Herman L Rydin

Rydin, Herman Ludvig, f 13 aug 1822 i Jönköping, Kristina, d 22 nov 1904 i Uppsala. Föräldrar: handlanden o rådmannen Johan Samuel R o Engel Catharina (Katrina) v Sydow. Elev vid Växjö gymn 38–40, inskr vid UU 30 okt 40, FK12 juni 47, mag 16 juni 48, jur utr kand 14 juni 51, allt vid UU, auskultant i Svea hovrätt 20 sept 51, e o notarie där 7 okt 51, adjunkt i nationalekonomi o administrativ rätt vid LU 20 dec 53, v häradsh 3 mars 54, prof i sv statsrätt, kyrkorätt, krigslagfarenhet o folkrätt vid UU 13 dec 55–31 jan 90, led av stadsfullm iUppsala 63–66, av Uppsala läns landsting 63-65 o 69-88, v ordf 84-85, ordf där 86-88, led av FK 67-75 o av AK 76–78 o 82-90 (led av KU 67–75, 77 o 88-90, v ordf där 88–90, led av särsk utsk 68 o 73, av tillf utsk 72 o 83, statsrevisor 79–81, led av talmanskonferensen 88-90, av nya lantmannapartiets niomannaråd 88-90), led av förberedande skattejämkn:komm juli 75-okt 76, rektor för UU 75–76, led av skatteregleringskomm juni 79–aug 81, av allm kyrkomötet 88. - Jur hedersdr vid LU 28 maj 68, LVS 82.

G 27 nov 1857 i Uppsala m Eleonora (Nora) Wilhelmina Genberg, f 15 juli 1832 i Skellefteå landsförs, Vb, d 17 dec 1865 i Uppsala, dtr till provinsialläkaren MD Carl Jonas G o Christina Boström.

Herman R:s farfar Börje Henrik R (1761–1822) var bondson från Västra Ry i Lerum, Älvsb. Han hade antagit släktnamnet R och etablerat sig som handlande i Jönköping, där han uppnått betydande välstånd och där också hans söner kom att verka som framgångsrika näringsidkare. Den äldste sonen, R:s far, råkade emellertid i ekonomiska svårigheter. Han avled i lungsot 1840, endast 46 år gammal. Hustrun stod utblottad med åtta minderåriga barn, av vilka R var äldst.

Erfarenheten av knappa villkor men också tillhörigheten till en stor släktkrets med möjlighet att hjälpa vid behov kom i hög grad att prägla R:s tidiga år. Han hade redan i Jönköpings "storskola", där han intogs som åttaåring 1830, givit prov på studiebegåvning; vid årsavslutningen 1836 fick han ur eforus', Esaias Tegnérs, hand mottaga premium i form av en penningsumma och en skådepenning. Hans fortsatta skolgång ägde rum vid Växjö gymnasium.

Redan under skoltiden hade R bidragit till sin försörjning genom privatundervisning; en av hans elever var Viktor Rydberg. Med hjälp av egna besparingar och understöd från släktingar – särskilt två morbröder v Sydow, båda ämbetsmän, kom att hjälpa honom med lån och annat stöd under åren – kunde han bege sig till Uppsala, där han ht 1840 skrevs in vid Smålands nation och inledde sina studier, som samma termin resulterade i studentexamen och den teologiska examen som krävdes för fortsatta studier vid lärosätet. Redan efter denna första termin måste han emellertid avbryta studierna för att anträda den fattige studentens vanliga bana vid denna tid: informatorstjänster i förmögna hus. Två och ett halvt år under perioden 1841–44 undervisade R herrgårdspojkar i Västergötland och Småland. Från och med ht 1844 kom han att stanna i Uppsala, där han med flit och framgång arbetade sig igenom tidens tunga och i fråga om ämnesbredd encyklopediska program för den filosofiska graden. Efter disputation pro exercitio på en historisk avhandling 1846 avlade han fil kand-examen året därpå. Disputationen pro gradu ägde rum våren 1848 och behandlade märkligt nog ett orientalistiskt ämne, en syrisk textedition. Vid magisterpromotio-nen blev R ultimus, dvs den andre i fråga om akademiska betyg i en skara av 85 promoverade.

R hade från början tänkt sig en bana som läroverkslärare, men då han inte fick något vikariat i hemstiftet, slog han om och inledde – alltjämt under ekonomiska svårigheter, som bemästrades medelst hjälp från släktingar, flitig privatundervisning och informatorstjänster på somrarna – studier vid den juridiska fakulteten, som ledde tilljuris utriusque kandidatexamen. Efter tidens bruk och regler fullbordade han sin juridiska utbildning genom en praktisk tjänstgöring, som emellertid inte var särskilt omfattande: han skrev, som det hette, in sig först i Göta och sedan i Svea hovrätt, i justitierevisionen och vid Sthlms rådhusrätt. Denna "inskrivning" var en formalitet som inte innefattade några åtaganden. Den egentliga praktiken bestod i tjänstgöring vid en häradsrätt, och R verkade 1852–54 i Uppsala läns mellersta domsaga. Efter att ha hållit sex ordinarie och två urtima ting med häradsrätten utnämndes han till vice häradshövding. Som de flesta tjänster av detta slag vid denna tid var domsagoarbetet inte någon heltidsverksamhet, och R kunde också under sommaren 1853 skriva sitt första rättsvetenskapliga arbete, Bidrag till svenska skogs-lagstiftningens historia. Skriften var avsedd som specimen för den då ledigblivna adjunkturen i administrativ rätt och nationalekonomi i Lund, och den försvarades också vid disputation för adjunkturen s å. R erhöll och tillträdde tjänsten. Studietiden var förbi.

Det Uppsala där den unge R tillbragte huvuddelen av perioden 1840-53 var präglat av den senromantiska efterklang-en men också av det begynnande liberala genombrottet. Den dominerande personligheten i universitetsvärlden var E G Geij-er, och det är från många håll omvittnat, att R tog djupt och livsvarigt intryck av den liberale Geijer. Han följde Geijers föreläsningar 1844 och 1845, och den beundrade lärarens skrifter återfanns på hans arbetsbord under hela hans liv. R:s omdömen om Geijer kännetecknades också av djup beundran och uppskattning: som ett 'jättegeni" beskrev han honom på ålderdomen. I ungdomliga skrifter av R finns tydliga återklanger av geijerska tankar.

En annan för R:s utveckling särskilt betydelsefull personlighet bland professorerna var juristen Pehr Erik Bergfalk (bd 3), 15 år yngre än Geijer och lärjunge till denne. Bergfalk kom särskilt efter "avfallet" att stå Geijer nära, och han hörde till den krets av liberala jurister som tillsammans med J G Richert (bd 29) arbetade för en modernisering av den sv lagstiftningen. Även om Bergfalk och om dennes betydelse för hans egna åsikter och ställningstaganden i politiska frågor har R yttrat sig i starkt positiva ordalag. Bergfalk synes ha givit R impulser till läsning i samhälleliga frågor; R stiftade bl a bekantskap med Adam Smith och med de i den framväxande industrialismens problem engagerade nationalekonomerna amerikanen Henry Charles Carey och tysken Lorenz von Stein.

Vid sidan av de båda nämnda för R:s samhällssyn särskilt betydelsefulla akademiska lärarna fanns vid denna övergångstid inom UU många framstående personligheter, med vilka en student då kom i mer eller mindre nära kontakt; bland namnen på R:s examinatorer för den filosofiska examen återfinner man Atterbom, Palmblad, C J Boström, F F Carlson, AJ Ångström, Elias Fries och Carl Malmsten. Även konditionerna under sommarloven förde honom samman med betydande personer i den utgående Karl Johanstidens numerärt begränsade eliter: somrarna 1845 och 1846 var han informator hos Bernhard v Beskow på Vendelsö, och 1849 och 1850 lärde han känna den som politiker bekante W F Tersmeden på Ramnäs i Västmanland.

Trots forcerade studier, privatundervisning och sommarkonditioner hann R med både omfattande och bred skönlitterär läsning och ett aktivt studentliv. Hans dagboksanteckningar och brev visar hans förtrogenhet med såväl Shakespeare som de tyska klassikerna, Goethe och Schiller, men också med samtida engelsk och i mindre omfattning fransk litteratur liksom med danska och norska författare, såsom Oehlenschläger, H C Andersen, Wergeland, och – naturligtvis – med Runeberg. Han var under studentåren en ivrig tidskriftsläsare och följde med särskilt intresse den politiska debatten i Sverige. Det kan med hänsyn till den bild av R som ges i memoarer och andra skildringar från hans senare år te sig förvånande att han även var intensivt intresserad av teater och flitigt besökte de föreställningar som resande sällskap gav i Uppsala.

Studentlivet i Uppsala var under R:s studietid i hög grad koncentrerat till nationerna, och han nedlade också ett omfattande arbete på olika uppdrag inom Smålands nation, vid vilken han också hade flertalet av sin stora kamratkrets. Hans nationsverksamhet under studentåren kulminerade med valet till nationens kurator läsåret 1849–50. Som professor valdes han 1866 till sin nations inspektor, ett uppdrag som han innehade till 1882 med avbrott för perioden 1867–73, då riksdagsarbetet gjorde det omöjligt för honom att sköta det vid denna tid ganska tidskrävande inspektoratet.

R deltog också aktivt i de överläggningar och det kommittéarbete som – icke utan starkt motstånd från konservativt håll – ledde till bildandet av ett för nationerna gemensamt organ, Uppsala studentkår, som tillkom i mars 1849. R blev den småländska nationens förste företrädare i den nybildade kårens direktion. Kårens tillkomst kan ses som ett uttryck för den samhälleligt engagerade studentopinionens strävan att deltaga i den offentliga debatten och mer allmänt i samhällslivet, och R:s hållning i denna fråga är också karakteristisk för hans liberalism under studietiden.

En annan för 1840-talets studentvärld karakteristisk företeelse är skandinavismen. Även i fråga om denna hörde den unge R till de aktiva. Han inträdde tidigt i Skandinaviska sällskapet och dess efterföljare Studentföreningen. I 1845 års studenttåg till Khvn kunde han inte deltaga, men i gengäld var han med i Kristiania 1852; som en av de äldste bland deltagarna fick han bl a uppdraget att till en tvåtusenhövdad skara norska arbetare framföra uppsalastudenternas tack för den hälsning som hade bragts dem. När de sv deltagarna i Kristianiaresan 1902 samlades i Sthlm för att högtidlighålla 50-årsminnet av färden var den 80-årige R närvarande.

Lärartjänstgöringen i Lund blev för R:s del inte långvarig. På sommaren 1854 avled innehavaren av den upsaliensiska professuren i sv statsrätt, kyrkorätt, krigslagfarenhet och folkrätt, C O Delldén (bd 11). R skrev i enlighet med då gällande krav en disputationsavhandling för professuren; det var ett för en sådan förhållandevis omfattande arbete med titeln Om svenska folkets beskattningsrätt. När ärendet avgjordes, var han ensam sökande. Medan saken prövades, företog han som stipendiat sin veterligen enda resa utom Norden. Den ställdes till Tyskland, men snart nog begav sig R till Khvn, där han vistades under hösten 1855. I dec s å utnämndes han, 33 år gammal, till professor.

R:s akademiska lärargärning blev långvarig; han emeriterades 1890. Hans flit och plikttrohet i professorskallet var ordspråksmässiga, men den akademiska verksamheten avbröts periodvis av R:s talrika offentliga uppdrag. Som föreläsare – och även som politisk talare – var han tydligen föga framstående; hans röst var sträv och hans framställning kärvt koncis. Om hans stränghet, men också om en viss bonhomie i examinatorskallet vittnar många tentamenshistorier, beträffande vilkas sanningshalt det emellertid här som eljest i dylika stycken finns anledning iaktta stor försiktighet.

I likhet med flertalet juridiska universitetslärare vid denna tid skrev R främst ganska begränsade arbeten i speciella frågor, i hans fall ofta med anknytning till den aktuella samhällsdebatten. Han behandlade i sitt vetenskapliga författarskap bl a skattefrågor och vad som benämndes ekonomilagstiftning i vid mening, spörsmål om fri- och rättigheter, riksdagens ställning och arbetssätt samt inte minst den sv-nor-ska unionens många juridiska aspekter. Som hans främsta verk anses Svenska riksdagen, dess sammansättn o verksamhet (1, 1873, 2: 1, 1878, 2: 2, 1879). Verket, som byggde såväl på solid vetenskaplig kompetens som på stor erfarenhet av det statsskick som böljade verka efter representationsreformen 1866, citerades såsom auktoritativt ännu på 1920-talet. R anlitades ofta av den sv regeringen som sakkunnig i fråga om den svensk-norska unionsförfattningen, om vilken han utgivit en inflytelserik skrift, Föreningen emellan Sverige och Norge från historisk och statsrättslig synpunkt betraktad (1863). En annan skrift som fick stor betydelse var den anonymt utgivna Betraktelser i representationsfrågan af en Svensk medborgare, som icke undertecknat någon reformadress (1865). R stödde här det regeringsförslag i frågan som framlagts av Louis De Geers regering, och den välskrivna och sakliga skriften anses ha utövat ett avsevärt inflytande.

R:s omfattande politiska verksamhet inleddes med ledamotskap i de nya korporationer som tillkommit genom 1862 års kommunallagar - Uppsala läns landsting och stadsfullmäktige i Uppsala - och kom även att innefatta långa perioder i riksdagen (FK för Västerbottens län, AK för Uppsala stad), uppdrag som statsrevisor i flera omgångar, ledamotskap i kyrkomötet och deltagande i arbetskrävande kommittéer. Särskilt betydelsefullt var hans arbete i den förberedande skattejämkningskommittén 1875-76 och i 1879 års skatte-regleringskommitté. Inom riksdagen utnyttjades hans kunskaper och arbetsförmåga i utskottsarbetet; främst verkade han inom KU. Den politiska verksamheten avsatte en rad skrifter, som ofta hade vetenskaplig karaktär och kännetecknades av lärdom och grundlighet; inte minst R:s reservationer till de stora skatteutredningarnas betänkanden hade formen av omfattande, genomarbetade och principiellt hållna debattinlägg.

R:s politiska gärning bar från början den moderata liberalismens prägel, men i de frågor och inför de samhälleliga företeelser som kom att dominera debatten under 1800-talets sista tredjedel – förhållandet till Norge, försvarsfrågan och den därmed sammanhängande frågan om grundskatterna, den statliga handels- och näringspolitiken, särskilt tullfrågorna, i den begynnande industrialiseringens tid, den framväxande arbetarrörelsen och spörsmålet om rösträttens utvidgande – blev hans hållning med åren alltmer kännetecknad av försiktighet och motvilja mot omfattande förändringar.

Det vore likväl vilseledande att beteckna R som principiellt konservativ - en karakteristik som dock ofta användes av samtida bedömare. Han stod fast i sin anslutning till den De Geerska representationsreformen och var beredd att stödja försiktiga reformer i fråga om rösträtten. Sålunda accepterade han förslag om maximering av den kommunala rösträtten; han pekade på att den rådande ordningen gav storgodsägare och fabriksägare möjligheter att ensidigt tillgodose sina intressen. I den näringspolitiska debatten företrädde R en mer principiellt liberal syn, med starkt betonande av näringsfrihetens och det enskilda initiativets företräden.

På andra områden utvecklades R i riktning mot konservativa ståndpunkter. I unionsfrågan kom sålunda hans inställning gentemot de norska strävandena efter parlamentarism och självständig utrikesförvaltning att skärpas med åren. Inom kyrkopolitiken var han motståndare till förändringar, i tullfrågan blev han protektionist, och samtidigt som han verkade för en lösning av den segslitna försvarsfrågan genom skattereformer, försvarade han det hävdvunna grundskattesystemet. Mot förslag om grundlagfäst församlingsrätt – ett viktigt krav från arbetarrörelsens sida – och ökad yttrandefrihet vände han sig bestämt. Överhuvudtaget präglades R:s ställningstaganden, som framgår av flera skrifter, av en samhällssyn som satte det allmännas intresse framför de enskildas; inflytelser från de hegelska idéer som alltjämt dominerade den akademiska filosofin i hans ungdom, från boströmianismen och den romantiska rättslärans stats- och organismteorier synes ha bidragit till hans inställning, som sålunda inte uteslöt en liberal grundhållning inom näringspolitiken.

Parlamentarismen som system var R främmande; han tillhörde den under senare delen av 1800-talet icke ovanliga riktning som hyste misstro mot fasta partibildningar och som trodde på och verkade för ett förtroendefullt samarbete mellan konungen, regeringen och riksdagen. Motviljan mot och oron inför vad man uppfattade som skadlig partisplittring förefaller generellt att vara kännetecknande för R:s politiska inställning.

I sin tids Sverige, med dess föga talrika sociala, politiska, kulturella och ekonomiska eliter, kom R med åren att bli en känd och högt respekterad gestalt. Hans av flärdlöshet och lantlig ålderdomlighet präglade klädsel, uppträdande och levnadsvanor men också hans outtröttliga ar-betsflit, rakryggade hållning och kraftfullt mustiga språk - tillsammans skapande bilden av ett klassiskt professorsoriginal - var föremål för många beskrivningar och åtskilliga anekdoter. "Man kan gott säga, att Rydin var en av de märg- och kärnfullaste personligheterna i Uppsalas akademiska värld under 1800-talets senare decennier ... Med sin robusta och i självtukt härdade vilja tillät han inga avvikelser från den raka och rätta vägen utan hävdade med manlig självständighet och med oförskräckt ärlighet i stort som smått sin mening" (Rabenius 1936, s 204). R åtnjöt många ledande personligheters, inte minst Oscar II:s, stora förtroende och respekt.

R:s son Sven Ludvig Herman R (1861–1930) blev efter en karriär i olika ämbetsverk expeditionschef i Civildepartementet 1902–06 och utnämndes 1907 till generaldirektör och chef för Telegrafstyrelsen. Herman R betydde mycket för omorganisationen av Telegrafstyrelsen till affärsdrivande verk liksom för telefonins och radions utveckling. – Om hemmet i den s k walmstedtska gården i Uppsala har han lämnat en levande skildring i Ur minnet och andra gömmor (1929).