William Smith

Smith (Smitt), William, d 15 jan, begr 19 jan 1733 i Karlskrona, Amiralitetsförs. Lärling hos skeppsbyggmästaren Charles Sheldon (s 112) vid Karlskrona örlogsvarv trol 98-04, mästerknekt 1 nov 04, skeppsbyggmästare 19 jan 15, allt vid Karlskrona örlogsvarv, kommenderad till Sthlm 6 febr 22, skeppsbyggmästare vid Sthlms örlogsvarv, åter verksam i Karlskrona från 28.

G m Anna Beata Kohl, som överlevde maken.

S:s bakgrund är okänd, men enligt obekräftad uppgift (Börjesons saml) var han född i Sthlm; måhända var han son till den engelske kommissarien William (Wellam) Smitt som avled där 1703. S tillhörde den första generationen skeppsbyggmästare som utbildades inom den sv flottan, vilken tidigare fått värva sina ledande tekniker från udandet. Efter utbildning hos Charles Sheldon och utnämning till mästerknekt (underskeppsbyggmästare) sändes S till Stralsund för att övervaka entreprenadbyggen av lastfartyg för flottan. Han erhöll därefter en flerårig permission för att studera skeppsbyggen utomlands. Vid hemkomsten fick han i uppdrag att vid Karlskronavarvet bygga en fregatt, Vita Örn, vilken sjösattes 1711 och blev berömd för sina utomordentliga seglingsegenskaper. Redan innan fartyget var färdigt visade varvschefen, amiral Claes Sparre, honom stor uppskattning.

S tjänstgjorde 1715 i Stralsund där Karl XII vid sin återkomst föregående år beordrat ett omfattande fregattbyggande, men det är oklart vilka fartyg han kom att ansvara för. Han hade kort dessförinnan utnämnts till skeppsbyggmästare med samma lön som Sheldon och 1716 fick han i uppdrag att utbilda två lärlingar, Arnold du Rees (bd 11, s 562) och Daniel Fries(e), till skeppsbyggmästare. Båda nådde denna ställning och Fries(e) gifte sig också med en av S:s döttrar. S hade tidigare deltagit i utbildningen även av den blivande skeppsbyggmästaren Carl Johan Falck, som gifte sig med en annan dotter till S.

S byggde ytterligare en fregatt, Svarta Örn (1717), som befäste hans rykte som skicklig konstruktör. 1720 beordrades han av Sparre, nu överamiral, att studera de engelska linjeskepp som samopererade med den sv flottan. Han fick därefter i uppdrag att introducera engelska lösningar för en rad tekniska detaljer i fartygsbyggandet. 1722 förflyttades S till Sthlm för att leda flottans skeppsbyggnation där och för att återigen biträda Sparre, som fungerade som president i Amiralitetskollegiet. Denne ville, trots att kollegiet fanns i Karlskrona, försöka leda flottan från huvudsta- den där rådet och ständerna utgjorde rikets nya maktcentra. S blev därmed indragen i en härva av konflikter kring flottans lednings- och ekonomifrågor, som 1727 slutade med att Sparre tvingades lämna presidentskapet och att S blev beskylld fölen rad oegentligheter och försummelser.

Upprinnelsen till flera av problemen var ett större kontrakt för fartygsbyggande på entreprenad i Sthlm som 1722 tecknats med köpmannen Hans Lenman (bd 22). S skulle leverera ritningar till två linjeskepp och två fregatter och fungera som byggnadskontrollant för dessa fartyg och även för fyra galärer. Hans överordnade förefaller ha tolkat detta som att han i praktiken skulle leda bygget, men Lenman ville driva det i egen regi. Av dennes inlagor framgår att den noggranne S var angelägen om att övervaka timmermännens arbete, något som kom i konflikt med entreprenörens behov av att fullgöra sina åtaganden på utsatt tid. Lenman förmådde i början av 1725 riksrådet att skilja S från uppdraget som kontrollant och besluta att de modifikationer som Sheldon föreslagit i linjeskeppens konstruktion skulle tillämpas. Lenman lät även inkalla en engelsk skeppsbyggmästare, Rickard Williamson, som utförde ritningar till linjeskeppen Sofia Charlotta (1725) och Prins Wilhelm (1726). Eftersom inga ritningar finns bevarade är det dock oklart om denne gjorde en ny konstruktion eller endast en mer detaljerad version av S:s ritning med eller utan Sheldons modifikationer. Williamson ledde 1724–25 i Gbg även byggandet av fregatten Göteborgs Vapen efter S:s ritningar.

Under konflikten hävdade Lenman med polemisk skicklighet att S dessutom lurat honom att bygga 60-kanonersskepp trots att kontraktet avsett 50-kanonersskepp. Frågan handlade emellertid endast om hur många kanoner som skepp med givna dimensioner skulle ha, något som inte berörde entreprenörens ekonomiska krav. Kontraktet från 1722 angav samma huvuddimensioner som på S:s ritning och i stort sett följdes dessa vid det slutliga skeppsbygget. S beskylldes även för att ha utnyttjat flottans timmermän vid ett privat varv som han sedan 1723 arrenderade på Djurgården. De olika beskyllningarna mot S ledde till rättslig prövning men ingen dom tycks ha fällts i ärendet.

Under konflikten åtnjöt S Amiralitetskollegiets stöd och han återkallades till Karlskrona för att från 1728 leda omfattande nybyggnader vid flottans eget varv. Han påbörjade under de följande åren tre örlogsfartyg: 66-kanonersskeppet Friheten (sjösatt 1731), 42-kanonersskeppet Freden (1730) och den lilla fregatten Christina (1732). Hans hälsa var dock svag och han avled i början av 1733.

S var en av 1700-talets mest framstående sv skeppsbyggmästare. Han blev snabbt Sheldons jämlike som konstruktör och han företrädde originella drag i förhållande till denne. De båda kallades ofta till Amiralitetskollegiet för att ge sina åsikter om olika tekniska frågor och bedöma varandras förslag till lösningar. S företrädde gärna djärvare synpunkter. Han ville ha skarpare byggda skepp, som kunde hålla högre fart, och föreslog kraftigare inre för- bindningar för att ge skroven större styrka. Sheldon var mer försiktig i dessa avseenden och pekade gärna på kostnadsaspekterna och tillgången på timmer. Kollegiet gick övervägande på S.s linje och ville gärna öka fartygsstorlekarna, medan ständerna mot slutet av 1720-talet förskräcktes över flottans utgifter och bestämt förordade Sheldons äldre konstruktioner. De nya, större fartygstypernas fördelar stod dock klara efter att skeppen varit i bruk en tid, men då hade S hunnit gå ur tiden. Som särskilt lyckat framstod skeppet Friheten, S:s största fartygsbygge.