Gustaf Fridolf Almquist

4. Gustaf Fridolf Almquist, den föregåendes halvbror, f. 31 okt. 1814 å Antuna gård, d 12 okt. 1886 å Hanstaviks gård i Södertälje landsförsamling. Föräldrar: krigskommissarien Karl Gustav Almquist och Agnes Katarina Alten. Student i Uppsala 8 okt. 1830; avlade hovrätts- och kameralexamen 9 juni 1833. Auskultant i Svea hovrätt 21 juni samt vid Stockholms rådstugu- och kämnärsrätter 20 sept. s. å.; e. o. notarie i hovrätten 27 sept. s. å.; v. notarie därstädes 30 jan. 1835; e. o. fiskal 16 okt. 1840; fiskal 23 nov. 1842; assessor 30 okt. 1845; fullmäktig i direktionen för civilstatens pensionsinrättning 1847 samt ledamot i dess direktion 1867; ledamot av kommittén för vården av sinnessjuka 16 nov. 1854–18 okt. 1855 och i kommittén för ordnande av det civila pensionsväsendet 19 juni 1858–27 sept. 1862; sekreterare i kommittén angående ordnandet av kreditförhållandena och låneanstalterna i riket (»finanskommittén») 1857–61; såsom ombud för fullmäktige i riksgäldskontoret v. ordförande i allmänna hypoteksbanken 1861; ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1863; hovrättsråd i Svea hovrätt 10 juli s. å.; underståthållare i Stockholm 11 dec. s. å.; generaldirektör och chef för fångvårdsstyrelsen 5 juli 1867; ledamot av riksdagens första kammare för Västerbottens län 1871 urt.–1880; ledamot av kommittén angående sinnessjukas behandling och vård 31 juli 1877–24 maj 1879 (1881); erhöll avsked från generaldirektörsbefattningen 11 sept. 1885. RVO 1854; RNO 1864; KNO 1868 (1 kl. 1873); KmstkNO 1881; ledamot av rätts vetenskapliga akademin i Barcelona 1885; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar. 

Gift 29 sept. 1858 med Maria Vilhelmina Grandin, f. 6 maj 1836, d 12 mars 1906.

Känd såsom skicklig jurist och tillika såsom förfaren finansman, anlitades A. träget ej blott i allmänna utan även i enskilda värv. Särskilt i yngre år fick han om händer vidlyftiga boutredningar och avvecklingar av brydsamma affärsföretag. Härigenom vann han en mångsidig erfarenhet, som tillförde hans arbete i statens tjänst en mindre vanlig vidsynthet och praktisk uppfattning med frihet från formalism, i följd varav resultaten kommo att ej sällan framstå såsom före sin tid. Om pensionsväsendet inlade A. mycken förtjänst. Redan 1847 ådagalade han genom sina beräkningar möjligheten att, på sätt som också skedde, höja de från civilstatens pensionsinrättning utgående pensionerna med 33 proc. På A:s initiativ och genom hans bemödanden tog landets kapitalförsäkringsrörelse ny fart. Under mindre än ett tiotal av år ökades sålunda kassornas upplagda kapital mer än sju gånger, medan depositionerna sextondubblades. Ett av A. avgivet förslag till enskild ränte- och kapitalförsäkringsanstalt för tjänstemän vann år 1867 i huvudsak K. M:ts stadfästelse. I egenskap av sekreterare i finanskommittén utarbetade A. de statistiska utredningarna över hypoteksföreningarnas och bankernas verksamhet samt rörande landets ekonomiska ställning. Under dessa sina arbeten väcktes A. allt mera till insikt om vikten av de obemedlades uppmuntrande till sparsamhet. Även för dem kunde därigenom grundläggas ett ekonomiskt oberoende. Å andra sidan ansåg han, att de bättre lottades företräde i bildning och välstånd medförde förbindelse att verka för de fattigare samhällsklassernas lyftning såväl i intellektuellt som ekonomiskt avseende. Efter hans förmenande skulle, där detta iakttoges, avundsamheten om ej avlägsnas åtminstone förmildras samt således det svalg, som onekligen förefanns mellan de olika folklagren, kunna utjämnas. Underlåtenheten därav från de bättre ställdas sida måste giva näring åt en rörelse, som komme att hota den bestående samhällsordningen med om-störtning. Denna uppfattning gav ej endast anledning till den av A. år 1869 bildade fosterländska föreningen, vilken, intill dess den allmänna folkpensioneringen kom till stånd, lämnat bidrag till obemedlade vid insättningar i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm och nu understödjer hemslöjd, fattigvårdskurser m. m. Samma uppfattning gav även färg åt hans arbete i riksdagen och bland stadsfullmäktige, likasom ock åt hans verksamhet såsom underståthållare i Stockholm. Den spelade jämväl kraftigt in i hans arbete för fångvårdens höjande. Han var i allt människovännen. Hjälpsamhet var hans glädje.

A: s humanitet såsom fångvårdschef var dock icke av det blödiga slaget. Han fordrade tukt och ordning, men lät icke fången, såsom förr tyvärr ofta var fallet, behandlas likt den, som förlorat delaktigheten i mänsklig rätt. A:s främsta strävande inom fångvården gick ut på ett reformerande av gemensamhetsfängelserna, vilka förut kunnat betraktas såsom brottets plantskolor. Vid de stora centralfängelserna inrättades dels särskilda cellavdelningar, där fångarna kunde hållas i enrum under första delen av straffet, och dels s. k. nattceller, där de efter avtjänandet av straffets första skede kunde under nätterna hållas avskilda från varandra, ett system, som till förekommande av fångarnas skadliga inverkan å varandra ännu tillämpas. Efter riksdagsmotion av A. utsträcktes cellstraffet till treårigt, en utsträckning, som alltjämt består. För de yngre fångarnas undervisning inrättades särskilda fångskolor. Goda arbetslokaler anordnades, och fångarnas uthyrande till enskilda arbetsgivare motverkades. Sjukvården förbättrades. Verksamheten för frigivna började organiseras, bl. a. genom bildandet av den ännu verksamma centralföreningen till stöd för frigivna. Förutvarande militärkommenderingar vid fängelserna ersattes av uteslutande civil bevakning, för vilken ordinarie anställning och pensionsrätt utverkades. Skolundervisning för vaktmanskapet började inrättas. Först under A:s tid kunde fångbehandlingen anses hava förvärvat rätten till benämningen »fångvård».

A., som för studiet av fångvårdsfrågorna företog vidsträckta resor till grannländerna, Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, England, Schweiz och Italien, deltog livligt i det internationella fångvårdsarbetet. På hans initiativ bildades vid den tredje all- manna fångvårdskongressen, som samlades i Stockholm 1878, den sammanslutning av ombud för flertalet civiliserade stater, vilken under benämning av »la commission pénitentiaire internationale» allt fortfarande är föreningspunkten för det penitentiära arbetet staterna emellan. Det kan sägas, att A. på sin tid var en av de främsta ledarna bland Europas fångvårdsmän. Han låg i oavbruten korrespondens med de olika ländernas straffrättslärde och fängelsechefer, vilka gärna inhämtade hans anvisningar och råd, då det gällde reformers genomförande och nya anstalters anläggande. Professor von Holtzendorff i München, Wahlberg i Wien, Pessina i Neapel voro hans nära vänner.

A: s livsuppgift kom hans intresse att omfatta jämväl den i moraliskt avseende försummade ungdomen, ur vars krets brottslingarnas skaror rekryteras. Ingen anstalt fanns, där de unga, som begått brottsliga handlingar men ännu icke nått den ålder, att de kunde fällas till straff, i stället, såsom dock dåvarande strafflag föreskrev, kunde intagas. För att råda bot härå bildades under A: s påverkan år 1873 föreningen till minne av konung Oskar I och drottning Josefina, genom vars försorg åkerbrukskolonin Hall invid Södertälje kom till stånd. I föreningens styrelse blev A. under sin återstående levnad den ledande kraften. Han tog ock initiativ till Axel och Sofia Alms stiftelse för vård av fader- och moderlösa barn, vilkens verksamhet förlagts huvudsakligen till skyddshemmet å Rådan vid Stockholm.

Ständigt verksam, livlig till lynnet, älskvärd och förekommande men fordrande mot sig själv och andra gjorde sig A. kraftigt gällande, varhelst han ingrep till sina allmänna intressens främjande. Han var konstvän och ivrig autografsamlare. Varmt fästad vid sin äldre broder Karl Jonas Ludvig A., stod han städse, ända från ungdomsåren, troget hjälpande vid hans sida under de bekymmer,. som drabbade denne till följd av hans excentriska lynne och oförmåga att sköta ekonomiska och praktiska ting, och även hans familj fann i A. sitt stöd.