Martin Eric Ahlman

Martin Eric Ahlman, f. 3 dec. 1773, d 7 apr. 1844. Föräldrar: prebendeadjunkten i Lomma, sedermera kyrkoherden i Brågarp och Nevishög Johan Ahlman och Katarina Margareta Åkerman. Student i Lund 18 okt. 1788; disp. 15 dec. 1790 (De ingenio Homeri, p. III, pres. M. Stoltz); fil. kand. ht. 1792; disp. mars 1793 (Diss. fluxiones qvantitatum trigonometricarum sistens, pres. P. Tegman); fil. magister 22 juni s. å.; prästvigd 16 juni 1799; avlade pastoralexamen 8 dec. 1804. Docent i ekonomi vid Lunds universitet 18 juli 1803 samt vid det därstädes nyupprättade teologiska seminariet 3 jan. 1810; e. o. adjunkt där 12 nov. s. å.; seminarieprefekt och kyrkoherde i Lomma, vilket pastorat t. v. avståtts åt honom av innehavaren, biskop Faxe, 11 febr. 1812; prost 26 mars s. å.; kyrkoherde i Stångby och Vallkärra med tillträde 1 maj 1813; tredje teol. professor 11 dec. 1816; andre teol. professor 1830. Teol. doktor 15 okt. 1818; LNO 1832. — Ogift.

A. intager ett hedersrum i den svenska teologins historia. Han inträdde såsom akademisk lärare i Lunds teologiska fakultet vid en tid, då den teologiska forskningen här befann sig i nedan och då dennas representanter på ett betänkligt sätt saknade känning med samtidens så utomordentligt betydelsefulla företeelser på de teologiska och filosofiska områdena. A. hyste ett brinnande intresse för teologins sak och var en vetenskaplig kapacitet av rang. Genom sitt eget teologiska arbete i skrift och undervisning, genom de höga krav, han ställde på teologisk vetenskaplighet, samt genom sin förmåga att vid universitetet fästa framstående teologer, bland dem i främsta rummet Henrik Reuterdahl och J. H. Thomander, inledde A. en ny teologisk period och grundlade en vetenskaplig teologisk tradition vid Lunds universitet.

Sin teologiska åskådning har A. utbildat under stark påverkan av Kant. Själv säger han vid ett tillfälle, att han närmast vill räkna sig såsom »rationell supranaturalist». Några i Lunds universitetsbibliotek befintliga ungdomsdokument visa, att han i början stått den egentliga rationalismen närmare. Såsom teologisk skriftställare avgränsar han sig emellertid skarpt mot densamma, på samma gång som han försvarar den mot enligt hans mening orättvisa anklagelser. Det som A. fann hos Kant, var icke idén om trons område såsom artskilt från vetenskapens, och metafysikens utan — och det är karaktäristiskt för den teologi, som vid början av förra seklet stod under Kants inflytande — en »förnuftets religionslära», vilken sedan krävde sitt komplement av »kristendomens positiva grundläror». A. kan visserligen giva starka uttryck åt huru »Kristi historia efter de historiska urkunderna» är »den basis, på vilken tron vilar». Men typisk för hela hans grundåskådning är titeln på en liten i hans samlade teologiska skrifter införd uppsats: »Några ord till bestyrkande af den af äldre theologer yrkade satsen, att förnuftets religionslära, serskildt betraktad, är ofullständig och att det bristande endast kan fyllas af christendomen». I sin »moralteologiska» framställning söker A. utfylla det kantska begreppet aktning för lag med kärleken. När A. under sina senare dagar kom i närmare beröring med den s. k. spekulativa teologin, vid Lunds universitet då företrädd av E. G. Bring, trädde han i bestämd opposition till denna. I tidskriften Studier, kritiker och notiser 1842 finns en skriftväxling mellan A. och Bring införd. A. säger här beaktansvärda ting mot övertron på det hegelska systemets förmåga och mot faran i att över huvud lägga trosinnehållet in i ett på förhand färdigt filosofiskt system. Trots detta ligger A. under i debatten, vilket beror ej blott på Brings dialektiska överlägsenhet utan till sist på att A: s rationella supranaturalism med dess komplementssynpunkt — förnuftets religionslära, ifylld med kristendomens positiva grundläror — omöjliggjorde en verklig överlägsenhet över den spekulativa teologin. När A. slutar sin uppgörelse med att i viss mån döma från den fastslagna lärans synpunkt, harmonierade detta icke med hans egna teologiska grundsatser, i det han eljest alltid klart hävdat, hurusom den evangeliska dogmatikens ställning till kyrkans bekännelseskrifter icke kännetecknas av band vid bokstaven utan av överensstämmelse »till anda och huvudsakligt innehåll». — Såsom undervisare och examinator nedlade A. ett outtröttligt arbete för höjandet av prästkandidaternas teologiska bildning. Med livligaste tillfredsställelse hälsade han också avskaffandet av de teologiska seminarierna 1831 och den examensstadga, genom vilken den teoretiska teologin erkändes utgöra det huvudsakliga föremålet för den blivande prästens universitetsstudium. De därmed givna förutsättningarna för prästbildningens höjande utnyttjade också A. och hans dåvarande fakultetskamrater på bästa sätt. Inom fakulteten betydde A. alltid mycket genom sin grundlighet och omutliga rättrådighet. Vår teologiska litteratur saknar ännu en skildring av A: s teologi och hans betydelse i den svenska teologins historia.