Torgny Säve-Söderbergh

4 Säve-Söderbergh, Torgny, bror till S 3, f 29 juni 1914 i Lund, d 21 maj 1998 i Uppsala. Studentex vid Gbgs h latinlärov 3 juni 32, inskr vid UU 26 sept 32, studier vid Sv inst i Rom vt 35, fil mag vid UU 14 dec 35 (efterprövn 15 sept 38), studier vid univ i Berlin ht 37, vid univ i Göttingen vt 38–vt 39 o vt 41, deltog i vetensk exp:er till Östgrönland, Grekland, Egypten o Turkiet, fil lic vid UU 31 mars 39, disp 31 jan 42, doc i egyptologi 3 mars 42, fil dr 31 maj 42, allt vid UU, amanuens vid Victoriamuseet för egyptiska fornsaker, Uppsala, 1 juni 42–30 juni 50, e assistent vid Egyptiska museet, Sthlm, 39 o 40, Sv Röda korset-delegat i Grekland april–aug 43, studieresor till England, Frankrike, Belgien o Nederländerna, ordf i Uppsala docentfören, vice ordf i Sveriges docentförbund 47, led av styr för Sv arkeol samf 47, vice ordf där 74–76, innehavare av en personlig professur i egyptologi vid UU o förest för Victoriamuseet 1 juli 50–80, forskn:resor till Egypten o Sudan, led av styr för Uppsala studenters kursverksamhet 59–61, dekanus vid hist-fil sektionen vid UU ht 59–vt 65, led av Sv Unescorådet 59–71, av styr för Appelbergs boktryckeri ab 59, ordf där 61–72, led av Statens hum forskn:råd 60–66, vice ordf där 74–77, led av Unesco:s expertpanel för Sudan 60, studieresor i Sudan o ledare för samnord Nubienexp 61–64, ordf i Sv Nubienkomm o led av Unescos internat utsk för Nubienprojektet 61–91, led av styr för Zornsaml:arna 63–92, ordf i International association of egyptologists 76–82, led av styr för RAÄ o statens hist museer 78–84. – Led av Nathan Söderblomsällsk 45 (preses där 67), LHVU 54, LVSU 59, LVHAA 63 (sekr 74–77, preses 78–84), LVS 69, LVA 75 samt led av flera utl akad:er o sällsk, hedersordf i International association for Coptic studies 76. – Övralidspriset 70.

G 2 april 1942 i Älmhult, Kron, m ämneslärarinnan Brita Nanny Erika Lindgren, f 2 maj 1915 i Solna, Sth, d 20 dec 1997 i Uppsala, dotter till kamreren Fritjof Herman L o Erika Adina Wesström.

Född i Lund växte S upp i Karlstad, senare Göteborg, där hans far var överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset. Efter studentexamen skrevs S in vid UU för studier i latin och grekiska. Under somrarna 1932 och 1933 deltog han jämte sin bror paleontologen Gunnar S i den danska vetenskapliga expeditionen till östra Grönland under Lauge Kochs ledning. I studierna växlade S snart nog in på klassisk fornkunskap för professor Axel Persson (bd 29). Mötet med denne blev på flera sätt avgörande för hans vidare utveckling. S tillägnade sig arkeologisk metod genom att deltaga i grävningar under Perssons ledning i Grekland och Turkiet: Berbati 1935, Gencik Tepe vid Mylasa 1938 och Dendrá 1939. Fältarbetet i Grekland meriterade honom 1943 för uppdraget att för Svenska Röda korsets räkning skaffa fram förnödenheter till de svältande grekerna på det tyskockuperade Kreta, vilket han enligt samtida vittnesmål gjorde ”med överlägsen skicklighet och självklar auktoritet”.

Uppmuntrad av Axel Persson leddes S in på egyptologins fält och studerade ämnet fr o m höstterminen 1936. Redan efter ett halvt års studier bar det iväg till Egypten som assistent åt Hjalmar Larsen under grävningarna efter bebyggelse från Mellersta riket i Abu Ghalib i västra Deltat och undersökningen av tidigdynastiska gravar i Maasara, Helwan. S:s önskan om en mer ändamålsenlig undervisning i egyptologi än vad Uppsala kunde erbjuda förde honom till Tyskland, först till Berlin, därefter till Göttingen där han studerade för Hermann Kees, känd för sina arbeten om egyptisk kulturhistoria och geografi. Dennes helhetssyn på egyptologin gjorde S till sin egen. Det märks tydligt i avhandlingen Ägypten und Nubien, som 1942 lades fram vid UU och på vilken Kees var opponent. Avhandlingen behandlar den egyptiska utrikespolitiken gentemot Nubien, gränstrakterna mellan dagens Egypten och Sudan, fram till Nya rikets slut. S:s översikt av den egyptiska expansionens olika skeden och förhållandet mellan den egyptiska kolonialmakten och de olika inhemska nubiska kulturerna är både nyansrik och saklig. Samma år utnämndes han till docent och blev amanuens vid Victoriamuseet för egyptiska fornsaker i Uppsala.

Avhandlingen följdes av en strid ström av korta monografier som demonstrerade S:s skicklighet på olika domäner. I Einige ägyptische Denkmäler in Schweden (1945) behandlade han filologiskt några inskrifter från svenska museer. Hans förmåga till popularisering visades samma år i Egyptisk egenart (1945). Året därpå utkom The navy of the eighteenth Egyptian dynasty (1946). I studien som kombinerar text och ikonografi i analysen avvisade S tanken om främmande påverkan på de egyptiska skeppstyperna. Att den publicerades på engelska markerar den nya tidens inbrott; ursprungligen var arbetet författat på tyska. Inte heller Egypten efter faraonerna var honom främmande. Hans Studies in the Coptic Manichaean psalm-book (1949) är en banbrytande formanalys av manikeisk diktning från tidigt 300-tal e Kr på det koptiska språket. S:s tes att en del av den koptiska texten rönt inflytande från hymnik som återfinns också i den mandeiska trons heliga skrifter har blivit allmänt accepterad.

Jämsides med forskningen skötte S undervisningen i egyptologi vid UU fr o m höstterminen 1942. 1950 inrättades en personlig professur i egyptologi för honom som kombinerades med skötseln av Victoriamuseet. På förfrågan av den ledande brittiske egyptologen Alan Gardiner övertog S publiceringen av en stor samling kopior av texter och bilder från thebanska privatgravar som fanns i Oxford. Materialet kom till nytta redan i On Egyptian representations of hippopotamus hunting as a religious motive (1953). S:s slutsats är att bildframställningar i privatgravar av flodhästjakt är ett lån från kunglig ikonografi. Jakten på flodhäst har en religiös innebörd som symbol för segern över onda makter och är inte en skildring av ”gravherrens sportsliga nöjen”. Endast en första volym med avritningar av gravdekorationer skulle komma ut, Four eighteenth dynasty tombs (1957). Planerna på en fortsättning måste skrinläggas p g a det som S själv kallade för ”uppdrag Nubien”.

Oförutsebara händelser gav nämligen S anledning att återknyta till Nubien, landet som han hade ägnat avhandlingen åt. Uppdraget skulle fylla återstoden av hans yrkesverksamma tid. Man insåg att uppförandet av Assuandammen, ett vattenkraftverk som var tänkt att göra Egypten självförsörjande på elektricitet och hjälpa landets industrialisering, oåterkalleligen skulle sätta stora delar av Nubien under vatten. Unesco uppfordrade i mars 1960 medlemsländerna att ställa medel till förfogande för att rädda de hotade monumenten. S ingick i den internationella exekutivkommitté för Nubien-kampanjen som var underställd Unesco och övervakade härigenom på nära håll hela räddningsaktionen vars höjdpunkt blev flyttningen av templen i Abu Simbel 1964–68. S var en drivande kraft för att man skulle välja den tekniska lösning som till sist blev genomförd. Han hörde också till dem som argumenterade för att man skulle sända arkeologiska expeditioner till Nubien.

I egenskap av medlem av Svenska Unescorådet tog S initiativet till en samnordisk insats där Finland, Danmark, Norge och Sverige medverkade. Under fyra säsonger (1961–64) undersökte ”Scandinavian Joint Expedition” (SJE) en sträcka om 60 km på östra Nilstranden i regionen kring Wadi Halfa i Sudan, från gränsen till Egypten i norr till början av andra katarakten i söder. Arbetet innebar en heltäckande arkeologisk survey som var angelägen då det rörde sig om ett i stort sett outforskat område som visade sig ha en något annorlunda karaktär än de egyptiska stödjepunkterna i det koloniserade området. Användningen av metoder, som var vanliga i skandinavisk arkeologi, t ex fältvandring, marksondering och dokumentation med fototorn, bidrog till projektets framgång. Ungefär 490 fyndplatser undersöktes, 4 200 gravar grävdes ut och 2 600 hällristningar dokumenterades. Tack vare att Sudan frikostigt delade med sig av fynden fick de nordiska länderna en omfattande och unik samling av nubiska fynd, varav viktiga delar förvaltas av Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum.

S genomdrev att expeditionens resultat publicerades i rimlig tid i nio volymer (1970–91), varav tre var doktorsavhandlingar. Själv skrev S avsnittet om de lokala furstarna Djehutyhoteps och Amenemhets gravar från Nya riket och stod för den övergripande historiska uttolkningen. Det var också S som skrev den officiella slutrapporten från Unesco, Temples and tombs of Ancient Nubia (1987), som skildrar hela Nubienkampanjens bakgrund och förlopp. En mer personlig skildring finns i den populärvetenskapliga boken Uppdrag Nubien (1996).

S:s förbindelser med Unesco ledde till fler internationella uppdrag, bl a bistod han Egypten med urvalet av världsarv som antogs 1979. Han deltog även i planeringen av ett nubiskt museum i Assuan, invigt 1997. Att S med sitt stora nätverk var ordförande för International association of egyptologists 1976–82 föll sig naturligt. Han var också ledamot av den internationella kommitté som instiftades 1971 i syfte att till sist publicera de gnostiska skriftfynden på koptiska som gjorts i Nag Hammadi tjugofem år tidigare. En klippgrav från Gamla riket hade uppgivits vara deras fyndplats och S:s roll blev att undersöka gravområdet. Resultaten publicerades i hans sista vetenskapliga monografi (tryckt 1994).

S:s administrativa begåvning kom till nytta även i Sverige. Efter en genomgripande renovering öppnade museet i Uppsala 1970 med en ny permanent utställning ordnad efter moderna utställningsprinciper. S skapade förutsättningar för en attraktiv studiemiljö med museum och ämnesbibliotek. Studentgrupperna var likväl små och rekryteringen till forskarutbildningen gick trögt; den första egna doktoranden disputerade först 1971. S var medlem av flera inhemska och utländska akademier, bl a korresponderande ledamot av den franska Académie des Inscriptions et Belles-Lettres, samma institution där J-F Champollion lagt grunden till egyptologin med sitt föredrag 1822 om ljudtecken bland hieroglyferna. S engagerade sig även forskningspolitiskt i bl a docentförbundet och var också dekan för historisk-filosofiska sektionen vid UU 1959–65. Som preses i VHAA 1978–84 utstakade han de nya arbetsformerna efter att akademien avskilts från Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer ”med klokhet, kraft och framsynthet”.

S framstår som en av efterkrigstidens stora humanistiska forskare i Sverige. Genom sin omfattande publika verksamhet under lång tid med recensioner i dagspress och föredrag i radio – samlade i Faraoner och människor (1958) – inklusive rollen som expert för TV:s Tiotusenkronorsfrågan kom han att nå långt utanför akademiska kretsar. Under några decennier hade egyptologin en stark och obestridlig ställning i Sverige tack vare S:s grundliga vittomspännande forskning, hans personliga egenskaper och internationella förankring. Minnet av hans tidiga forskning må ha bleknat något men så brukar det gå när forskningsresultat blivit så allmänt vedertagna att de framstår som självklarheter. Hans största insats vetenskapligt var onekligen det internationella engagemanget för Nubiens historia och kulturarv och genomförandet av den samnordiska expeditionen, som genom sina fynd och resultat lämnat ett bestående bidrag, vilket är desto värdefullare som det undersökta området nu ligger under Nassersjöns vatten.