Boris P Silfverskiöld

3 Silfverskiöld, Boris Peter, f 7 sept 1912 i Moskva, d 18 nov 1993 i Sthlm, Osc. Föräldrar: direktören, kapten Per-Olof S o Jekaterina Wassiliewna de Godima. Studentex vid Lidingö kommunala lärov 4 juni 30, MK vid Kl 29 april 33, e o amanuens vid farmakologiska instit 1 jan 37-30 juni 39, disp 28 sept 38, ML 19 jan 39, MD 30 maj 39, allt vid KI, läk:förordnanden vid Psykiatriska sjukhuset o Serafimerlasarettets neurologiska klinik 39–40, andre underläk vid Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik 1 jan 41, vid Serafimerlasarettets neurologiska klinik 16 dec 42, förste underläk där 1 juni 44–31 okt 47, doc i neurologi vid KI 46–74, förste underläk vid Serafimerlasarettets neuro-traumatologiska avd 1 nov 47, bitr läk vid neurologiska polikliniken där 20 jan 49, poliklinikläk vid Södersjukhusets neurologiska poliklinik 1 nov 51, överläk vid neurologiska avd där 27 juni (tilltr 1 aug) 57–78, tillika bitr chefsläk för neurologpsykiatriska rehabiliteringsblocket 1 jan 69, ordf i Sv neurologisk fören 59–61, i Sv neurologförb 59–68, generalsekr för Nord neurologisk fören 60–67, prof:s namn 19 dec 69, ordf i Rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion 73–81, i Försäkr:bolagens skallskadenämnd 73–81, sakk i Försäkr:rådet.

G 15 juni 1938 i Sthlm, Kungsh, m Eva Vilhelmina Mellin, f 3 dec 1912 där, Klara, dtr till direktören Karl Emil M o Anna Alexandra Vilhelmina Smedbäck.

Boris S fick sin grundläggande medicinarutbildning vid Kl och disputerade redan vid 26 års ålder för medicine doktorsgrad på en avhandling med titeln Eine Studie uber die Blutmenge und die Blutverteilung, en monografi på 93 sidor. Avhandlingsarbetet utgick från farmakologiska institutionen under prof Göran Liljestrands (bd 23) ledning och utgjordes av en serie djurexperimentella undersökningar av blodfördelningen i kroppen under olika försöksbetingelser. Resultaten av undersökningarna kunde bl a bidra till ökad förståelse av vad som sker vid ett akut chocktillstånd till följd av bukhinneinflammation.

Under 1940-talet hade S läkarförordnanden inom psykiatri vid Karolinska sjukhuset samt neurologi och neurotraumatologi vid Serafimerlasarettet i Sthlm och publicerade då arbeten rörande epilepsi och en ovanlig MS-liknande sjukdom. 1951 tillträdde han som poliklinikläkare på Södersjukhuset där neurologin drevs inom ramen för en neuromedicinsk storklinik med prof Ernst Sahlgren som chef. Från 1957 organiserades emellertid den neurologiska vårdenheten om till att bli en självständig klinik och S blev dess förste chef. Han tjänstgjorde där fram till sin pensionering.

Under S:s ledning fick neurologin en framträdande plats på Södersjukhuset. Ett av hans intressen var rehabilitering efter skallskador och han introducerade tillsammans med sjukgymnaster en ny metod för behandling av yrsel och huvudvärk efter hjärnskakning, vilken allmänt kom att kallas "Silfverskiöldgymnastik". Metoden visade sig också vara mycket användbar vid icke-traumatisk spänningsyrsel och huvudvärk. S ingick i en grupp som kunde visa att unga boxare ofta företedde tecken på hjärnskakning i samband med hårda matcher, och han anlitades som expert i Nordiska rådet i en utredning av boxningssporten.

Behandlingen av stroke (slaganfall) var ett annat intresseområde. Som en av de första i Sverige initierade S en stroke-enhet på Södersjukhuset så att patienter som insjuknat i ett akut slaganfall fick bättre vård. För att förbättra den långsiktiga rehabiliteringen av strokepatienterna tillskapades också moderna och effektiva avdelningar för eftervård och specialinriktad rehabilitering på Stora Sköndals sjukhus och Erstagården i Sthlm. Andra initiativ till en förbättrad neurologisk rehabilitering var en sektion inom kliniken under MD Brita Lithanders ledning där vården främst inriktades på MS (multipel skleros) och svårt ryggmärgsskadade patienter.

I samarbete med ingenjörer och sjukhusfysiker konstruerades vid S:s klinik ett isotopdatasystem för bestämning av inflödeshastigheten i hjärnans artärsystem, och härigenom utvecklades en ny teknik för diagnostik av stroke, hjärntumörer och kärlmissbildningar. Det kliniska värdet av metoden visade sig vara stort, och ett flertal vetenskapliga rapporter publicerades i samarbete med avdelningen för sjukhusfysik.

S var också verksam inom det ögonneurologiska vårdområdet. Tillsammans med medarbetare karakteriserade han störningar av ögonmotoriken vid infarkt i hjärnstammen. Rörande alkoholens skadeverkningar på centrala nervsystemet beskrev han en unik sjukdomsbild hos kroniska alkoholister; dessa företedde en grov, långsam och regelbunden darrning i benen, vilken visades bero på en lokaliserad skada på balanscentra i lilla hjärnan. Även efter sin pensionering presenterade S nya rön om alkoholskadorna.

S var lyhörd för förslag till en förbättrad undervisning och sjukvård. Kl tog honom i anspråk för undervisning i neurologi för medicine kandidater från 1957. Genom den ökade intagningen av medicine studerande med klinisk utbildning vid Södersjukhuset blev undervisningen tio år senare permanent, och från 1972 utökades personalen med en klinisk lärartjänst. S ömmade för bedside-undervisningen av studenterna och gav själv flertalet föreläsningar på de årliga kurser som han ansvarade för. Det var i hög grad S;s pedagogiska insatser och hans arbete för att utveckla sin avdelning till kommunal undervisningsklinik som gjorde att han 1969 erhöll professors namn.

S arbetade lugnt, målmedvetet och metodiskt och var en naturlig auktoritet både lokalt på sjukhuset och i nationella sammanhang. Inom kliniken skapade han en god arbetsatmosfär och var en föregångare beträffande medinflytande och demokratiska arbetsformer.

S diskuterade i både svensk och internationell medicinsk fackpress känsliga etiska problem i anslutning till livets slutskede. En rad artiklar om vården av mycket gamla och obotligt sjuka vittnade om inlevelse och eget civilkurage och de uppmärksammades både av allmänhet och massmedia. S:s starka personliga integritet präglade också hans sista dagar.