Åke Rålamb

2 Rålamb, Åke, son till R 1 i hans första g, fl april 1651 i Almunge, Upps (RS 180), d 25 sept 1718 (RS 180) i Sthlm (bet för be-gravn 26 sept där, Klara). Inskr vid UU 9 mars 61, kapten vid Livg 6 sept 75–79, överstelöjtn:s titel o karaktär 16 dec 76, värvningsansvarig vid Livg 29 okt 01–09, överstes karaktär 3 juli 11. Förf.

G 1) 18 nov 1680 (B R o C F) m frih Hedvig Eleonora Fleming, f 28 okt 1654 i Sthlm (B R o C F), d 10 febr 1688 där (Sorge klagan ...; ringn s d där, Klara o Nik), dtr till riksrådet o presidenten frih Erik F (bd 16) o Kristina Cruus; 2) 2 april 1689 i Sthlm, Hovf, m kammarjungfrun hos drottningen Anna Maria Clodt, d 26 juli 1708 (RS 180; bet för själaringn s d i Sthlm, Nik), dtr till lantrådet Gustaf Adolph C (bd 8, s 652) o Brita Stuart; 3) 2 april 1709 (RS 180) m frih Brita Ulfsparre, f på 1660-talet, d 2 febr 1731 (bet för begravn 3 febr i Sthlm, Klara), dtr till generalmajoren frih Hans U o Märta Ulfsparre.

Åke R skrevs in vid UU blott tio år gammal. Fadern var då landshövding i Uppsala och höll naturligtvis sonen med privat informator. Det finns inga bevarade uppgifter om vilken undervisning R fick i Uppsala, men han kan inte ha undgått att ta intryck av (bd 30) undervisning och omfattande praktiska verksamhet där. Denne hade dessutom täta kontakter med landshövdingen Rålamb. Vid krigsutbrottet 1675 sattes nya kompanier upp vid Livgardet och R blev chef för ett av dem. I tjänsten ingick att värva manskap och det visade sig snart att R var en skicklig värvare. Han deltog i fälttågen i Skåne och utmärkte sig under slaget vid Lund, vilket medförde att han belönades med överstelöjtnants rang. Han hade bl a erövrat två danska fanor. När den danska garnisonen i Kristianstad kapitulerade i augusti 1678 var R en av signatärerna för Sverige.

Efter sitt avsked från Livgardet vid krigsslutet levde R som privatman i mer än 20 år. På sin gård Signilsberg i Håtuna, Upps, utvecklade han en avsevärd aktivitet. I aug 1685 anmälde R till Kommerskollegium att han på egen bekostnad inrättat ett trä-svarveri på godset. Han begärde och fick tillstånd att driva det under de s k hantverkshusprivilegierna, som gav långtgående skattelättnader och andra förmåner för både ägare och hantverkare. R:s råvaror och produkter blev dessutom befriade från stora tullen. Antagligen tillverkade han bl a detaljer till uniformspersedlar. Under fredsperioden behöll R kontakten med Livgardet genom att han levererade en del av den utrustning rekryterna måste ha.

Det är inte känt när eller varför R beslutade sig för att genomföra det encyklopediska projekt som blev hans livsverk, men man kan peka ut en förebild. Den stora bredden i hans arbete Adelig öfning har bara en samtida motsvarighet: Olof Rudbecks föreläsningar på svenska i praktiska ämnen. I den del av Adelig öfning som handlar om fortifikation hänvisar R bl a till Ingebrecht Otto, studiekamrat och en av Rudbecks påläggskalvar. R gjorde själv kopparstick till sina böcker, en konst han säkert lärt sig hos Rudbeck. Den rudbeckianska historiesynen kommer till uttryck i delen Thacheographia, där R hävdar att stenografin är en tusenårig sv konst som härrör från hälsingerunorna. Han inspirerades kanske också av faderns utgivning under 1670-talet av ett viktigt samlingsverk om sv juridik och av dennes reseberättelse från Konstantinopel.

Adelig öfning kom till slut att omfatta minst 28 delar. De kan delas in i två grupper. Den ena består av originaltexter om sådant som rör det praktiska livet, från he-raldik till medicin och trädgårdskonst. Den andra gruppen består av ett antal register till författningar och domar, den s k Samle-boken, och en bibelkonkordans. Samtliga delar i den första gruppen var tryckta eller förelåg i manuskript vid 1690-talets slut. Alla manuskripten fanns vid 1700-talets mitt i släktens bibliotek, men åtskilliga saknas numera i den Rålambska manuskriptsamlingen i KB. Endast sex delar trycktes. Dessutom gav R ut sju mindre handböcker som egentligen inte ingick i den ursprungliga planen. Dessa publicerades troligen under titeln Adelig öfning för att de skulle omfattas av R:s privilegium för hela verket. Ett par av dem var bekostade av en privat finansiär, guldsmedsmästaren Bengt Hök. Alla tryckta delar utkom på 1690-talet. Det är lätt att föreställa sig att R, när reduktionen nådde honom omkr 1690, såg till att skydda sina arbeten med ett privilegium för utgivningen.

De delar av Samle-boken som är daterade bär årtalet 1693, och de yngsta handlingar som refereras är från början av år 1694. R:s tillstånd att göra avskrifter i RA är daterade 29 aug 1688 och 7 maj 1689 men enligt hans egen uppgift hade arbetet påbörjats ett tiotal år tidigare, ungefär samtidigt som han lämnade sin tjänst vid Livgardet. Liknande registerprojekt pågick på 1690-talet rörande utrikesförvaltningen (av J Schmedeman; nu upplöst), armén (Schmedeman, nu Juridica IV, RA), Svea hovrätt (Becchius, nu Juridica I, RA) och Bergskollegium. De hade alla till syfte att genom alfabetiska sakregister öka handlingarnas tillgänglighet för både förvaltningen och undersåtarna. Den helt privata Samle-boken var det mest omfattande av dessa projekt. Den skulle omfatta alla k förordningar från kristendomens införande till 1693. De övriga gällde handlingar från den innevarande fredsperioden, alltså från och med 1680.

Arbetsmetoden var enkel och flexibel. Den grundade sig på den sedan medeltiden traditionella encyklopediska formen med ämnesordnade artiklar åtföljda av ett detaljerat register. De författningar som var av intresse skrevs av i stor och lättläst stil med breda marginaler. Därefter skrevs de sakord man ville registrera i marginalerna, ofta av någon annan än den som gjort avskrifterna i RA. Under 1693 sammanställdes av sakorden flera register för olika användare. Sammanställningarna gjordes ute på Signilsberg, åtminstone delvis av R själv.

När det gäller encyklopedisk utgivning på folkspråk, är R:s verk mer praktiskt inriktat än samtida motsvarigheter i utlandet. Projektet i dess helhet syftade till rikets förkovran genom att fattiga ungdomar fick möjlighet att lära sig nyttiga vetenskaper utan att först vara tvungna att lära främmade språk genom kostsamma akademiska studier. Den adelsman som tonar fram i R:s författarskap är både bildad och praktisk, en man i statens tjänst eller en privatman som har det allmännas bästa för ögonen: i allt en uppenbar förebild för R:s eget liv. Att trycka den omfattande Samle-boken skulle framför allt vara till nytta för ämbetsmän i myndigheter utanför Sthlm och för enskilda när de drev rättsliga processer och skrev ansökningar.

De kunskaper adelsmannen i allmänhet behövde för sina viktigaste vardagsuppgifter, civila som militära, framgår av innehållet i En lijten hand-book. Den är i mycket litet format, avsedd att bäras i fickan. Den består av fyra delar: myntuträkning, ränteberäkning, mått och vikter; en handledning i hur arbetet på godset bör ledas och fördelas; ett memorial för befälhavaren i en fästning jämte förslag till artillerifältstat; och en vägvisare över Sverige med avstånd mellan alla gästgivaregårdar. Denna del av Adelig öfning kom ut i många upplagor under mer än ett sekel efter R:s död.

Arbetet med encyklopedin pågick sannolikt under hela 1680- och 1690-talen. Avskrivningen av förordningar för Samle-boken gjordes i RA på slottet Tre kronor, men sedan förefaller sammanställningarna och registren ha gjorts på Signilsberg. R hade skrivare anställda men tycks även själv ha gjort avskrifter. R:s encyklopediska projekt svällde emellertid till ohanterliga proportioner. De delar som var inriktade på det praktiska livets behov fick efter hand stå tillbaka för de olika varianterna av Samle-boken. Ännu 1697 hade de flesta planerade delarna av Adelig öfning inte kommit ut, och inget mer tycks heller ha blivit gjort under R:s livstid.

Samle-boken löstes in av staten i febr 1698 och placerades i RA där den nu utgör ämnessamlingen Juridica II. Befallningen att inför inlösningen värdera manuskripten utfärdades i sept 1697, fyra månader efter Tre kronors brand. Samle-boken kan alltså ha använts som ersättning för förstörda handlingar och som referens under den tid det tog att hjälpligt få ordning i RA. Sedan Samle-boken inlösts började R arbeta med den bibelkonkor-dans som också utgjorde en del av Adelig öfning. Ett provtryck gjordes 1704, men därefter avstannade arbetet.

Under reduktionen hamnade R i ekonomiska svårigheter. Signilsberg skattlades för rusttjänst och han förlorade gods som var pantsatta för ett stort lån i Riksens ständers bank 1680. Detvar ännu 1698 inte betalat. Han belånade 1696 sin Samle-bok hos k sekreteraren Johan Schmedeman, som året efter värderade verket åt kronan. Vid ungefär samma tidpunkt arrenderade han ut Signilsberg. R:s änka Brita Ulfsparre fick processa mot fordringsägarna för att få behålla sin egen egendom.

Under det första året efter det stora nordiska krigets utbrott fungerade värvningen till Livgardet dåligt. R blev då återanställd för att uppta sin gamla militära specialitet, värvning. All värvning till Livgardet centraliserades 1701, med R som kommissionär. Behoven var stora och gardet skulle värvas i Sthlm. R gav därmed upphov till en ny företeelse i stadens historia: pressning av rekryter. Alla som kunde betraktas som lösdrivare riskerade att bli värvade med mer eller mindre handfasta medel. På kort dd blev R och hans folk ökända och hatade i Sthlm och han hamnade vid något tillfälle själv i handgemäng på gatan. Verksamheten hade ställning som egen myndighet och eftersom värvningarna gav upphov till många rättsfall om slagsmål, sjukvårdskostnader och tvång, inrättades efter bara några månader en särskild kommissorialrätt för att döma i värvningsmål. R anställde en auditör att företräda honom där.

Med hjälp av sin goda organisationsförmåga lyckades R ändå i stort sett leverera de rekryter som behövdes. Hans ersättning gjorde det ganska lukrativt och han fortsatte sannolikt också att sälja utrustning till rekryterna. 1708 ändrades organisationen så att R inte längre själv fick ersättning per rekryt och efter 1709 upphörde hans värvningar helt. Utnämningen till överste torde kunna ses som en gottgörelse för denna förlust.