Albertus pictor

Albertus pictor, även kallad Albrekt målare eller pärlstickare, f. senast omkring 1450, d kort efter 1508. Ingick 1473, då han benämnes pärlstickare, äktenskap med Johan målares änka. Ägde enligt Stockholms stadsböcker (1481, 1482, 1501–08) hus vid Norreport (Stadssmedjegatan) och erlade (1501–08) drygare skatt än någon av yrkesbröderna. Signerade arbeten: den i kalkfärg målade dekorationen i kyrkorna Husby-Sjutolft (Uppland – bevarad), Kumla (Västmanland, 1482 – bevarad), Kalmar (Uppland, 1485) och Ed (Uppland, 1487). I närmaste samband med A:s' stil stå målningarna i Härkeberga, Härnevi, Odensala, Täby, Vänge, Söderby, Kungs-Husby och Lagga (alla i Uppland) samt i Flöda och Ösmo (Södermanland) och Dingtuna (Västmanland), av vilka de båda förstnämnda med bestämdhet tillskrivits honom.

Den del av konstnärens verksamhet, som vi känna genom signerade och attribuerade arbeten, består alltså i dekorerande av kyrkors murar och valv. I valven spela ornamentala motiv en stor roll jämte figurerna, på murarna däremot upptages utrymmet helt av en sammanhängande följd av historiska framställningar, skilda endast av smala ornamentlister. Bilderna äro kronologiskt ordnade och till största delen baserade på träsnitten i den allmänt spridda blockboken »Biblia pauperum»; två gammaltestamentliga bilder äro i regel enligt dennas förebild såsom prototyper kombinerade med varje nytestamentlig. Den ikonografiska källan synes, vad monumentalmåleriet beträffar, ha varit en med A: s' skola i Sverige nyinförd företeelse. A. nöjde sig emellertid ej med att kopiera blockbokens episka motiv. Kompositionen ändras fritt efter murytans fordringar, så att ofta verkligt mönstergilla dekorativa helheter uppstå. Figurstilen är därjämte, ur det slutande 1400-talets synpunkt, vida mera modern än i blockboken. Även i jämförelse med samtida tyskt och nederländskt måleri visar A:s' människoteckning trots oskickligheter i detaljer i vissa drag en så stark modernitet, dvs. renässanshållning, att man svårligen kan förklara hans stil utan att förutsätta italiensk påverkan. Han tecknar människor av en sundhet i proportionerna, som är främmande ännu för 1470-talets tyska konst. Kroppens längd, bröstvidden, benens kraftiga bredd, fötternas fasta ställning på marken ha sina tydligaste motstycken i Italien och böra ses i samband med de italienska drag i 1480- och 90-talens baltiska figurkonst, som röjas i lybeckaren Bernt Notkes verk och i träsnitten i Lybecker-bibeln av 1493. En originell uppfinnare av nya figurmotiv eller eljest en särskilt god tecknare är A. emellertid icke. Däremot breder han en väl avvägd koloristisk helhetsstämning över sina valv och understödjer väl arkitekturens avsikter. Att A. i vissa delar av ornamentiken samt i sin teknik står i samband med föregående målare i Sverige, under det att hans figurstil är förvånande modern, ger anledning till den förmodan, att han börjat som sydeuropeiskt utbildad pärlstickare och först senare uppträtt som målare: genom giftermålet tillföll honom ledningen av en stor verkstad och med denna medhjälpare, invuxna i svenska traditioner. I dessa traditioner infogar han nya element. Pärlstickeriet bedriver han troligen fortfarande, såsom hans yrkestitel i Stockholms stadsböcker visar. Intet arbete av detta slag har emellertid kunnat med säkerhet tillskrivas honom.

A. har tydligen innehaft en dominerande ställning i sin tids uppsvenska monumentalmåleri. Hans stora produktion med dess stämning av ståt och verklighetsglädje är ett viktigt moment i ledet av andra konstföreteelser, som sätta en prägel av rikedom och självförtroende på slutet av 1400-talet, Sten Sture den äldres tid. En versifierad latinsk inskrift bland Kalmar kyrkas nu försvunna målningar vittnar om att samtiden själv kände detta samband mellan »discolor Albertus», den färgskimrande, som haii i dikten namnes, och det svenska 1480-talets framgångsrika fosterländska politik: »Gentes scitote», heter det, »vicine sive remote, quod claret Suetia plebeque militia».