Pehr von Afzelius

3. Pehr von Afzelius, de bägge föregåendes broder, f. 14 dec. 1760 i Larvs församling, d 2 dec. 1843. Inskrevs efter undervisning i hemmet 1773 vid Skara gymnasium; student i Uppsala 2 okt. 1777; disp. 30 juni 1781 (In aneurismata femoris observationes, pres. A. Murray) samt 2 juni 1782 (Chemise progressus a medio ssec. VII ad med. sec. XVII, p. I, pres. T. Bergman); fil. magister 17 juni 1782; med. kand. 1782; med. lic. i slutet av 1783; disp. 17 jan. 1784 (Historiae morborum observationibus practicis illustratae, fasc. I, pres. J. Sidrén); med. doktor 14 juni 1785; kirurgie magister 12 febr. 1799; företog en vetenskaplig studieresa till Danmark, Tyskland, Italien, Frankrike, Skottland och England febr. 1784–aug. 1786. Underfältskär vid K. lasarettet i Stockholm senare hälften av 1783; med. adjunkt i Uppsala 7 febr. 1786; kirurg vid akademiska sjukhuset 15 jan. 1788–9 jan. 1797; assessor 11 febr. 1788; regementsfältskär vid livgardet 27 maj s. å.; stabskirurg 20 juli s. å.; tf. fält-medikus 5 febr.–15 juni 1789; fältmedikus 6 apr. s. å.; överdirektör av ekonomin vid arméns medicinalverk 16 juni s. å.; överdirektör av arméns medicinalverk 14 sept. s. å.; erhöll överdirektörs namn 23 aug. 1790; genom transport regementsfältskär vid Hälsinge regemente 24 aug. 1791–7 apr. 1795; tf. professor vt. 1796; intendent vid Sätra brunn 30 mars s. å.–1823; tf. professor vt. 1799–vt. 1800; professor i praktisk och teoretisk medicin vid Uppsala universitet 5 okt. 1801 samt dess rektor 1805 och 1816; prefekt vid akademiska sjukhuset; erhöll 16 okt. 1804 i uppdrag att biträda K. befallningshavande i Göteborgs och Bohus län vid ordnandet av karantänsinrättningen å Känsö; avgav därjämte förslag till karantänskommissionen i Göteborg samt till den 1806 utfärdade karantänsförordningen; ledamot av kommittén för fattigvårdens ordnande i Stockholm 1805, av kommittén för överseende och förbättring av arméns medicinalväsende 17 juli 1809 samt av uppfostringskommittén 29 jan. 1812; arkiater och förste livmedikus hos kronprinsen 31 mars s. å.; överfältläkare vid armén 14 juli s. å.; generalinspektör över arméns medicinalvård 28 juli s. å.; ledamot i krigskommittén 3 nov. s. å.; adlad 8 aug. 1815; konungens förste arkiater 11 maj 1818; erhöll avsked från professuren 12 jan. 1820 men bibehöll vården av akademiska sjukhuset till juli 1831; ledamot av kommittén till överseende av rikets allmänna undervisningsverk 21 dec. 1825–20 dec. 1828. LKrVA 1797; LVA 1804 (preses 1812); LVS 1804; RNO 1808 (erhöll orden i briljanter 1828); hedersledamot av sundhetskollegium 1811; HedLVS 1831; jubelmagister 14 juni 1833; KVO 1834; KmstKVO 1835; jubeldoktor 15 juni s. å.; var därjämte ledamot av ett flertal utländska lärda sällskap.

Gift 11 febr. 1790 med Vendela Katarina Sidrén, f. 6 okt. 1759, d 4 apr. 1816, dotter till professorn Jonas Sidrén.

A:s' fader hade ursprungligen ämnat sonen till präst men lät honom sedan följa sin håg för naturvetenskapliga studier. Efter vunnen magistergrad och avslutade medicinska studier, under vilka anatomin varit föremål för hans särskilda intresse, anträdde A. i febr. 1784 sin stora utländska studieresa, som utsträcktes över 2 ½ år. I brev till D. Theel, J. L. Odhelius och D. von Schulzenheim har han utförligt redogjort för undervisningen, sjukhusens tillstånd m. m. i de länder, han besökt. Det stora Hotel Dieu i Lyon finner han mönstergillt beträffande ordning och vården av de sjuka, men han kritiserar bruket att lägga flera hundra patienter i samma sal och ofta två i en säng. I Paris åhör han Baudelocqae's föreläsningar, åser den berömde kirurgen Desaulfs operationer och studerar sjukvården på Hotel Dieu, la Charité och l'Hospice des écoles de chirurgie. Härifrån sänder han nyheter i litteratur, lämnar förslag till förbättringar i svenska medicinalväsendet och beskriver nya instrument och operationsmetoder. Han sammanträffar med anatomen Vicq-d'Azyr och hör honom inför medicinska societeten uppläsa ett lysande äreminne över svensken Bergman. Största utbytet av sin resa vann A. i Edinburg. Han redogör för livet och studierna vid universitetet och berömmer den goda anda, som är rådande bland de studerande, samt lärarnas höga ståndpunkt. Främst sätter han den sjuttifyraårige Cullen, som, ehuru alltjämt fasthållande vid den gammalmodiga humoralpatologin, dock lämnar en från praktisk synpunkt utmärkt undervisning. Han åhör Monro's föreläsningar i anatomi men beklagar bristen på cadavera och betygar, att anatomin på intet ställe läres bättre än hos professor Murray i Uppsala. Av övriga lärare nämner han botanikern Hope, kemisten Black och obstetrikern Hamilton. Han kritiserar Home, som åderlåter och purgerar efter gamla principer, talar om en ung Darwin, som gjort sig bemärkt genom nya idéer, och berömmer Gregory för hans metod att kurera sjukdomar utan att avlas med gissningar om deras causa proxima. Av sjukhusen är Royal infirmary det förnämsta, men undervisningen vid Clinical ward i äkta Boerhaave's anda med journalföring, föreläsningar vid sjuksängen och demonstrationer vid det öppnade liket finner han idealisk och önskar få se en sådan schola clinica vid serafimerlasarettet. Diabetes ser han för första gången, och ricinoljan, vars nyttiga bruk han fått bevittna, tänker han föra med sig som nyhet till Sverige. Medikamenterna finner han vara av ringare betydelse i jämförelse med dieten, och han vill göra en utgallring bland den massa droger, varmed materia medica blivit belastad. Om han sålunda i de flesta avseenden visar en förvånande framsynthet, framstår han som avfälling från Linné, då han talar om medicina infusoria som en övervunnen ståndpunkt. Med skärpt blick och mognat omdöme återvände han till fäderneslandet.

Redan under vistelsen utomlands hade A. promoverats till medicine doktor och utnämnts till medicine adjunkt i Uppsala. Då kriget med Ryssland bröt ut, utnämndes han till regementsläkare vid livgardet och måste ofördröjligen åtfölja regementet till Finland. Här förordnades han i början av år 1789 till fält- och stabskirurg och fick på sin lott skötseln av det i Lovisa inrättade sjukhuset, som »över hövan» fylldes av sjuka och sårade. I sept. s. å. konstituerades A. till överdirektör vid arméns medicinalverk och fick därmed nya krävande uppgifter. Det gällde att i hast skaffa någorlunda dugliga militärläkare i st. f. de okunniga tyska och engelska badarelever, med vilka man förut fått nöja sig. Vid jultiden 1789 reste A. över till Sverige, och på hans förslag inrättades tillfälliga fältskärsskolor i Stockholm, Uppsala och Åbo, varigenom arméns behov av underläkare så småningom blev tillgodosett. A. utarbetade även ett förslag till ny stat för de vid trupperna i Finland tjänstgörande läkarna. Då kriget var slut, återgick A. till sin lärarverksamhet i Uppsala, där han 1801 blev J. G. Acrels efterträdare som medicinæ theoret. et pract. professor; samtidigt anlitades han alltjämt i mångahanda uppdrag.

Under krigsåren 1808–09, då farsoterna svårt härjade såväl bland militären som den civila befolkningen, blev frågan om prästernas utbildning i medicin aktuell. Förslag i denna riktning blev ock från auktoritativt håll framställt. Det var tämligen klart, att A. med sin förnäma syn på läkarens utbildning och yrke och sin motvilja för halvmesyrer ej skulle känna sig tilltalad av detta sätt att ordna läkarvården på landet. Med satir gisslade han denna »medicina ruralis et pastoralis» och påpekade med bitande logik dess svagheter men måste dock ge med sig inför de tvingande skälen, läkarbristen och den stora sjukligheten. Det föll t. o. m. på hans lott att utarbeta detaljföreskrifterna för idéns genomförande. I samband härmed förtjänar påpekas, huru A. i några mindre skrifter sökte sprida kännedom om »fältsjukans» natur och sättet för dess bekämpande. Denna hade förut uppfattats som en särskild sjukdom, men A. framhöll, att man här hade att göra med en rad av vanliga kända sjukdomar, såsom rödsot, nerv- och rötfeber (fläcktyfus), vilka, bundna vid olika årstider, periodvis uppträda och spridas bland de i fältlasaretten sammanpackade soldaterna och där kunna antaga ohyggliga former. Bästa sättet för deras bekämpande är därför en noggrant genomförd profylax, vilkens detaljer, renlighet och förståndig diet, böra spridas bland folket. I egenskap av generalinspektör över arméns medicinalvård företog A. vidsträckta resor i åtskilliga delar av landet och deltog i krigskollegiets överläggningar under norska fälttåget 1814. Våren 1815 återvände han till Uppsala men tog 1820 avsked från professuren, under det att han fortfarande kvarstod som ledamot av consistorium academicum och medicinska fakulteten samt såsom prefekt för akademiska sjukhuset ända till 1831. Som praktiker åtnjöt A. ett mycket stort anseende. Han var en bland de läkare, som kallades till Gustav III: s dödsläger, och tjänstgjorde som livmedikus hos kronprinsen Karl Johan och dennes son. På den lärostol, som före honom innehafts av Linné, Rosén von Rosenstein och J. G. Acrel, visste han att väl fullfölja traditionerna. Hans klara framställning och i ett vackert, vårdat språk formade föredrag voro fängslande och medryckande, och hans person omfattades av den unga generationen med varm tillgivenhet. I universitetets inre förvaltning deltog han trots sina många olika uppdrag med nit och intresse, bl. a. under sina tvenne rektorat. Han var inspektor för Värmlands och finska nationerna. Den senare lät över honom prägla en medalj i guld, vilken överlämnades i maj 1822. Vid medicine doktorspromotionen i Uppsala 1835 var A. ensam överlevande av 1785 års promoti. Då han vid detta tillfälle kreerades till jubeldoktor, hälsades han av en deputation från svenska läkarsällskapet, som till honom överlämnade en medalj i guld av fjortonde storleken, vilken bär hans bild och valspråket »prudenti audacia».

Rika personliga egenskaper och omfattande lärdom rättfärdigade till fullo det stora förtroende och anseende, som ledde till så många ansvarsfulla uppdrag och höga kall. Utrustad med en klar och livlig intelligens och en målmedveten energi, följde A. raka linjer och visste att sovra och förenkla samt att välja sin egen ståndpunkt. De oklara, svävande dogmerna, som insvepte den tidens läkarkonst i ett töcken av ohållbara teorier, älskade han ej. Där han ej kunde med sin klara blick tränga genom dunklet, ville han ej gå fram på gissningar utan valde områden, där han kunde lita på sina yttre sinnen och sin sunda logik. Erfarenheten, sådan vi fått den i arv från Hippokrates' dagar, sätter A. högst. »Teorier falla», säger han, »nya uppstå på de gamlas ruiner, men erfarenheten blir alltid densamma, orubblig och orädd gentemot stormens växlingar. Medicinen är en empirisk vetenskap med sin naturliga begränsning, som blott erkänner erfarenheten som sin sanna grund och källa. Ingen blir läkare utan att uppriktigt beklaga, att denna ädla vetenskap lider av så många och stora brister. Vägen till medicinens högsta fulländning går därför genom erfarenheten, och teorins uppgift är blott att samla och ordna. Endast den läkare skall hälsas stor i sin konst, som tagit till sin uppgift att utöva denna enligt de regler, som antingen andra hämtat av erfarenheten eller han själv insupit ur denna ljuvliga och outtömliga källa». I detta yttrande ger A. klaven till hela sin åskådning, och man finner även här förklaringen till att hans egen litterära kvarlåtenskap är så ringa. Han ville ej »stapla upp teorier». Erfarenhet var, vad A. törstade efter, och under resorna i främmande länder iakttog han med vaken blick och samlade allt, som kunde lända honom själv och den medicinska vetenskapen i hemlandet till gagn. På så sätt hann han att under sin långa verkningstid utföra ett mer än vanligt förtjänstfullt arbete och blev stor som läkare, lärare och organisatör särskilt av den militära sjukvården.