Gilbert Sheldon

3 Sheldon, Gilbert, son till S 2, f 21 jan 1710 i Karlskrona (Biogr lex), d 20 april 1794 där, Amiralitetsförs. Lärling i skepps-byggeriet i Karlskrona 28, kvartersman 1 aug 30, ex som skeppsbyggmästare 32, mästerknekt (underskeppsbyggmästare) 33, permission för tre års uti studieresa juli 34, fullm med lön som mästerknekt 3 juni 37, tf skeppsbyggmästare 39, ord skeppsbyggmästare (titeln ändrad: 56 överskeppsbyggmästare, från 93 överste-loj tn i örlogsflottans konstruktionsstat; tjänsteinnehavaren tilldelad kaptens rang 12 jan 48) 17 dec 46, avsked med bibehållande av titeln 84, allt i Karlskrona. - LVA 39. G 1 nov 1738 i Karlshamn m Helena Catharina Mauvert, f omkr 1720, d 21 maj 1804 i Karlskrona, Amiralitetsförs, dtr till tullinspektören Petter M o Anna Magdalena Wulff (bouppteckn efter Petter M i Karlshamns rådhusrätts arkiv, F IIa:29, LLA).

S var den yngste sonen i en stor barnskara och sedan tre äldre bröder av olika skäl inte lyckats så väl i faderns och farfaderns yrke fäste fadern hoppet till S. Han växte upp i varvsmiljön och fick en gedigen praktisk och teoretisk utbildning, bl a vid LU och som arbetsledare vid ett linjeskeppsbygge. 1732 avlade han en examen som skeppsbyggmästare, ett tecken på den tilltagande formaliseringen av yrket. Han fick därefter ett understöd som möjliggjorde en studieresa till Danmark, England, Frankrike och Italien 1735–37 varefter han började tjänstgöra som faderns närmaste man på Karlskronavarvet. Vid dennes död förordnades han att upprätthålla skeppsbyggmästartjänsten på varvet med ett särskilt lönetillägg. Konkurrent till tjänsten var den tio år äldre skeppsbyggmästaren vid Sthlms örlogsvarv Daniel Fries, och S fick vänta tills denne avled 1746 innan Amiralitetskollegiet formellt bekräftade hans ställning.

S hade från 1739 det tekniska ansvaret för linjeflottans underhåll och förnyelse. I praktiken kom det i huvudsak att handla om större och mindre reparationer av ett fartygsbestånd som till stor del var byggt under faderns ledning sedan 1690-talet. S första stora prov var upprustningen inför det av hattarna åstundade kriget med Ryssland. Samtliga 22 linjeskepp i Karlskrona hade gjorts tjänstedugliga när kriget inleddes 1741. Den i litteraturen vanliga uppgiften att flottan var i dåligt materiellt tillstånd under detta krig saknar grund. Under 1745–56 ledde S bl a omfattande reparationer av sju äldre linjeskepp samtidigt som endast två nya byggdes vid varvet. Linjeskeppen och de mer talrika fregatterna - åtta stycken byggdes enligt S:s ritningar 1745–54, de flesta vid privata varvföljde dock teknik som utformats under de föregående decennierna. S kom även att delta i den omfattande förstärkning av skärgårdsflottan som pågick under 1740-talet genom att bygga flatbottnade artillerifartyg och galärer, men han deltog föga i utvecklingen av ny teknik för denna flotta. Den kom i stället att från 1760 ledas av F H af Chapman (bd 8).

Vid mitten av 1750-talet inleddes en period när S fick tillfälle att visa förmåga till förnyelse. Fregatten Jaramas, konstruerad av honom 1754, visade sig under en lång tjänstetid vara en mycket god seglare. Från 1755 började flottan bygga linjeskepp efter franska konstruktionsprinciper. De fyra franskt inspirerade skepp som S påbörjade 1755–60 (sjösatta 1758–74) var framgångsrika och blev populära inom officerskåren. S omstrukturerade även varvet och anlade nya stapelbäddar för att göra det möjligt att låta flera fartyg stå längre tid på land för att skydda träet mot röta. Han var vid 1760-talets början högt respekterad inom flottan, och Karlskronavarvets produktionsapparat liksom varvets produktion stod på en internationellt sett hög teknisk nivå.

Under 1760-talet förändrades S:s ställning drastiskt. Mycket av det som inträffade har i dåtid och i senare historiska framställningar vanligtvis behandlats i termer av kamp mellan gammalt och nytt där S framstår som representant för ett konservativt och ofta intrigerande etablissemang i Karlskrona. Verkligheten var annorlunda och mer komplex. S var snarare den som på ett för honom tragiskt sätt blev offret för två helt olika konflikter av vilka den ena berodde på förhållanden utanför hans kontroll. Den första uppstod inom varvet där S från 1762 råkade i elakartade tvister med sin överordnade, varvsamiralen N Psilanderschiöld (bd 29, s 508) och en av sina underordnade, underskeppsbyggmästaren M C Neuendorff. Alla tre var stridbara och resultatet blev en rad uppslitande administrativa tvister, flera långvariga rättegångar - där S till slut fick rätt - och en omfattande polemik i tryckt form. S gav ut flera polemiska skrifter, främst Embets-manna öde och rätt, vilken bemöttes i en stridsskrift av Neuendorff. Konflikten väckte uppseende och skadade Karlskronavarvets anseende samtidigt som andan vid varvet blev lidande. Det är värt att notera att S i dessa meningsmotsättningar, som främst gällde större reparationer av äldre skepp, förordade nybyggnation framför reparationer, dvs samma princip som senare genomdrevs av F H af Chapman och H af Trolle.

Den andra konflikten gällde konstruktionsprinciperna för nya örlogsfartyg. 1764–1769 deltog S i en deputation för förbättrande av skeppscerterna tillsammans med bl a överskeppsbyggmästarna Harald Sohlberg och F H af Chapman. De blev eniga i det mesta men de två senare ansåg att linjeskepp med en given bestyckning kunde byggas med något mindre deplacement än vad S ansåg tillrådligt. Sohlberg och af Chapman utarbetade gemensamt ritningar till nya skepp och de första av dessa började byggas 1767 och 1769. af Chapman hade vid denna tid genom sina publikationer och sin teoretiska skicklighet börjat vinna internationellt anseende och då han och Sohlberg bodde i Sthlm hade de lättare att vinna stöd hos de styrande. Konflikten inom varvet och inom certdeputationen utmynnade 1768 i det för S förödande beslutet att han berövades ledningen av nybyggnadsverksamheten. Den övertogs av Sohlberg som förflyttades till Karlskrona för att bygga enligt de ritningar som han och af Chapman utarbetat. Detta faktum har inte hindrat att S i litteraturen ända in i sen tid har beskyllts för att ha saboterat af Chapmans nya konstruktionsidéer genom att avvika från hans ritningar. Påståendet har sitt ursprung i en dagboksanteckning av hovmannen G J Ehrensvärd (bd 12). Det har inget underlag i verkligheten men säger en del om den ryktesspridning om Karlskrona som förekom i Sthlm.

S var från 1768 enbart ledare för Karlskronavarvets reparationer. Detta var en för flottans beredskap central verksamhet, och under 1770-talet lyckades varvet hålla den åldrande linjeflottan i stridbart skick med måttliga kostnader. S:s auktoritet inom varvet återställdes under amiral C Tersmedens tid som varvschef 1771–81. Denne hade förtroende för S men Tersmedens egen ställning undergrävdes efterhand. S var främst angelägen om att åter få bygga skepp efter egna ritningar. Hans sak stärktes när det 1776 visade sig att det första av af Chapman/Sohlbergs linjeskepp inte hade helt tillfredsställande egenskaper. Som S förutspått tvingades af Chapman modifiera sina konstruktioner i riktning mot något större skepp. S:s försök att, bl a genom brev till Gustav III, få bygga ett skepp av egen konstruktion misslyckades men Tersmeden drev igenom att S, biträdd av sin son Francis (af) S (S 4), 1778 fick leda bygget av ett nytt skepp enligt af Chapmans ritning för att visa att de sheldonska arbetsmetoderna var kostnadsbesparande.

Under 1780–81 genomdrev Gustav III en serie beslut som radikalt förändrade linjeflottans organisation och sammansättning, af Trolle utsågs till generalamiral, af Chapman blev varvschef i Karlskrona och ett stort nybyggnadsprogram inleddes. I realiteten var besluten delar av ett nytt politiskt program för en aggressiv krigspolitik gentemot Danmark, även om de till det yttre framställdes som angelägna för att reformera förmenta missförhållanden inom flottan och i Karlskrona. Den senare bilden har dominerat i historieskrivningen och även påverkat synen på S negativt. S:s roll berördes inte direkt av dessa förändringar. Han fortsatte att ansvara för reparationer av äldre skepp och även efter sin pensionering utövade han viss tillsyn över detta.

S bröts inte av motgångarna men han blev påtagligt bitter. En tendens som fanns redan före 1760 att åberopa förfädernas auktoritet och förtjänster som argument i debatten förstärktes och torde ha medfört att S både av samtid och eftervärld uppfattats som traditionalist och konservativ. I ett större perspektiv framstår han emellertid som en tekniker som förmådde förnya sig och ta till sig nya idéer för att sammansmälta dem med den rika kunskapstradition som han växt upp med. Efter 1760 fick han dock små möjligheter att visa detta. Han hörde hemma i en tid när mentalitet och kultur i Karlskrona tenderade att gå i otakt med åsikterna inom de ledande kretsarna i Sthlm, och hans betonande av släkttradition och empiri väckte inte anklang i ett tidevarv när intresset för framåtskridande och naturvetenskaplig teori var i stigande bland inflytelserika grupper. S hade själv inte tid eller tillfälle att fördjupa sig i de senaste rönen inom matematik och skeppsbyggnadsteori och de bidrag han lämnade till VA var främst av allmän eller praktisk natur. De jämförelser som ofta görs mellan honom och af Chapman som teoretiker är föga rättvisande eftersom den senare var en internationellt sett unik kombination av teoretiker, praktiker och innovatör som under många år kunnat ägna sig åt studier, forskning och författarskap, medan S tidigt fick krävande uppdrag som tekniker och administratör inom flottan, af Chapmans egna bedömningar av S:s fartygskonstruktioner var, när han inte behövde argumentera för sina egna, positiva.