K Lennart "Nacka" Skoglund

Skoglund, Karl Lennart "Nacka", f 24 dec 1929 i Sthlm, Kat, d 8 juli 1975, där, ibid. Föräldrar: kommunalarbetaren Josef Ferdinand S o hembiträdet Linnea Viola Bremberg. Elev vid Katarina södra folkskola, Sthlm, 37–44, fotbollsspelare (vänsterinner o vänsterytter) i IK Stjärnan, Sport-Ham o Hammarby IF till 49, i Allmänna idrottsklubben (AIK) 49-50, allt i Sthlm, i FC Internazionale (Inter), Milano, 50–59, i UC Sampdoria, Genua, 59–62, i SS Palermo 62–63, i Hammarby IF 64–67, i Kärrtorps IK, Sthlm.

G 7 aug 1952(–69) i Milano, Italien, m Giuseppa (Nuccia) Zirelli, f 11 okt 1932 där.

Lennart "Nacka" S var född och uppvuxen på Södermalm i Sthlm. Med denna stadsdel, dess speciella blandning av arbetarkultur, materiellt påvra förhållanden och extravagans förknippades han livet ut. Där kände han sig hemma och där bodde han bortsett från en ungefär 15-årig period som yrkesman i Italien. Hans fast etablerade tillnamn "Nacka" är så tillvida missvisande. S lockades inte av skola och konventionellt arbetsliv. Den stora attraktionen fann han i fotboll, den ledande grenen inom den moderna tävlingsidrott som vid 1900-talets mitt vunnit organisatorisk stadga och samhällelig acceptans. På fotbollen satsade han allt – vid sidan av familj, vänner och nöjesliv.

Hammarby IF, starkt förknippad med den genuina söderandan, blev första anhalt av betydelse i S:s karriär. Redan som 16-årig, 1946, debuterade han i föreningens A-lag. Föreningen uppehöll sig då inte högre upp i seriesystemet än division 4, låt vara att det snabbt blev avancemang till närmast högre. Efter uppseendeväckande goda insatser värvades S till AIK, en av landets ekonomiskt mest välbeställda föreningar med fotboll som tongivande gren och ett A-lag som höll högsta nationella klass. I de stränga amatörreglernas tid var ekonomisk vinning förbjuden i samband med idrottsutövning. Det hindrar inte att, enligt till synes övertygande men svårbevisade uppgifter, både pengar (1 000 kr "under bordet") och annat materiellt (bl a kostym) bytte ägare i sammanhanget.

Tiden i AIK blev kort och matchantalet begränsat. Ett viktigt led i S:s fortsatta avancemang som fotbollsspelare var en match våren 1950 mellan landslaget och ett lag uttaget av en grupp sportjournalister (pressens lag). S lyckades där över förväntan, med två gjorda mål, ett ögonfägnande spel och seger för presslaget med 3-1. Med denna insats som sannolikt avgörande merit blev S 20-årig uttagen till den landslagstrupp som skulle representera Sverige vid VM i Brasilien samma år. S hade inte någon fast plats i landslaget vid detta evenemang men spelade åter en match, mot Italien, som kom att få avgörande betydelse. Sensationellt vann Sverige matchen med 3–2. S utmärkte sig både för sitt spel och sin allmänna apparition; tillnamnet "Den vajande majskolven" lär ha uppstått i detta sammanhang. På mycket kort tid hade S gått från division 3 till uppmärksammade landslagsinsatser.

Nästa steg i karriären togs med oanad snabbhet. Redan under senare delen av 1950 återfanns S som professionell i Milano, spelande för klubben Inter. Övergången hade föregåtts av förhandlingar där summor kring 150 000 kr diskuterades. Därmed hade S sällat sig till den växande grupp av svenska fotbollsspelare som söderut, i synnerhet i Italien, fick vad den inhemska amatörfotbollen trots smidig regeltolkning omöjliggjorde: marknadsmässig ersättning för sitt kunnande. Denna export av fotbollsspelande humankapital hade inletts något tidigare, gynnad av den svenska segern i den olympiska fotbollsturneringen i London 1948. Mest uppmärksammad blev trion Grenoli (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm), som spelade i AC Milan, Inters givna lokalkonkurrent i landets högsta liga. Under en följd av år tillhörde S Inters främsta spelare. Landslagsuppdrag måste han liksom andra svenska utlandskolleger länge avstå ifrån, då professionella spelare bojkottades. Vid VM i Sverige 1958 släppte emellertid den svenska fotbollsledningen - sin vana trogen vägledd mer av smidighet än principfasthet - fram både honom och andra. Sammanlagt gjorde S 11 landskamper, huvudsakligen i VM-sammanhang. För svenskt vidkommande blev resultatet högt över förväntan: Sverige blev VM-trea 1950 och tvåa 1958.

1950-talet var lyckosamt för S, bl a medverkade han till att Inter blev italienska ligamästare två år i rad, 1953 och 1954. Hans applådknipande spel och spontana, lättsamma och ekonomiskt generösa personlighet ökade på den popularitet som naturligt kom de ledande spelarna till del. Han acklimatiserade sig snabbt i Italien, bildade familj och föreföll att etablera sig där för gott. Successivt började dock nedbrytande krafter ta över. S:s kapacitet som fotbollsspelare avtog med naturnödvändighet. Det medförde transport till andra lag och föreningar, först i Sampdoria och sedan i Palermo. På det senare stället fick han till slut odrägliga förhållanden. Den italienska framgångssagan fick ett tragiskt slut.

1964 uppträdde S åter i Hammarby IF. Den senare svenska karriär som därmed påbörjades blev i miniformat en rekapitulation av den italienska. Han gjorde succé i söderklubben. Hans popularitet ledde även till folkparksturnéer. Ålder och utsvävningar tog ut sin rätt. 1967 övergick S till mindre klubbar, till slut ett korplag knutet till föreningen Länkarna. Han blev alltmer drogberoende och tidvis folkskygg. Det personliga förfallet ledde till hans tidiga bortgång. Det tragiska slutet kan förklaras med flera samverkande omständigheter: en dragning åt det bohemiska, oförmåga eller ovilja att skaffa sig bärkraftiga plattformar utanför fotbollen, anpassningssvårigheter efter elitidrottskarriärens slut och klassvandringens problematik.

Som fotbollsspelare utvecklade S ett artisteri av sällan skådat slag, kanske närmast att likna vid föregångaren Sven Rydells (bd 31). Han tvingades från sin vanliga position som vänsterinner eller -ytter att balansera sin individuella dribblingsförmåga mot kraven på lojalt lagspel. Det gjorde honom, med hjälp också av en utmärkt speluppfattning, till en effektiv frispelare. Även i en tredje roll som kedjespelare, målskyttens, hade han stor kapacitet. Till svagheterna hörde en viss ojämnhet och begränsad fysisk slitstyrka. Sammantaget kan S med dessa egenskaper betecknas som en av världsfotbollens bästa och mest underhållande forwards under 1950-talet.

Med sin blixtkarriär, sin spektakulära spelstil och sin spännande personlighet blev S en av den svenska tävlingsidrottens mest kända och uppskattade personer. Hans liv, pendlande mellan optimal framgång och djup tragedi, inbegrep mytiska inslag som förlängt minnet av honom som fotbollsartist, bohem och representant för Sthlms söderbröder. - En skulptur till minne av S, benämnd Vi ses vid målet och utförd av konstnären Olle Adrin, uppsattes 1984 på Södermalm och platsen erhöll 2000 namnet Nackas Hörna.