Gustaf A Silverstolpe

2 Silverstolpe, Gustaf Abraham, bror till S 1, f 31 okt 1772 i Sthlm, Klara, d 2 sept 1824 i Söderköping. E o kanslist i Riksens ständers bank 90, inskr vid UU 1 okt 90, FK 11 dec 93, disp pro gradu 31 maj 94, fil mag 16 juni 94, disp för docentur 15 juni 96, politices docens (skytteansk doc) 8 maj 97, avsatt o relegerad 28 nov 00 (beslutet upphävt av K M:t 17 maj 10), allt vid UU, informator i Sthlm 94–97, drev bokhandels- o förlagsrörelse där 94–03 o i Uppsala 95–03, arrenderade Kumblinska boktryckeriet i Sthlm 99–02, rektor vid trivialskolan i Norrköping 31 aug 08 (tilltr 10), deltog i riksdagarna 09/10 o 12 urt–17/18 urt (led av bankoutsk 09/10, sekr i KU o i exp:utsk 10 urt, 12 urt o 15 urt), historiarum et moralium lector vid gymn i Linköping 29 april 15, rikshistoriograf o kansliråds n h o v 24 jan 16, prästv 22 jan 21, pastoralex 24 febr 21, kh i Söderköping o Skönberga från 23 jan 22. – LMA 99, korrespLSkS 15.

G 29 jan 1813 i Norrköping, S:t Olai, m sin svägerskas syster Ulrika Charlotta Ahlm, f 22 sept 1788 där, ibid, d 25 jan 1872 i Sthlm, Klara, dtr till grosshandlaren Carl Gustaf A o Ulrika Wendler.

Liksom sina äldre bröder kom Gustaf S i unga år till Uppsala. Han knöts omgående till sin lärare Benjamin Höijer (bd 19) och blev sekreterare i det 1791 bildade Vitterhetssamfundet, där hans litterära talang slipades genom åtskilliga poetiska och historiska framställningar. Några år senare tillhörde han de ledande i samband med protesterna mot förbudet mot studentkonventen och blev snabbt en alltmer framträdande representant för den filosofiska och politiska radikalisering som kännetecknade universitetet under 1790-talet. Hans redan tidigare upplysningsfilosofiska ståndpunkt tog under Höijers inflytande en mer påtaglig kantiansk riktning. Den krets av likasinnade som framför allt av kritikerna formaliserades under begreppet 'Juntan" var ursprungligen det matlag som samlades hos S och förutom Höijer bestod av bl a Hans Järta (bd 20).

S hade tidigt övergivit planerna på en ämbetsmannabana, och i brist på säker karriärväg vid universitetet utvecklade han en rastlös verksamhet som publicist. Som nybliven magister öppnade han 1794 bokhandel i Sthlm och följande år filial i Uppsala, till att börja med i sin bostad. Han knöt kontakt med tyska bokhandlare under en resa till Hamburg, sålde flitigt på marknader i landsorten och gjorde effektiv reklam för sin verksamhet. Som utövande violinist var S särskilt intresserad av musikaliehandeln, där hans rörelse var en av landets mest välförsedda. Han uppträdde också som musikförläggare, bl a av verk av vännen Joseph Kraus (bd 21), vilka han lät trycka hos Breitkopf i Leipzig.

Hand i hand med dessa aktiviteter gick S:s viktigare verksamhet som tidskriftsutgivare. Med målsättningen att redogöra för ny forskning i både humaniora och naturvetenskap gav han från 1795 kvartalsvis ut Literatur-tidning, som blandade originalarbeten, inte minst Höijers kantianska utredningar, med recensioner av utländsk litteratur. Denna följdes två år senare av Journal för svensk litteratur med recensioner av sv litteratur i original och av översättningar till svenska. I båda tidskrifterna märks en markant intresseförskjutning från den gängse fokuseringen på fransk litteratur till samtida tysk och engelsk. Slutligen gav S ut Läsning i et och annat, som i huvudsak innehöll satiriska artiklar med politisk tendens, ofta i översättning. Han var också drivande vid bildandet 1797 av det för överheten snart misshagliga Akademiska läsesällskapet, vars syfte var att med hjälp av utländska tidningar och tidskrifter hålla medlemmarna informerade om vetenskap och dagspolitik.

Genom tidskrifterna skapades kanaler för de nya filosofiska strömningarna, som inte gjordes kända genom programförklaringar utan styckevis och framför allt i recensioner. Juntankretsen blev identifierbar inte minst genom att bidragen oftare än vad som var vanligt var signerade. Den politiska radikalism som av kritikerna etiketterades som jakobinism var snarast en moderat form av republikanism, den antikinspirerade s k civismen, ibland i respektlös tappning med studentikosa förtecken. S medverkade själv flitigt och i den mån bidragen går att attribuera till honom följde han i allt väsentligt Höijers åsikter.

S:s ställning vid universitetet underminerades genom flera händelser. Redan 1797 när han ansökte om skytteansk docentur blev han föremål för en hätsk vidräkning av den strängt antikantianske filosofen Pehr Niclas Christiernin (bd 8). Han nekades sedan privilegium att inrätta tryckeri i Uppsala, något som han ansåg skulle ha underlättat hans verksamhet och varit en rimlig belöning för hans publicistiska insatser. Även om den formella orsaken till avslaget var omsorg om det existerande akademiska tryckeriet uppfattades det av S:s vänner som ett försök att motarbeta honom. Från 1799 arrenderade han ett tryckeri i Sthlm men belades följande år med en extraordinär censur sedan han tryckt en mot Ryssland kritisk skrift. I samband med spridandet av en smädevisa vid kronprinsens födelse 1799 gick rykten om S:s författarskap, och han var stringent talesman för studenterna när ärendet kom inför konsistoriet. Det väckte uppseende när Gustav IV Adolf som en följd av detta avsade sig kansleriatet, läxade upp universitetet och vid de akademiska lärarnas audiens själv utmönstrade S. I den avgörande och ofta skildrade händelsen var S:s roll oklar. Vid firandet av kröningen i april 1800 skall han ha uppmanat den åldrige director musices att spela ett stycke programmusik vari ett utsnitt av Marseljäsen ingick. När detta förbjöds av rektor utbröt godmodiga oroligheter under den högtidliga akten. Som huvudanklagad i den s k musikprocessen dömdes S i nov 1800 till förvisning från universitetet. S flyttade redan innan domen fallit till Sthlm, sålde den fastighet han några år tidigare förvärvat i Uppsala och var nu tvungen att skapa sig en position utifrån delvis nya förutsättningar: hans bas i universitetsvärlden hade försvunnit och många tidigare vänner hade vänt honom ryggen. Bokhandeln överläts snart på en tidigare medarbetare, även om S i viss mån fortsatte som förläggare. Ett försök att tillsammans med J C F Haeffner (bd 17) ge ut en ny koralbok strandade dock efter det att prenumerationer tagits upp.

Av stor betydelse för S blev den rundresa han 1802 företog i Tyskland. Där träffade han inte bara de stora inom modern litteratur och filosofi utan tillägnade sig också de senaste pedagogiska rönen, som han omgående försökte omplantera i Sverige. Han uppvaktade konsistoriet i Sthlm med en plan för inrättande av en på helpension grundad "realskola" och inom ett år var undervisningen igång, tydligen omväxlande i Sthlm och på landsorten. Tillgången på elever motsvarade dock inte hans förhoppningar och han uppmanade bekanta att göra den känd. Möjligen är den skola S i några år från 1807 skall ha drivit i en inköpt fastighet på Söder i Sthlm en direkt fortsättning av denna. Han inspirerades också av utländska exempel till reformer för dövstumundervisningen, men när han i audiens hos kungen begärde att få grunda ett institut med sådan undervisning konstaterade denne att S med hänsyn till sin bakgrund inte var lämplig som ledare av verksamheten.

Troligen av både ekonomiskt nödtvång och reformiver utvecklade S nu också en exceptionell flit som läroboksförfattare och -översättare i flera ämnen. Enligt vad han skriver i förordet till det första av dessa arbeten (1803) skulle de både vara anpassade till tidens behov och sammanställda efter de bästa undervisningsmetoder. En tidningsartikel om läroböcker (1806) är närmast en handledning för blivande läroboksförfattare som förmanas tänka på vikten av rätt nivå på stoffet, på goda sammanfattningar och inte minst på att inte presentera en överrikedom av fakta.

Ytterligare syften kan ha funnits med S:s pedagogiska författarskap. I sin lärobok i sv historia, som uppfyllde höga vetenskapliga och intellektuella krav, var rojalismen ett framträdande drag och särskilt skildringen av Karl XII, i vars agerande han mot tidigare historieskrivning sökte se en förnuftig mening, blev betydelsefull för framtiden, dock mer för den diktade Karl XII-bilden än för historikernas. När S dedicerade sin historiebok till kanslipresidenten och när han åtog sig det osäkra och kostsamma förlaget av Gustav III:s samlade skrifter på franska var avsikten med all sannolikhet att återvinna överhetens förtroende, något som dock under rådande förhållanden var dömt att misslyckas. Han var inte heller, som han erkänner i ett självbiografiskt utkast, någon affärsman. Konkursen var ett faktum 1808 och avslöjar som de tyngsta tillgångarna böcker hos tyska bokhandlare och 500 exemplar av Gustav III-boken som låg till försäljning i Paris. S å utnämndes S dock till rektor för trivialskolan i Norrköping, men först förändringarna 1809 innebar hans definitiva återkomst till offentligheten följande år: den tio år gamla förvisningen från Uppsala upphävdes och han gavs rätt att ge ut den nya kyrkohandboken, vilket bör uppfattas som ett förtäckt understöd.

Tillsammans med brodern Axel Gabriel (S 1) uppträdde S vid flera riksdagar genom livligt engagemang särskilt i tryckfrihetsfrågan, och han anlitades som utskottssekreterare. Den viktigaste insatsen utförde han – delvis i samverkan med brodern – på undervisningens område. Redan 1802 inlämnade han till kanslersgillet ett projekt till undervisningsreform grundat på social tillhörighet, där allmogens barn obligatoriskt skulle undervisas i elementa i allmänna skolor och den lägre medelklassens därutöver läras bl a teknologi och matematik och fullfölja med yrkesutbildning i en "industriklass". När det gällde de högre samhällsklassernas barn markerade S skillnad mellan allmänbildande och specialinriktad utbildning; också för flickor skulle det finnas särskilda anstalter. Den allmänbildande undervisningen skulle utgöra grund för lärda skolor. Hans förslag hade föregångare, men starkare än andra tog S fasta på att alla barn skulle ha skolundervisning och på den be- gynnande medelklassens behov av yrkesutbildning.

S förelade 1809/10 års riksdag sina åsikter och med hjälp av brodern intresserades kronprinsen, på vars begäran han 1811 utarbetade en sammanfattning på franska som senare presenterades för sv publik, Försök till en framställning af allmänna läroverkets närvarande tillstånd i Sverige. I denna kombineras och utvecklas den tidigare framförda åsikten om vikten av undervisning åt alla i samhället med den nyhumanistiskt inspirerade tanken på klassiska språk och matematik som utvecklande för fantasi och omdömesförmåga. Genomgående var S negativ till universitetens trånga ämbetsmannautbildning; för honom var nyhumanismens tanke om vetenskapens enhet vägledande.

Som en direkt följd av S:s skrift tillsattes 1812 års uppfostringskommitté, till vilken han knöts som korresponderande ledamot. Kommittén utgick i sitt arbete från S:s idé om folkskola, borgarskola och trivialskola som de grundläggande skolorna. Folkskoletanken var visserligen aktuell i samband med intresset för allmän värnplikt och den nationalanda man ville inympa efter förlusten av Finland men överflyglades snart av nyromantiskt präglade åsikter om religionsundervisning och fosterlandskärlek, inte allmän upplysning, som viktigast för de lägre klasserna. S:s motion på riksdagen 1815 om folkskolor och arbetsskolor – något uttunnad jämfört med hans tidigare presentationer – föll därför och kommittén befattade sig föga med frågan.

När det gällde de lärda skolorna hade S större framgång. En grundsten var ämnesstudier för bestämda lärare redan i trivialskolan – något som S genomförde i Norrköping – vilket också åtskilliga domkapitel fann skulle gynna undervisningens kvalitet. I mycket kretsade diskussionen i kommittén kring läroämnenas fördelning på gymnasiet, och S gjorde sig genomgående till tolk för uppfattningen att större vikt borde läggas inte bara vid historia, geografi, moderna språk och övningsämnen utan också vid klassiska språk; dock borde kristendomsundervisning inklusive hebreiska och bibelgrekiska få en mindre roll. Kommitténs förslag till ny skolordning 1817 som fastställdes tre år senare tog upp många av S:s tankar om läroverkens organisation och undervisningens innehåll.

Vid sidan av undervisningsfrågorna ägnade S särskilt intresse åt konstteori. Redan i sina tidskrifter hade han givit utrymme för konstrecensioner, vilket var nytt i Sverige. Senare publicerade han både översättningar av Winckelmann och Goethe och utgav egna skrifter. När han 1809 starkt kritiskt recenserade FrKA:s utställning formade sig hans anmälan till en skildring av sv konsthistoria ur nyklassicistisk synvinkel. Han fann i anslutning till Montesquieus klimatteori föga att hämta i äldre tid men såg exempel på "den sanna konstens" genomslag under Tessinarna och under gustaviansk tid, dock utan att låta påståendena beledsagas av nämnvärd analys av konstverken. Först med Pehr Hörberg (bd 19) mötte sv konst hans konstteoretiska ståndpunkt, inte så mycket verket som att konstnären uppstått ur folket och skapat sina arbeten naivt. Trots sin beundran för det naturvuxna gjorde S här och i andra sammanhang halt inför fosforisternas estetik, även om han endast vid få tillfällen angrep dessa direkt: några tidningsartiklar och en sarkastisk recension av Lorenzo Hammarskölds (bd 18) konsthistoria.

Också i formellt hänseende fick S allt mer erkännande. Han avancerade först till lektor i Linköping. En elev minns honom som populär bland pojkarna men påpekar också att han såg till att få avsättning för sin på latin skrivna lärobok i allmän historia och i anslutning till den också höll förhör på latin (Svanberg). Han erhöll kansliråds titel och utnämndes till rikshistoriograf, den sista i ämbetet. Det var förmodligen avsett som ekonomisk hjälp, men S fullföljde det givna uppdraget genom att publicera två delar av en historik om relationerna mellan Sverige och Norge. Kronprinsen använde också S som mellanhand till ständerna i den personliga riksdagspolitik han förde främst i finansfrågor 1817–18. Två år före sin död flyttade S, då prästvigd, från Linköping till den mer inkomstbringande tjänsten som kyrkoherde i Söderköping, dock med en avbetalningsplan till domkapitlet. Han sade sig aldrig ha trott att han skulle sluta som landsortspräst. Brev från honom andas viss resignation men ändå förnöjsamhet: han omgavs av en växande barnaskara som uppfostrades i Rousseaus anda och han lyckades genomföra Voglers Hosianna med skolgossarna och en organist, "som dock är något fyllhund".

Åsikterna om "Silverpuckeln", som den kutryggige S ofta benämndes, varierar allt efter iakttagarens ideologiska hemvist. Samtidigt som hans tilltalande personliga egenskaper gav honom vänner försvann många av dessa genom en alltför stor portion rättframhet, för att inte säga påtaglig osmidighet. Hans flit och breda beläsenhet motsvarades kanske inte av djup bildning men väl av stort engagemang. Som recensent och i uppfostringskommittén skaffade han sig fiender och den forne vännen Hans Järta fann "rikscharlatanens" åsikter revolutionära. Ett sådant omdöme kan inte helt ha misshagat S, vars hela gärning var påfallande konsekvent – också under ogynnsamma omständigheter.