Jacob Serenius

Serenius, Jacob, f 25 juli 1700 i Färentuna, Sth, d 4 sept 1776 i Strängnäs. Föräldrar: kyrkoherden Sven S o Christina Livonia. Inskr vid UU 30 jan 09, disp vt 20 o vt 22, mag där 12 juni 22, prästv 9 juni 22, v pastor i Färentuna o Hilleshög, Sth, 22–23, kh i sv förs i London 22 juli 23–35, e o predikant vid K drabanterna april 28, notarie i hovkonsistorium 4 nov 28 (tilltr ej), kh i Kungsbacka 14 april 30 (tilltr ej), pastoralex i Uppsala 26 nov 34, kh i Allhelgona o Nyköpings östra förs 6 mars 35, kontraktsprost 9 april 36, led av prästeståndet vid riksdagarna 38–52 o 60–72 (led av bl a SU 38/39–42/43, av mindre sekreta deput 42/43), utn TD i samband med Adolf Fredriks kröning 26 nov 51, prom TD vid UU 15 juni 52, biskop i Strängnäs stift från 21 mars 63, led av bibelkommissionen 18 maj 73.

G 1) 12 juli 1737 i Växjö m Ulrika Lund, adl Ehrenlund, f 8juli 1716 (Elgenstierna; hänvisn till familjeanteckn) sannolikt där (fdb saknas), d 21 sept 1742 i Sthlm, Nik, dtr till biskopen David L (bd 24) o Christina Gezelia; 2) 29 aug 1756 (Marks v Würtenberg, konceptgeneal:er, levande ätter, 7:114, RHA) m Elsa Maria Hermansson, adl v Hermansson, f 5 dec 1719 i Uppsala, d 24 mars 1794 i Strängnäs, dtr till prof Johan H (bd 18, s 691) o Margareta Steuchia, adl Steuch.

S har beskrivits som "en av frihetstidens talangfullaste partichefer, skapad att styra ett konungarike [men] slutade som styresman över Strängnäs stift" (Strängnäs hm, s 142). På det politiska området var hans verksamhet emellertid så omfattande att man med fog kan säga att han påverkade långt fler än stiftsborna. S:s politiska grundinställning tog form när han 23 år gammal utsågs till kyrkoherde i den sv Londonförsamlingen. Där blev han vad gällde utrikespolitiska frågor "anglikan" och anammade en kritisk hållning till det s k franska systemet. Återbördad till Sverige vände han sig särskilt mot hattpartiets bristande realitetsanpassning i utrikespolitiken och var också en kategorisk motståndare till den statligt dirigerade näringspolitiken.

Från hattarnas maktövertagande 1738, dvs från den riksdag då S gjorde sin rikspolitiska debut, och fram till 1750-talet var de statliga ingreppen i det ekonomiska livet det centrala ämnesområdet för honom. Han kom därmed att i första hand uppträda som oppositionspolitiker och som sådan kanske den viktigaste då det ofta var han som dikterade riksdagsbesluten. Under 1740-talet bar hattarnas politik en modern prägel med grundandet av det statliga Manufakturkontoret som främsta uttryck. Kontoret hade som uppgift att uppmuntra till nyföretagande, vilket skedde genom initierandet av fria byggplatser och skattefrihet för nya företagare samt förenklade möjligheter för dessa att låna pengar i Riksens ständers bank. En genomgång av dokumentationen från riksdagarna under perioden 1738-66 bekräftar uppgifterna om S:s stora politiska inflytande. Kategoriskt och bestämt hävdade han sin egen, men kanske framför allt folkets, rätt gentemot maktfullkomliga styresmän. S hade också framskjutna positioner i utskott och deputationer, om än försök gjordes från adelsståndets sida att stänga honom ute. Under 1750-talets riksdagar var dock S, i jämförelse med perioderna före och efter, relativt passiv. Han gjorde sig då hörd främst i småärenden, som tvister om fullmakters giltighet. Riksdagen 1760–62 var han desto mer aktiv, i synnerhet vad avsåg näringspolitiska och nationalekonomiska frågor. Till skillnad från hattarna, men i likhet med Anders Chydenius (bd 8), argumenterade S då för jordbrukets tillgodoseende och för en uppluckring av den protektionistiska politik som förts. I enlighet därmed ifrågasatte han om inte produktplakatet borde upphävas.

Vid den riksdag som samlades i jan 1765 var S i egenskap av biskop självskriven ledamot i prästeståndet. Riksdagsförhandlingarna inleddes med en predikan av S, då han tog tillfället i akt att sätta sig till doms över hattarnas politik. Hans predikan har beskrivits som "på en gång ett programtal för det segrande partiet och en dödsmässa över hattpolitiken". Grundtonen i predikan förstärktes säkerligen av att han uteslutande använde ett gammaltestamentligt bildspråk. Denna riksdagspredikan trycktes i ny upplaga så sent som 1823.

S:s politiska grundsyn var nära sammanflätad med hans religiösa åskådning. Ett illustrativt exempel på detta stammar från 1743, då han i en predikan undervisade sina församlingsmedlemmar på vilket sätt de borde förhålla sig till de ryska styrkor som inkvarterats i Nyköpingstrakten: "Harmens därföre icke över dem, utan om I viljen harmas, så harmens över edra synder, som retat Gud så svårliga, att han tillåtit ynglingar och dårar att föra oss i olycka. Olycksfåglar, som med skryt och högmod skriat opp hela landet i krig och skulle skrämma vilddjuren ur skogen: men hava sprungit som harar och varit glade att få beskydd hos sina fiender.... Lät oss göra så väl emot dessa [ryssarna] som vi kunna och bevisa, att här är mer mänsklighet och kristendom i våra fattiga hyddor, än det varit vishet i våra rådslag eller mandom i våra läger" (Hagberg, s 120).

Att som teolog uttala sig i världsliga ämnen, såsom här skedde, var under 1700-ta-let helt normalt. Utöver naturvetare och några enstaka upplysta "filosofer" eller "ekonomer" utgjordes samhällets ledande intellektuella huvudsakligen av teologer. I synnerhet under böndagarna tog predikanterna ut svängarna rejält. I stället för nytestamentliga texter valdes då ofta gammaltestamentliga, inte sällan för att appliceras på politiskt aktuella frågor. Predikningarna tillhandahöll religiösa förklaringar till de ekonomiska kriserna, krigen och striderna mellan hattar och mössor. När S säger att "ynglingar och dårar" som med "skryt" och "högmod" skapat den krigiska stämningen i landet är det hattarna som avses. I sina roller som förkunnare var de flesta av prästerskapet redan från början kritiska mot både förberedandet och genomförandet av finska kriget 1741–43. S var såtillvida en typisk representant för sitt stånd.

Under riksdagen 1742–43 framträdde bilden av ett politiskt tillbakapressat prästestånd. En del ärenden under denna riksdag visade dock något av ledamöternas tidigare starka position, i synnerhet vad avsåg deras roll som samhällsbevarande ideologer. Reglerna för censur av religiös litteratur var mycket stränga och av den anledningen blev Anders Nordencrantz' (bd 27) skrift En kort historisk beskrifning, om the rätta orsakerne til göthiska rikets undergång i Spanien, och thet närvarandes tilstånd (1743) ett riksdagsärende. Enligt rykten som cirkulerade under riksdagen skulle denna traktat innehålla "åtskillige anstötlige utlåtelser, särdeles mot clericiet". Uppdraget att granska boken gavs till S, som skulle ta ställning till om det där fanns något som stred mot religion, statum politicum eller bonos mores ("goda seder").

S:s slutsats blev att allt, idéer så väl som positioner, klart stred mot Guds ord, andra fundamentallagar och religionsstadgar. Som ett underliggande tema i S:s utlåtande och i snart sagt varje anförande i ståndets plena låg hans uppfattning att den inrikespolitiska utvecklingen inte fick slitas upp av partistrider. En nödvändig förutsättning för detta var enligt S fred med omvärlden och ett teokratiskt enhetssamhälle. För S var den kristna tron inte bara den enda sanna religionen; den var också det idésystem som höll samman det samhälleliga livet.

En kulthandling S ivrigt tillskyndade var konfirmationen. Denna sedvänja var av central betydelse som ideologiskt sammanhållande kitt. Införandet av konfirmationen som en förutsättning för att begå nattvarden kan tolkas som ett försök från S:s sida att strama åt de religionspolitiska tyglarna under en tid då tilltagande förfall, fritänkeri och till och med ren guds-förnekelse utmärkte det profana livet. Förmodligen spelade erfarenheter från hans verksamhet i England en inte obetydlig roll i sammanhanget eftersom biskop Edmund Gibson i London redan under 1720-talet infört seden. Väl hemma i Sverige som pastor i Nyköping gick S till en början varsamt tillväga, vilket i ett längre perspektiv bar frukt. Ungefär 30 år efter det att seden införts i hans eget pastorat blev allmän konfirmation en lagstadgad skyldighet (1769). I allt väsentligt var detta S:s förtjänst. Han verkade också för att disputationerna, orationerna och bruket att predika vid examinationer, prästmöten och andra högtidliga tillfällen skulle återinföras.

Det reformatoriska nitet till trots var S intellektuellt empatisk. Under sin vistelse i England tillgodogjorde han sig nya kunskaper i teologi, filosofi, historia, geografi, arkeologi, språk och vissa delar av naturvetenskapen. Hans lärdom meriterade för inval i Royal Society i London (1732). Det rörliga och skarpa intellektet gjorde S samtidigt tolerant mot konkurrerande tankeriktningar i religiösa och filosofiska frågor.

Ett utflöde av S:s intresse för vetenskap, språk och pedagogik var hans utgivning av ordböcker (1734, 1741, 1757), de första i sv lexikografi som på ett utförligt sätt behandlade engelska språket. Dessa arbeten kom att dominera den svensk-engelska och engelsk-svenska lexikografin under lång tid och blev till viss del stilbildande. De var inte i första hand avsedda för skolbruk utan tog sikte på praktiska ändamål, framför allt den direkta kommunikationen mellan svenska och engelska sjöfarare och handelsmän. Det praktiska syftet stod i sammanhang med en allmän strävan hos mösspolitikern S att via underlättande av handeln mellan Sverige och England söka motverka det starka franska inflytandet på sv politik.