Adolf Johan

Adolf Johan (d. y.), den föregåendes son i hans andra gifte, pfalzgreve vid Rhen etc, f. 13 aug. 1666, d 25 febr. 1701 i Lais i Lifland. — Ogift.

Adolf Johan d. ä. lämnade vid sin död sina barn i så svaga ekonomiska villkor, att de funno klokast att göra sig urarva — en följd dels av reduktionen (Stegeborg indrogs till kronan), dels av faderns misshushållning. De unga hertigarna, A. J. och hans broder Gustav Samuel, voro således för sina framtidsutsikter helt och hållet hänvisade till konung Karl XI: s välvilja. Konungen bekostade de utrikesresor, som hörde till en vårdad uppfostran enligt tidens krav, och försåg dem med ett måttligt årsunderhåll, men han ådagalade ingen lust att tillfredsställa deras egentliga önskan: att inträda i svensk statstjänst. För detta mål hade den äldre sonen arbetat i Stockholm redan under faderns livstid (1686–87), och att försöken icke kröntes med framgång, berodde säkerligen mindre på den unge pfalzgreven själv än på den misstro, som fadern väckt, bl. a. med sina envist vidhållna arvsanspråk till kronan. Sonen synes i sina brev röja klart huvud och världsklokhet: det är bättre, framhåller han, att blidka sina ovänner med smicker, som dock intet kostar, än att reta dem mer och mer med hårdnackad stolthet; »vulpinandum cum vulpibus». — På 1690-talet finner man bägge bröderna i utländsk krigstjänst; Nils Bielke överlät till dem de regementen, som han i början av det stora europeiska kriget hade i kejserlig och holländsk tjänst. A. J. tjänade i Leopold I:s armé till 1697 och omtalas som överste. Han återvände till Sverige 1700, då Karl XII vid krigsutbrottet hemkallade utevarande krigsmän, var med vid landstigningen på Själland och följde konungen över till Lifland men bortrycktes där av sjukdom i högkvarteret i Lais, innan han fått tillfälle att under svenska fanor visa, vad han dugde till. Man äger ingen kunskap om Karl XII: s eventuella avsikter med sin frände, vilka för övrigt antagligen voro alldeles obestämda.