Carl-Erik Sjöstedt

Sjöstedt, Carl-Erik, f 31 juli 1900 i Eskilstuna, d 8 febr 1979 i Uppsala, Domk. Föräldrar: verkmästaren Carl August S o Matilda Aström. Studentex vid Eskilstuna kommunala gymnasium 14 maj 19, inskr vid UU 29 aug 19, FK15 dec 21, FM där 29 maj 22, lär vid Uppsala ensk lärov o privatgymn vt 24–vt 31, FL vid UU 2 april 27, disp 30 nov 29, FD 31 maj 30, lic:avh i teor filosofi bedömd 18 dec 30, allt vid UU, lektor i matematik vid H a l i Östersund 27 mars (tilltr 1 april) 31, rektor vid H a l i Borås 25 nov 38 (tilltr 1 jan 39), tf undervisn:råd o led av Skolöverstyr 25 aug 39, ord 22 dec 39 (tilltr 1 jan 40)–62, chef för organisationsavd 52–62, stf generaldir 61–62, allt vid Skolöverstyr, led av styr för Psykologisk-pedagogiska inst 44–51, av styr för stiftelsen Bokförlaget Natur o kultur 47, ordf i sakk ang organisationen av arbetet på rektorsexp:na vid bl a de allm lärov:en juni–dec 47, expert hos Skolöverstyr:sakk juni 49–juni 51, hos 1955 års sakk ang den centrala ledn av hela yrkesutbildn 61–jan 63, ordf i fackskoleutredn febr 62–mars 63.

G 7 juli 1927 i Uppsala m Svea Augusta Malmberg, f 24 mars 1896 där, d 15 dec 1988 där, Domk, dtr till tjänstemannen Johan August M o Edla Charlotta Brunn.

Efter avlagda grundexamina bedrev S forskarstudier i matematik vid UU och disputerade 1929 på en avhandling i geometri. I anslutning till sin forskning knöt han kontakt med filosofen Adolf Phalén (bd 29) och presenterade denne en "avhandling" om geometrins kunskapsteori. Detta arbete är känt genom att en vidareutvecklad version publicerades som S:s bidrag till en minnesskrift över Phalén 1937. S utvecklade där tankar om axiomatisk vetenskap och dess verklighetsanknytning, vilka han gärna refererade till när han senare i livet debatterade frågor kring geometrins roll i skolundervisningen.

I Uppsala härskade vid 1930-talets mitt split och osämja mellan filosoferna. En central tvistefråga var filosofiämnets relation till andra ämnen. S ingick i den phalénska kärntruppen, där den kollektiva identiteten var knuten till Phaléns lärargärning. Gruppen var en sorts klubb, som valde in medlemmar och höll sammankomster i privata miljöer. Deras känsla av gemenskap baserades helt på arbetet att föra de phalénska traditionerna vidare. Den 1937 publicerade minnesskriften var främst en del av detta filosofiska propagandakrig.

Sin yrkeskarriär gjorde S inom skolväsendet. Efter förordnanden som lektor och rektor innehade han 1939–62 en befattning som undervisningsråd vid Skolöverstyrelsen. I sin pedagogiska grundsyn var S under hela sitt liv trogen den skolform som han själv ansåg sig ha haft förmånen att fostras av och verka inom. Fram till andra världskriget ansågs skolans viktigaste uppgift vara att ge det uppväxande släktet de kunskaper som samhället behövde. Från början av 1950-talet fick dock nya tankar om att skolan skulle bidra till att minska skillnader och motsättningar mellan olika samhällsklasser ett allt större inflytande bland ledande politiker och bland tjänstemän inom Ecklesiastikdepartementet. Alla barn skulle få gå i samma typ av skola. S blev en framträdande motståndare till dessa reformsträvanden. Förslaget om en odifferentierad undervisning ända upp till nionde skolåret betecknade han som "en pedagogisk utopi av kolossala mått" (Lindholm, s 77). Till slut blev motsättningarna mellan honom och departementet alltför stora.

S ingick inte i den utredning om gymnasiets framtid som tillsattes 1960, men när denna senare kompletterades med en utredning om fackskolan blev han dess ordförande. Det förutsattes dock att fackskoleutredningen skulle samarbeta med gymnasieutredningen, vilket kom att leda till starka motsättningar. Gymnasieutredningen arbetade för en stark samordning av fackskolan och gymnasiet, medan S ville ge fackskolorna en betydligt mer självständig ställning. När det framkom att departementet stod bakom gymnasieutredningen, begärde han att bli entledigad ifrån sitt uppdrag.

Som undervisningsråd kämpade S mot nya tendenser även inom geometriundervisningen. Bland de matematisk-naturvetenskapliga ämneslärarna fördes det en livlig diskussion om vilket lärostoff som kunde strykas i den euklidiska geometrin. S uppträdde till dennas försvar och menade att den euklidiska bevisföringen var en nyttig hjärngymnastik som gav de unga sinnena en grundläggande träning i logiskt tänkande.

S framträdde tidigt som författare av såväl läroböcker som populärvetenskaplig litteratur i både matematik och filosofi. På bokförlaget Natur och kultur blev han den första läroboksförfattaren till böcker om geometri. Han svarade för de 1936 resp 1938 utgivna Lärobok i geometri för realskolor och Geometri för realgymnasiet. Under 1950-talet skrev han sedan flera vik- tiga läroböcker för gymnasiets matematikkurser. S:s matematikböcker blev spridda över hela Sverige och utkom i många reviderade upplagor. De kom på så sätt att i viss mån forma en hel generation av sv civilingenjörer.

I filosofiämnet var "lundafilosoferna" dominerande på läroboksmarknaden, och denna övervikt oroade givetvis uppsalafilosofins anhängare. Det var därför naturligt att S, som var intresserad av gymnasiernas filosofiundervisning, diskuterade detta problem med phalénanhängarna i Uppsala. Han hade helst sett att Einar Tegen åtagit sig uppdraget men gjorde det nu istället själv. 1936 utkom hans arbete De filosofiska problemens historia, en filosofihistoria som inspirerats av Phaléns föreläsningar och som avsågs vara mest lämpad för gymnasienivån. S gav s å ut Översikt av den formella logiken. Dessa böcker fick dock inte något större genomslag i undervisningen. I motsats till Boströms filosofi slog Hägerströms och Phaléns tänkande aldrig igenom vid läroverken.

S var intresserad av det konstgjorda språket interlingue (även benämnt interlingua eller occidental). Hans första publicerade skrift efter de matematiska avhandlingarna var en ordbok över detta språk, med titeln Dubbel occidental ordbok (1930). S medverkade sedan under flera decennier med artiklar i interlingue-unionens officiella tidskrift, och när han 1968 gav ut ett viktigt matematikhistoriskt arbete om parallellaxiomets historia skedde detta på interlingue.

Efter sin avgång från Skolöverstyrelsen ägnade sig S åt sina vetenskapliga intressen inom matematik och filosofi. Det hade tidigt stått klart för honom att delar av Phaléns efterlämnade manuskript borde ges ut, men den som då hade bestämmanderätten över kvarlåtenskapen motsatte sig detta. S fick därför vänta i flera decennier innan han kunde ta itu med ederingen. I rask följd publicerade han sedan nio volymer (1973–78), innefattande allt i det postuma materialet som han fann angeläget att tillgängliggöra. S:s hängivenhet för detta uppdrag kombinerades med skicklighet, noggrannhet och säkert omdöme. Han avstod från bearbetning och läsarvänlig redigering av texterna. Det är därför legitimt också i strikt vetenskapliga sammanhang att använda S:s utgåva.

S tog även andra initiativ för att stimulera och fördjupa studiet av den phalénska och den av Phalén inspirerade filosofin; det gällde nypublicering av elva relativt korta skrifter ur den produktion Phalén själv låtit trycka och edering av ett omfattande manuskript om sannolikhetsbegreppet i Phalénlärjungen Gunnar Oxenstiernas (bd 28) litterära kvarlåtenskap.

Genom sin nära knytning till Phalén har S rönt en viss uppmärksamhet i litteraturen om den sv receptionen av Einsteins relativitetsteori. Även efter andra världskriget fanns det sv filosofer som försvarade den kritik av relativitetsteori och kvantmekanik som Phalén och uppsalaskolan hade framfört. Bland dem som bevarade sitt Einstein-motstånd nämns Harald Nordenson (bd 27) och S. Dessa bägge skall även fortsatt ha betraktat Phaléns Einstein-kritik som giltig, om än det för S:s del gällde att ge stöd åt meningsfränder snarare än att framföra en självständig argumentation i frågan.