Carl August Adlersparre

5. Carl August Adlersparre, f. 7 juni 1810 i Kristinehamn, d 5 maj 1862 i Stockholm. Föräldrar: se Adlersparre 2. Kadett vid Karlberg 17 febr. .1823; fänrik vid Svea livgarde 13 dec. 1828; avlade officersexamen vid samma regemente 25 dec. s. å.; underlöjtnant vid Värmlands fältjägarregemente 30 mars 1833; greve vid faderns död, 23 sept. 1835; kammarherre 1 dec. 1838; löjtnant 30 juni 1841; erhöll avsked 28 nov. 1845.

Gift 28 sept. 1848 med Charlotte Aurore Jeanette, von Platen, f. 27 apr. 1821, d 19 mars 1853, dotter till generaladjutanten Achates Karl von Platen.

A. hade ärvt faderns högtflygande sinne och drömde om en lysande litterär bana. Tjuguårig, utgav han »Ungdoms-dikter», som visa, att hans främsta lärare varit Tegnér och Stagnelius. Året därpå (1831) fick han hedersomnämnande i svenska akademin för poemet »Albano» – ett namn, som han sedermera använde som pseudonym. Stycket, vilket liksom åtskilliga andra av yngre datum röjde inflytande från Byron, omarbetades av A., ingavs ånyo som tävlingsskrift i akademin 1834 och fick då andra priset. Oförtrutet fortsatte han sin uppvaktning hos akademin, men denna blev aldrig riktigt nöjd med hans alster – de äro typisk efterklangsdiktning. A. å sin sida torde ej heller varit belåten med det måttliga erkännande, hans flit uppnådde: hedersomnämnande 1831 och 1840 och andra pris 1834, 1836, 1839, 1842 och 1843.

Personligen och brevledes satte sig A. i förbindelse med våra litterära märkesmän, de äldre Franzén, Tegnér, Geijer och Agardh, såväl som yngre: Thomander, Grafström m. fl. Han sökte förena dem i en tidskrift med det fäderneärvda namnet Läsning i blandade ämnen, men efter fem häften avstannade företaget, som icke rönt mycket bifall. På ett par resor till Paris och Italien (1837–38 och 1840) uppvaktade A. Oehlenschläger m. fl. danska och en del tyska och franska storheter. För övrigt vistades han omväxlande på sitt gods Gustavsvik i Värmland och i Stockholm.

Då B. E. Malmström i Frey skarpt recenserat A:s »Smärre samlade dikter» 1841 – han uppvisade bl. a. A:s okunnighet i grammatiken och kallade honom en »vanmäktig dilettant» – svarade denne med en skrift »Det unga Sverige», vari Malmströms »Ariadne» kritiserades, medan flera andra unga poeter lovordades. A. fick emellertid gensvar i ett nytt häfte med samma titel, där det skämtades med hans svagheter; såsom författare uppgivas Blanche, Mellin och andra Stockholmspublicister.

Sedan några försök med romantiserade historiska berättelser ej heller slagit riktigt väl ut, övergick A. till historiskt-politiskt författarskap. Han uppträdde i den bekanta striden mellan Fryxell och Geijer till förmån för den senare, vilken han annars i sina brev gärna gav ett och annat hugg. A: s största arbete blev de »Tidstaflor» (fem delar om tillsammans bortåt 1,200 sidor), i vilka han lämnade ett försvar för sin dyrkade faders politiska gärning såväl vid revolutionen 1809 som efter denna. A. sökte mestadels iakttaga en aktningsvärd opartiskhet och meddelade åtskilliga otryckta brev och handlingar av intresse, men någon verklig utredning av förhållandena åstadkom han icke.

I politiskt avseende tycks A. icke alltid ha visat klar färg. I sin brevväxling med Tegnér och Franzén antydde han i ofta skarpa ord sin missbelåtenhet med den nya tiden men uppträdde åtminstone fram på 1840-talet på den liberala sidan. Enligt Blanche skall han särskilt hava arbetat på att avskaffa prygelstraffet och biskopsdömet – med biskoparna sökte han ju dock att stå på bästa fot. Någon betydande roll spelade A. icke på riddarhuset.

Ett verk av bestående värde återstår att nämna: A:s minnesteckningar av »bortgångne samtida». A. hade efter hand förvärvat en rik samling såväl personliga minnen som brev och manuskript av framstående män, och dessa använde han här på ett sätt, som visar både pietet och omdöme. I sitt uppträdande skall A. också hava ådagalagt mycken välvilja och förvärvat många vänner. Hans sista år synas hava varit präglade av ett missmod, som helt naturligt växte upp ur den allt starkare känslan av att hans högt spända förhoppningar icke motsvarades av hans förmåga. – A:s efterlämnade papper och ganska betydande samlingar av handskrifter och autografer splittrades efter hans död. Några volymer av intresse särskilt för Georg Adlersparres historia kommo till Lunds universitetsbibliotek. Ett fåtal brev av A. finnas i Uppsala universitetsbibliotek.