Henrik Otto von Albedyl

Albedyl (Albedyll, Albendell), Henrik Otto von, friherre, f. 1666, d 1738, tillhörde en sedan gammalt i Lifland bosatt släkt, som under namn av d'Albedyhll (se d. o.) ännu fortlever i Sverige. Föräldrar, enligt den sannolikaste av Anreps stridiga uppgifter, vilken bestyrkes av K. A. Klingspors anteckningar från Riga ritterschaftsarchiv (riddarhuset): Otto Albedyl, till Stolben och Aggers, och Anna Dorotea [Gertruda?] v. Rosen. Musketerare vid Rosens regemente i kejserlig tjänst 1683; fänrik vid Österbottens regemente 30 maj 1685; löjtnant vid Maurits Vellingks regemente (i Stade) 31 jan. 1687; kapten därstädes 9 jan. 1689; gick i Vilhelms av Oranien tjänst 1689 och deltog i flandriska fälttågen; major vid Vilhelms av Sachsen-Gotha regemente 1691, med vilket han deltog i de allierades fälttåg vid Rhen; överste vid Brandenburg-Kulmbachs regemente i republiken Venedigs tjänst 1694 och bevistade under fältmarskalken von Steinaus överbefäl de följande årens italienska fälttåg; gick med nyssnämnda regemente i sachsisk tjänst 1696; arresterad i Dresden i juni 1700; generalmajor; erhöll avsked ur sachsisk tjänst mars 1702; inställde sig vid svenska armén i Warschau 22 maj 1702 och åtföljde denna under det följande fälttåget; permitterad till Riga 5 okt. s. å. och därifrån till Hannover våren 1704; överste i svensk tjänst och chef för ett värvat tyskt dragonregemente (uppsatt av överste Henrik Vilhelm von Görtz) 9 nov. 1707; deltog i fälttåget mot Ryssland 1707— 09; fången vid Raschovka 16 febr. 1709; frigiven ur rysk fångenskap 18 jan. 1712 men råkade samma år vid Stralsund i dansk fångenskap; generalmajor av kavalleriet 15 nov. 1712; generalmajor av infanteriet och chef för Jönköpings regemente 25 mars 1714; frigiven ur dansk fångenskap mot borgen 1716; generallöjtnant av infanteriet; deltog i 1718 års norska fälttåg och erhöll därvid 19 juli befälet över den s. k. värmländska kåren; utnämnd till guvernör i Riga 26 aug. 1719, ehuru staden var besatt av ryssarna; friherre 2 mars 1720; erhöll avsked ur svensk tjänst 18 sept. 1724; överkommendant i Hamburg 1725.

Gift med Elisabet Anna von Swickeld, dotter till arvmarskalken i stiftet Hildesheim Cordt Diedric Caspersson von Swickeld.

A., som vid det stora nordiska krigets utbrott befann sig i sachsisk tjänst, råkade som en följd härav utan eget förvållande i avsevärda svårigheter. Dels blev han på grund av sin vägran att deltaga i kriget mot Sverige och sin begäran om avsked ur nämnda tjänst satt i lindrig arrest, dels dömdes han av Svea hovrätt för underlåtenhet att åtlyda påbudet om inställelse i svensk tjänst från liv, ära och gods (17 dec. 1702). Denna dom tyckes likväl ej ha blivit utfärdad och så småningom råkat i glömska. I slaget Vid Klissov deltog A. vid Karl XII: s sida, och i fälttåget mot Ryssland 1707–09, då A. förde ett nyuppsatt, av tyskar bestående dragonregemente, som vid en del tillfällen visade sig ganska opålitligt, utmärkte han sig för mod och beslutsamhet i en rad mindre strider samt förde en av stormkolonnerna vid det misslyckade anfallet mot Veprik 7 jan. 1709. Emellertid råkade hän i en skärmytslihg vid Raschovka i rysk fångenskap, dock under omständigheter, som ej äro för honom förnedrande. Dels var den anfallande ryska strövkåren, som anfördes av Sjeremetiev, mångdubbelt överlägsen, dels tyckes han med hänsyn till skyddet av bakomvarande egna truppstyrkor på ett klokt sätt ha ordnat försvaret. Enligt Nordberg hade A., som med tre av sina kompanier tagit ställning i ett pass och kommenderat avsittning, själv hoppat av hästen men blev, då fienden omedelbart anföll, övergiven av sitt folk. Ur den ryska fångenskapen befriades han endast för att råka i dansk; av den lösesumma om 6,000 danska kronor, han ägde att erlägga för sin befrielse därur, betalade Karl XII hälften. Sommaren 1718 var A. i Värmland, sysselsatt med förberedelserna till det fälttåg, som hösten samma år igångsattes mot Norge. Han erhöll i okt. befälet över den s. k. värmländska kåren, som då samlades vid Eda. Vid huvudarméns operationer mot sunnanfjällska Norge utgjorde denna kår högra kolonnen och gick med sina huvudkrafter, omkring 5,000 man, över Töcksmark samt satte sig i besittning av passet mellan Örje och Ödemarkssjöarna (4 nov.). Sedan förbindelse ernåtts med de söderut framryckande delarna av armén, nådde A., avsevärt försenad, Höland (22 nov.). Samtidigt kallades han till huvudkvarteret i Tistedalen och överlämnade därvid befälet till sin närmaste man generalmajor K. M. von Leutrum. Det är ovisst, om det varit Karl XII: s avsikt att på detta sätt fråntaga A. befälet över kåren. Eftersom armén kort härefter med anledning av konungens död utrymde Norge och den ursprungliga kolonnindelningen samtidigt upphörde, kom A. emellertid ej vidare i tillfälle att återtaga detta befäl. Av generalmajor Leutrum, till vilken han ej tycks ha stått i gott förhållande, beskylles A. för långsamhet i operationerna, och. enligt samme sagesman skulle han på grund av fullständig obekantskap med de här rådande förhållandena ej ha visat sig lämplig för uppdraget. Utan tvivel hade större skyndsamhet varit önskvärd, och det motstånd, fienden gjorde, var dessutom så gott som intet. Å andra sidan torde proviantering och furagering mött vissa svårigheter, som verkat försenande. A. erhöll 1719 permission för att vid de varma baden i Tyskland bota en under norska fälttåget ådragen sjukdom. Han sökte sedan utan resultat guvernörsposten i Göteborg och lämnade snart Sverige.