sthlm åtm under 89, vid Högre konstindustriella skolan där 1 sept 91–31 maj 94, teckn:lär i Kristianstad vt 95, butiksbiträde i Berlin, drev hemslöjdshandel i Malmö sept 96–00, gav privat undervisn i teckn o slöjd samt var periodvis bitr lär i samma ämnen vid H a l samt vid Tekn yrkesskolan i Malmö 00–åtm 06, verksam vid Konstfliten i Gbg, vid Röhsska konstslöjdmuseet 12, föreståndare där 1 juli 14–31 dec 40, fortsatt anställd efter pensionering 1 jan 41–31 dec 53. – Iqml 35, Jacques Lamms pris 36, fil hedersdr vid GH 11 okt 41. – Ogift.

Vivi S:s utbildning förde henne tidigt ut från föräldrahemmet i Kristianstad. Efter studierna vid flickskola följde konstnärligt yrkesinriktade studier vid Tekniska skolan i Stockholm. 1894 gick hon ut från dess Högre konstindustriella skola med ”lovord” och en belöning på 30 kr ”för målning och konstindustriell fackteckning”. Efter att på hemorten ha givit undervisning i teckning och sedan en tid ha arbetat i broderiaffär i Berlin bosatte sig S 1896 i Malmö där hon öppnade en hemslöjdshandel som hon under några år drev tillsammans med vännen Eva Sack. Firman vann uppmärksamhet för sina produkter och bedrev tidvis en rätt betydande export av spånkorgar. S var under åren i Malmö också verksam som tecknings- och slöjdlärare.

1908 flyttade S till Göteborg där hon inledningsvis fortsatte inom hemslöjden genom arbete i slöjdföreningen Konstfliten, för vilken hon bl a ritade möbler. Efter en tid kom hon i kontakt med Röhsska museets chef, Axel Nilsson (bd 26), som tog henne under sina vingar och redan under museets uppbyggnadsskede gjorde henne till dess första kvinnliga medarbetare. Tillsammans gjorde de upp planerna för textilavdelningen och S fick i uppdrag att resa runt på den svenska landsbygden för att studera och köpa in allmogetextilier. Från 1914 och fram till sin pensionering var hon föreståndare för museets textilavdelning. Med praktiskt sinnelag ledde hon det dagliga arbetet med att katalogisera, vårda och ställa ut textilierna samt byggde med säker smak ut den unika samlingen genom kontinuerliga inköp som också skedde utomlands.

S tillhör pionjärgenerationen inom svensk textilforskning. Hon hann med ett betydande vetenskapligt författarskap vid sidan av sin museala gärning. Dessutom undervisade hon i textil konsthistoria vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och Väfskolan i Borås (Grenander Nyberg).

De som först började studera äldre textilier var huvudsakligen intresserade av mönster och motiv och mindre av tekniska frågor. Sedan dess har intresset svängt och betydelsen av olika tekniska faktorer har uppmärksammats. Typen av råmaterial, redskap och framför allt vävteknikernas betydelse för mönstren intar nu en viktig roll när det gäller att härleda mönstersamband och ursprung. S förstod tidigare än någon annan vikten av att studera vävtekniker. Hon var den som först upptäckte att de tidigmedeltida bonaderna från Överhogdal och Skog var vävda och inte broderade och att tekniken liknade den som internationellt kallas soumak.

Mycket av S:s tid ägnades åt frågor kring det svenska textilarvet. Som resultat av detta arbete kan nämnas Svenska ryor (1934), ett standardverk inom svensk textilforskning. Axel Nilsson hade gjort en banbrytande insats genom en inventeringsutställning på Nordiska museet 1914. Hans vetenskapliga intentioner fullföljdes av S. Det är en tekniskt och historiskt grundlig genomgång. Det äldsta belägget för ryans förekomst i Norden har hon funnit i 1420 års tillägg till Vadstenas klosterregler där ryan ingår i systrarnas sängutrustning. Hon tar upp en mängd litterära och arkivaliska uppgifter som belyser förekomst och särskiljer de båda huvudgrupperna slitrya och prydnadsrya. Den förstnämnda används som sängtäcke med den flossade sidan ned och var sparsamt ornerad. Prydnadsryan är som namnet anger en rikt mönstrad variant som hade den flossade sidan upp och snarast var att betrakta som en lyxartikel. Den blir vanlig under 1700-talet.

S höll på med ett större arbete om de medeltida svenska dubbelvävnaderna samtidigt som Andreas Lindblom (bd 23) och Agnes Branting (bd 6) förberedde det stora verket Medeltida vävnader och broderier i Sverige (1928–29). Man beslutade att hennes arbete, Svenska dubbelvävnader samt dubbelsidiga vävnader av utländskt ursprung, skulle ingå som ett kapitel i detta verk. Här konstaterar S efter en grundlig genomgång bl a att det motivmässigt inte finns något hinder för att den äldre gruppen dubbelvävnader skulle kunna ha tillkommit redan under 1100-talet. Detta har styrkts genom senare utförda kol-14-analyser som daterar de äldre dubbelvävnaderna till perioden 900–1100.

I Den skånska dukagångsdrätten (1954) tar S upp diskussionen om varifrån influenser till denna grupp vävnader med mönster i blått ullgarn på vit linnebotten kommer. Tekniken har varit vanlig i den koptiska textilkonsten 400–800 e Kr. Från nordiskt område finns några bonader från Nådendals kloster daterade till 1500-talet och en duk från Bergshammars kyrka. De skånska dukagångsdrättarna dateras i allmänhet till 1700-talet. S för fram hypotesen att en import av dukagångsvävnader har ägt rum redan under vikingatiden och tar upp vissa mönstermotiv till en ingående jämförelse. Sannolikt har några mönster sitt ursprung i den persiska konsten, men i vilken version och under vilken tid har de kommit till Skåne? Några dukagångsvävnader från Bysans är inte kända och inte heller några från det medeltida Skåne varför det hela förblir en öppen fråga.

S:s forskning fick tidigt en internationell inriktning vilket framgår bl a av artiklarna Studier i senantik textil konst I–II i Rig 1921 och 1923 samt En senantik gobelinmedaljong i Röhsska konstslöjdmuseets årstryck 1932.

1924 publicerades S:s studier rörande Marbymattan, en anatolisk matta från 1400-talet funnen i Marby kyrka, och det är den första vetenskapliga undersökningen av denna berömda matta. 1931 kom Siden och brokader, i samarbete med Agnes Geijer (bd 17, s 4), en handbok över sidenväveriets och tygmönstrens utveckling från äldsta tider fram till maskindriftens genombrott. S behandlar silkets äldsta framträdande samt persiskt, bysantinskt och islamiskt sidenväveri. Hon diskuterar också de vävstolar som kan ha använts.

S:s observationer när det gäller tidiga kinesiska siden kom att ge henne ett stort internationellt namn. Hon upptäckte de äldsta exemplen på mönstrat kinesiskt siden bevarade som avtryck på ett par bronsföremål från Yin-perioden i Östasiatiska museets samlingar (Silk from the Yin-dynasty, 1937).
Under senare år blev det framför allt Asien som levererade S:s studiematerial. Sven Hedin (bd 18) påträffade på sin första expedition till Turkestan 1900–01 några fragment av ylle och siden i ruinerna av den gamla militärförläggningen i Lou-lan. Nästa expedition till området genomfördes av sir Aurel Stein. Hans undersökningar från olika grävningsplatser 1900–16 resulterade i en samling om mer än 700 sidenfragment som finns på Victoria and Albert museum i London. S studerade dessa vid besök på museet 1924 och 1928.

Huvudmålet för den sista stora Hedinexpeditionen till nordvästra Kina 1927–35 var att utforska de gamla handelsvägarna mellan Kina och Västerlandet. Sven Hedin och Folke Bergman utförde undersökningar i området omkring den vandrande sjön Lop-nor. Där låg på 100-talet f Kr kungariket Lou-lan som kejsar Wu Han lät underkuva för att säkra handelsvägen västerut. Den kinesiska bevakningstruppen drogs in omkring 330 e Kr när Tarimfloden ändrade lopp. Platsen blev då obeboelig och karavanerna måste ta en annan och sydligare väg. Den inhemska befolkningen har sannolikt levt kvar på platsen under några generationer. Textilmaterialet från undersökningarna består dels av avfall från militärgarnisonerna, dels av fynd från gravar som tillhört en i Lou-lan inhemsk indoeuropeisk befolkning. I gravarna påträffades fullt påklädda mumifierade kroppar. Folke Bergman utförde också en serie undersökningar kring Edsen-gol-floden i östra delen av Gobiöknen. Han påträffade diverse ”skräp” som de kinesiska soldaterna kastat bort. Detta skräp bestod bl a av ganska stora mängder siden av olika slag.

När lådorna med fynd från Sven Hedins och Folke Bergmans grävningar kom till Sverige och packades upp i Östasiatiska samlingen i Stockholm var S där. Naturligt nog fick hon uppdraget att undersöka och publicera textilmaterialet. Det tog en försvarlig tid att rengöra, analysera och vetenskapligt studera detta. Det är inte jämförbart med Aurel Steins material som är av högre kvalitet och betydligt rikare, men det är ett komplement.

Fynden från Lou-lan behandlas i boken Woollen textiles of the Lou-lan people (1941). Gravfynden speglar handelsförbindelserna med mängder av kinesiskt siden, en hel del mönstrat, några bitar bomullstyg, sannolikt indiskt, samt kinesisk nättelduk. Fragment av knuten flossamatta, som tyder på förbindelser västerut, kanske Persien, påträffades också. Dessutom finns en mängd olika arbeten av ylle, som måste vara av lokala tillverkningar. S upptäckte en hel del drag som hon ansåg tyda på en ursprunglig samhörighet med tidig västlig textilkonst, något som har bekräftats av senare undersökningar. Det gäller skickligheten i spinning, tvinning, flätning och vävning.

Impulserna från öster, norr och söder är ytterst få i materialet och det kinesiska inflytandet är inte märkbart före 200 f Kr. Bland dräktdelarna fanns toppiga filthuvudbonader, långa yllemantlar och korta plagg påminnande om den danska Egtved-flickans snörkjol. Snörkjolar hittades i både mans- och kvinnogravar men med något olika utformning. Liknande fynd hade gjorts av Stein. Majoriteten av mumierna är indoeuropéer. Senare har liknande fynd gjorts i den autonoma uiguriska regionen. De sistnämnda fynden som finns på museet i Ürümqi blev kända först på 1980-talet. De äldsta bland dessa fynd är kol-14-daterade till 2000–1800 f Kr. Folke Bergman konstaterade att endast de gravar som innehöll kinesiska artefakter kunde dateras, varför hans centralasiatiska material tillhörde två grupper: den kinesiska daterad mellan 100 f Kr och ca 330 e Kr samt en tidigare, icke närmare daterad grupp. Denna grupp kan nu tidsbestämmas genom jämförelse med bl a Ürümqi-fynden.

S var 72 år gammal när The Woollen textiles of the Lou-lan people kom ut. Hon satte då igång med sidentygerna som omfattar 600 fragment. Publikationen Investigation of silk from Edsen-gol and Lop-nor blev klar 1949 och är ett viktigt bidrag till den kinesiska sidenkonstens historia. I materialet ingår såväl omönstrade som mönstrade siden. De mönstrade tygerna är av två slag. Den ena sorten är mångfärgade varpvävnader (warp-faced compound weaves) med minst två varpar i olika färger och ett inslag som är osynligt på tygets båda sidor. Dessa polykroma varpvävnader i silke är en exklusiv kinesisk specialitet. Här finns enkla geometriska mönster från tiden före Han liksom alltmer omväxlande kompositioner bestående av blommor, fåglar, fiskar och andra djur i livlig rörelse, tillsammans med molnband och skrivtecken. Den andra typen är enfärgad med mönster bildade genom den olikhet i glans silket får då trådarna ligger tätt eller glest bundna. – Fynden från Sven Hedins och Folke Bergmans undersökningar sändes till största delen tillbaka till Kina på 1950-talet.
S:s forskningsarbeten är genomgående omfattande och grundliga. De är genomförda med en outtröttlig möda och har lett till synnerligen värdefulla resultat som gett henne världsrykte inom den orientaliska textilforskningen. Att hennes arbeten har fortsatt aktualitet framgår av att både Woollen textiles of the Lou-lan people och Investigation of silk from Edsen-gol and Lop-nor har kommit ut i s k piratupplagor under senare år i USA.

Tveklöst var det med en till lidelse gränsande intensitet som S gick upp i sitt arbete. Hon fortsatte långt efter sin pensionering att ställa sina tjänster till Röhsska museets förfogande och fördjupade sig ständigt i nya forskningar. Den stränga kritik hon under dessa utsatte sig själv för hade sannolikt ett pris. En passus i ett brev under arbetet med Hedinmaterialet tyder på detta – ”jag är otrevligt sensibel”. Men det var en sida av henne som få fick se. Röhsska museets chef Göran Axel-Nilsson skrev vid hennes bortgång att hon i hög grad besatt humor och flärdlöshet och med sin ”skånskt robusta framtoning” var ”en livlig och stimulerande medmänniska med hjärtat på det rätta stället”.