Franz V T Sjöberg

Sjöberg, Franz Vilhelm Theodor, f 12 dec 1818 i Västra Alstad, Malm, d 14 nov 1891 i Södertälje. Föräldrar: kyrkoherden Magnus S o Sofia Catharina Schlyter. Studentex vid LU 18 dec 33, inskr där 16 febr 34, ex till rättegångsverken där 6 maj 37, auskultant i Hovrätten över Skåne o Blekinge 24 maj 37, i Svea hovrätt 2 okt 39, e o notarie 8 okt 39, v notarie där 28 sept 40–49, medarb i Söndagsbladet 48–49, red o utg av Folkets röst 49–61, led av styr för Arbetarefören i Sthlm mars–juni 50, juridisk ombudsman i Sthlm.

G 14 okt 1853 i Sthlm, Ad Fredr, m Charlotta Gustava Strutz, f 13 juni 1833 där, ibid, d 1 juni 1912 där, Osc, dtr till åkaren Anders Gustaf S o Margareta Christina Forsberg.

Med familjebakgrund i prästerlig miljö, även på moderns sida, bedrev Franz S framgångsrika juridiska studier vid LU för att därefter slå in på domstolsbanan i Sthlm. Han inträdde i Svea hovrätt och erhöll ett första domarförordnande 1844 men skall också ha upptagit en ekonomisk verksamhet som förde honom i konflikt med ämbetsmannavärldens krav. Affärsbe- gåvad i stort mått övergick han därför till att i likhet med både en äldre och en yngre bror bedriva advokatverksamhet i Sthlm, för S:s del med särskild inriktning på småfolkets juridiska behov.

I anslutning till de sv återverkningarna av 1848 års franska februarirevolution framträdde S som radikalt sinnad publicist och debattör men hade då sedan något år medverkat med välskrivna och initierade Stockholmskorrespondenser i den vänsterliberala Norrlands-posten i Gävle. Med början i mars 1848 skrev han i Söndagsbladet, ett dll formen nydanande opinions- och kamp organ med socialistisk framtoning och stor spridning bland huvudstadens "arbetande klasser". Tidningen redigerades sedan 1845 av handelsbokhållaren Edvard Sjöberg, i litteraturen ofta men felaktigt betecknad som S:s kusin, och ledde utvecklingen då den s k folkpressen, ofta benämnd skandalpressen, etablerades. S anslöt sig till Söndagsbladets antikapitalistiska agitation, vilken inte var utan betydelse för de blodiga marsoroligheterna i Sthlm, och gjorde sig bl a till tolk för Louis Blancs idéer om alla medborgares rätt till arbete och lön.

Sitt medarbetarskap i Söndagsbladet förenade S med ett aktivt engagemang i Reformvännernas sällskap i Sthlm, en opinionsbildande organisation med uppgift att befordra den segslitna representationsfrågans lösning. Han var flitig talare vid sällskapets möten våren 1848, ofta med arbetarvänliga inlägg, och gjorde mot årets slut en uppmärksammad insats genom att kräva ett demokratiskt förankrat "allmänt nationalmöte" med uppgift att utarbeta och antaga ett liberalt motbud till det vilande k förslaget. Idén om en konstituerande församling av denna typ vann ingen anklang i sällskapet men upptogs väl av systerorganisationerna i landsorten varigenom S kom att framstå som en av upphovsmännen till de allmänna reformmötena i Örebro 1849,1850 och 1853.

Ett definitivt publicistiskt genombrott fick S genom sin lansering i okt 1849 av veckotidningen (från 1851 tvådagarstidningen) Folkets röst, en efterföljare och konkurrent till Söndagsbladet. Upplageutvecklingen blev rekordartad och tidningen hade redan inom ett år passerat det visserligen frekventare Aftonbladet och etablerat sig som huvudstadens största pressorgan. Bakom framgången låg inte minst en utveckling av den bildjournalistik, grundad på xylografi, som redan blivit ett signum för folkpressen. Det var sålunda i Folkets röst som den starkt polemiske tecknaren och xylografen Gustaf Wahlbom fick sitt första stora forum.

Replierande på sin advokatrörelse lät S också förnya kriminaljournalistiken. Under rubriken Polis- och rättegångssaker, som han var först med att införa i veckopressen, blottades detaljrikt och utan hänsyn till personlig integritet såväl storkapitalistens övergrepp som vålds- och sedlighetsbrott och halvkriminalitet hos småfolket, ofta fall där S själv var involverad som försvarsadvokat. Det var ett säljande grepp som knöt an till äldre folklig läsning med flygblad och skillingtryck.

Den personjournalistik som S förde fram i Folkets röst var betydligt mer aggressiv, utlämnande och avideologiserad än t ex Söndagsbladets och kom att sätta negativa spår i 1850-talets debattkultur. I sin argumentation anknöt han gärna till fördomar och främlingsskräck, och särskilt beryktade har hans starkt antisemitiskt färgade kampanjer mot enskilda judiska affärsmän blivit. I ett sådant fall, gällande grosshandlaren i Norrköping Jacob Philipson (bd 29, s 297), blev S åtalad och dömd till ett månadslångt fängelsestraff. Eljest hade han av 1830-talets pressfejder lärt sig att tillämpa systemet med lejda "ansvaringar", ofta socialt marginaliserade personer, som fick ta de juridiska konsekvenserna. De många tryckfrihetsprocesser han ådrog sig var dock ekonomiskt betungande.

I en klass för sig vad hätskhet beträffar stod Folkets rösts kampanj mot Lars Hierta i samband med C J L Almquists påstådda brottslighet och landsflykt 1851. S:s agitation spetsades här, liksom i andra kriminalfall, av att han genom sina förbindelser med Sthlms poliskår hade ett betydande informationsövertag gentemot pressen i övrigt. I ett senare skede var han också juridiskt ombud för ryttmästaren J J v Scheven, den person Almquist ansågs ha försökt giftmörda. Även kampanjen mot Hierta fick rättsligt efterspel men denne svarade också med en motoffensiv via bulvantidningar. Därigenom kom S själv att, vid sidan av Hierta, inta positionen som landets i pressen mest hudflängde person.

Folkets röst introducerades som organ för socialismen men S, som var ointresserad av politisk teori och väl medveten om sådant materials ringa värde på marknaden, lät agitationen stanna vid angrepp på kapitalägarna och undvek positiva preciseringar av programmet. Den politiska eliten, med Oscar I i spetsen, fann det likväl angeläget att verksamheten bringades under kontroll och såg också möjligheten att i en ohelig allians angripa gemensamma fiender, särskilt Hierta, även underifrån. Kungen skall därför ha låtit muta S vilket med början våren 1851 kunde avläsas i Folkets röst, snart omtalad som "Hovrösten". Det var en av flera framgångar för Oscar I:s kontrarevolutionära presspolitik, där juridisk repression kompletterades med att ledande vänsterradikala tidningar köptes över via mellanhänder.

Från 1852 uppvisade Folkets röst en betydligt mer utslätad profil där innehållet anpassades till den småborgerliga läsekretsen och med tiden även till den fattigare landsbygdsbefolkningen. I Krimkrigets skugga fick tidningen också ett betydligt starkare utrikespolitiskt engagemang, ofta i linje med kungens djärva diplomati. Den hårda agitationen övergick i stället till konkurrenten Fäderneslandet, från 1853 utgiven i Sthlm, som också övertog den antisemitiska stafetten. Omsvängningen kan ha varit ett resultat av hovkretsens mutor, flitigt omtalade i brev och tidningar om än till sin existens egentligen obevisade, men det står också klart att S redan vid denna tid tröttnat på publicistiken. Sjuklig och vid flera tillfällen misshandlad på gatan förhandlade han 1853 resultatlöst med Rudolf Wall om en försäljning. Efterhand sviktade också lönsamheten, och 1861 tvangs S att lägga ned sin tidning och för gott lämna offentligheten. S å överlät han till sina kreditorer den magnifika villa i italiensk stil som blott två år tidigare byggts på Björnholmen utanför Sthlm, enligt ryktet ämnad som sommarresidens för presidenten S i republiken Sverige.

S ägde som tidningsmakare en avsevärd förmåga att tolka sin publiks intressen och fördomar. Han var också en kvick och lättläst skribent. Under åren kring 1850 blev han en i huvudstadens offentliga liv hett omdiskuterad person, bl a framställd på scenen i Jeanette Granbergs succépjäs Tidningsskrifvaren (1851). Särskilt illa sedd var S av den liberala medelklassen, som utmanades av hans furiösa lust att avslöja missförhållanden inom förvaltning och näringar. Många intellektuella ansåg också att hans råa debattmetoder hotade den liberala pressideologin och kunde öppna för inskränkningar i tryckfriheten. Deras syn på honom som blott skandalskrivare blev bestämmande för lång tid framåt. I en motbild har S:s uppburna ställning bland Sthlms "arbetande klasser" lyfts fram liksom Folkets rösts tidiga insats som skildrare av den sociala utsatthet som många gånger präglade småfolkets levnadsvillkor. S:s fosterson Frans Emil Girardin S (185–1939) avlade hovrättsexamen vid UU 1875 och inträdde i Svea hovrätt där han blev fiskal 1884 och assessor 1886. Ordinarie revisionssekreterare 1892 blev han 1898 expeditionschef i Lan (försvarsdepartementet men utnämndes redan följande år till justitiekansler, ett ämbete han innehade till 1919 och ansågs ha uppfyllt på ett mycket förtjänstfullt sätt. Emil S sysslade också med militärt lagstiftningsarbete, bl a som ledamot av krigslagskommittén 1901-05, och skrev tidskriftsartiklar inom detta rättsområde. Han var ordförande (1905–08) i den kommitté som utformade 1910 års aktiebolagslag.