Oscar Ahnfelt

3. Oscar Ahnfelt, de båda föregåendes broder, f. 21 maj 1813 i Gullarps församling, d 22 okt. 1882.

Gift 1844 med Klara Strömberg, f. 1819, d 19 mars 1896, dotter av fältkamreraren K. F. Strömberg.

A. blev student i Lund 6 okt. 1829 men gjorde de följande åren ringa framsteg i sina examensstudier: Tidvis var han också ute som informator. Mer än studierna intresserade honom sång och musik: dels uppträdde han själv på mindre konserter, dels gav han undervisning i gitarrspelning. För sin musikaliska utbildning begav han sig 1840 i sällskap med familjens vän J. H. Thomander till Stockholm. Här genomgick han de följande åren en religiös kris under påverkan av K. O. Rosenius, till vilkens närmaste krets han sedan kom att höra. Hans musik, hans levebröd, blev också det medel, varmed han under hela sitt återstående liv tjänade den andliga rörelse, som skänkt hans hjärta ro och frid. I medio på 1840-talet av sina vänner halvt tvingad in på lekmannapredikantens bana, skulle han på denna ej vunnit någon berömmelse, om han ej kunnat beledsaga sitt föredrag med sång och gitarrspel. Den andliga visan med sin sentimentala färgton kunde, tolkad av honom, i timtal fängsla en estetiskt oskolad, trohjärtat religiös åhörarskara i hem och på bönesalar. 1850 utkom ett första häfte andliga sånger, samlade och satta till musik av A. Fortsättning följde. Sångernas popularitet bevisas bäst därav, att han av deras försäljning fick sitt visserligen ej rikt tillmätta livsuppehälle och därtill sattes i stånd att som resepredikant, tidtals efter egna hästar, fara land och rike ikring, ända till dess ålderns krämpor lade band på hans rörlighet. Predikoresorna utsträcktes också till Norge och Danmark. Var han drog fram, firade den andliga visan triumfer. Före konventikelplakatets upphävande hade han att utstå många vedervärdigheter, men dylika gjorde honom dock ej till kyrkopolitisk agitator. Över huvud lågo ej invecklade kyrkoproblem för honom. Tendenser till frikyrklig separation, för vilka han, utan tanke på oundvikliga konsekvenser, för en tid gav efter, grumlade hans förhållande till de närmaste meningsfränderna, men han avstod öppet därifrån, och misstämningen försvann.