Sven G Salén

 Salén, Sven Gustaf, f 7 nov 1890 i Borås, d 29 okt 1969 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: häradsskrivaren Axel Mauritz S o Zelma Wilhelmina Åhlin. Studentex vid H a l i Skara 10 juni 09, elev vid Gbgs handelsinst 09–10, anställd hos Gustaf Bergendahls Eftr o Borås kolimport ab, Borås, 10–12, bedrev språk- o affärsstudier utomlands 11–12, anställd i ab Gbgs handelsbank 12–14, grundade firma Sven Salén 15, VD o led av styr för Rederiab Gothia 16–21, för Transoceana rederiab 17–22, VD för ab Banan-kompaniet 22, led av styr 30, senare ordf där, VD för Sven Salén ab 23–62, led av styr från 23, ordf där från 62, VD o led av styr för ab Banantransport 24–56, VD för Rederiab Jamaica (från 68 Salénrederierna ab) 26–62, led av styr från 26, ordf där från 62, VD o led av styr för Rederiab Banana 28–37, led av styr för Sv seglarförb 28, ordf där 55–60, led av styr för K sv segelsällsk (KSSS) 29, 2:e v ordf där 33–43, VD för Rederiab Westindia 29–62, led av styr från 29, ordf där från 62, VD för Rederiab Pulp (från 56 Salénrederierna ab) 36–62, led av styr från 36, ordf där från 62, VD för Rederiab Strim (från 69 Salénrederierna ab) 39–62, led av styr från 39, ordf där från 62, led av styr för ab Bananlinjen (41–46 Mellaneuropeiska handelsab, från 46 ab Meropa) 40–41 o från 49, VD o led av styr för Rederiab Atalanta 41–44, led av styr för ab Ekensbergs varv från 42, ordf där, led av styr för ab A Wiklund A B A W från 45, ordf där, led av styr för Telektron ab 46–65, ordf där, generalkonsul för Finland i Sthlm 25 jan 46–67, led av styr för Salén & Wicander ab från 46, av styr för Mo & Domsjö ab 47–61, av Handelsflottans välfärdsråd 48, v ordf där 57–60, ordf i Fören för skidlöpn:s o friluftslivets främjande i Sverige (Skid- o friluftsfrämjandet) 50–61, led av styr för Sv traktor ab 51–59, av styr för ab Fruktcentralen från 56, ordf där, v ordf i Sveriges redarefören 57, ordf där 61–62, VD för Rederiab Salénia 58–62, led av styr från 58, ordf där från 62, ordf i styr för Nordisk-Atlas resebureau ab 61–63, led av styr för ab Venintressenter från 65, ordf där, v ordf i Sv skidförb. – HedLGAA 66, Iqml 66, fil hedersdr vid StU 30 maj 68.

G 21 maj 1931 i Paris, Sv förs, m frih Dagmar Mörner, f 22 maj 1901 i Örebro, d 20 dec 1980 i Sthlm, Osc, dtr till maskindirektören, frih Hampus Erik M o Anna Carolina Nydahl.

Sven S:s borgerliga uppväxt präglades av en fascination inför segelbåtens möjligheter. Förutom vid den lilla insjön Öresjö utanför hemstaden Borås inspirerades han av Marstrandsseglingarna under sina sommarvistelser hos morfar på västkusten. Ungdomstiden förmörkades då fadern dog 1907 efter några års sjukdom. Den relativt långa sjukdomstiden hade tärt på familjens kassa och medel till längre studier fanns endast för de två äldre sönerna Axel och Ernst. S, som egentligen ville bli läkare, valde den till yrkesverksamhet snabbare affärsmannabanan. Efter gymnasieåren i Skara, där hans musikintresse fördjupades genom mötet med Ivar Widéen och med skolans kvartettsång, genomgick S en ettårig handelsutbildning i Gbg. Med kompletterande affärs- och språkstudier utomlands ansågs därmed den teoretiska grunden lagd till att kunna ta del i affärslivets praktik.

Sitt första fartyg införskaffade S 1915. Intäkterna från rörelsen var tillräckliga för att investera i ytterligare fartyg. Den starkt konjunkturberoende rederiverksamheten gick dock in i en depressiv period i samband med deflationskrisen 1920–21. Fyllda lager av varor väntade på omsättning, men efterfrågan saknades i det krigshärjade Europa. Under den allmänna krisen fick S finansiella bekymmer. Problemen bottnade för hans del även i vidlyftiga aktiespekulationer under den hektiska krigskonjunkturen, då sv börshandel satte ett svårslagbart omsättningsrekord.

Räddningen för S:s del kom då den norske redaren Carl Matthiessen letade efter en samarbetspartner för att i Sverige utveckla bananförsäljningen, som börjat ta fart efter världskrigets totalstopp för träns- ocean frukthandel. S blev 1922 största intressent i ab Banan-kompaniet, som för lång tid framöver kom att förse Sverige med bananer.

1930-talets depression innebar reducerad internationell handel, och även S fick känna av en minskad efterfrågan. Situationen påkallade en breddning av verksamheten. Denna skedde under andra världskriget, när fartygen i regi av Internationella Röda korset även användes i flyktingarbete och för transport av krigsgåvepaket och krigsfångar. I motsats till vad som var fallet efter första världskriget följdes inte det andra av någon efterkrigsdepression. På en växande marknad kunde S:s rederier istället kontinuerligt öka sin intjänings-förmåga genom beställningar av ständigt mer tekniskt avancerade och större kylfartyg

Framväxten och breddningen av det sv välståndet krävde tillgång till drivmedel. Till verksamheten fogades därför på 1950-talet en flotta av tankfartyg och vid 1960-talets slut hade koncernen utvecklats till Sveriges största tankrederi och ett av de största i världen. Omsättningsmässigt och vinstmässigt var då denna del av rederiverksamheten dominerande. Diversifieringen fortsatte på 1960-talet med inköp av ett antal torrlastfartyg.

S:s operationer inom sjöfartsnäringen sammanföll med Sveriges starka industriella expansion i början av 1900-talet. En andra expansionsfas kom under den i tillväxthänseende gyllene epoken på 1950-och 1960-talen. På 1910-talet utvecklades ett symbiotiskt förhållande mellan sv industri-, handels- och finanskapital. Det göteborgska handelskapitalet, med banker som Gbgs handelsbank och Skandinaviska kreditab, möjliggjorde den första fasen i S:s entreprenöriella gärning. Kreditgiv-ningen fortsatte sedan i Sthlms enskilda bank, dit den på 1920-talet knöts genom kontakt med S:s seglarvän Jacob Wallenberg. Under de finansiella svackor S hamnade i under mellankrigstiden var den goda relationen till Wallenberg en garanti för att hans företag skulle kunna leva vidare.

Då S avgick som koncernchef 1962 ansågs hans söner vara alltför unga för att överta ledarskapet efter sin far. Ägandet av rederierna behölls dock inom familjen, även efter en börsintroduktion i mitten av 1970-talet. Själv slapp S se hur hans företag blev offer för 1970-talets långvariga strukturkris. Beställningar av stora tankfartyg under de gyllene åren blev en kontinuerlig förlustkälla i den efter oljekriserna finansiellt sårbara koncernen. Den obönhörliga konkursen kom 1984.

Vid sidan av sin verksamhet som redare gjorde S betydande insatser på idrottens och kulturens områden. Under mellankrigstiden deltog han som amatörseglare i ett flertal internationella kappseglingstävlingar med stor framgång. Han varvade under hela sitt vuxna liv yrkesverksamhet med ansträngningar att förbättra organisationen för seglar- och vintersport. Sin viktigaste bankkontakt hade han mött i seglarsammanhang. Även Carl Matthiessen, liksom flera andra i sjöfartsbranschen, kombinerade redaryrket med ett aktivt seglarliv. S medgav dessutom att det var viktigt att synas, t ex i vimlet i Sandhamn, på sydfranska rivieran och på andra platser dit näringslivets elit sökte sig. Ett uppträdande på dessa sociala arenor ansågs förbättra affärsmöjligheterna.

S:s seglarintresse manifesterade sig i ett antal internationella utmärkelser. Hösten 1927 vann han med sin 6:a "May Be" tävlingen om Guldpokalen på Oyster Bay vid Long Island Sound utanför New York. För detta erhöll han bl a SvD:s guldmedalj för årets bästa idrottsbragd. S erövrade pokalen på nytt vid Hangö 1933. Han lade beslag på den s k entonnarpokalen vid fyra tillfällen. Därutöver deltog han i tre olympiska spel, Berlin 1936, London 1948 och Helsingfors 1952, med en bronsmedalj från Berlin som bästa resultat.

Inom sv segelsport var S en centralgestalt. Hans entreprenöriella anda visade sig bl a genom tekniska innovationer till gagn för såväl sv som internationell segling. Introduktionen av genuafocken och den dubbla spinnakern var i hög grad ett verk av honom. S populariserade också segelsporten på 1940-talet genom att utveckla den s k folkbåten. Sist men inte minst tog han initiativ till den första internationella havskappseglingen runt Gotland 1937, som sedan blivit en årlig tradition. S ägnade sig även åt skidåkning både som utövare och administratör. I den senare egenskapen arbetade han med att utveckla infrastrukturen vid olika fjällanläggningar och turiststationer. Han lät även själv bekosta enstaka skidliftar.

S var generös och omtänksam. Hans frikostighet mot rederipersonalen och deras familjer var omvittnad. Ett altruistiskt inslag fanns definitivt i den tjänst han gjorde sv musikliv. Redan i Gbgs k segelsällskap (GKSS) blev han bekant med Evert Taube. Båda hade borgerlig bakgrund men drevs också av konstnärliga uttrycksbehov. Taubes bohemiska läggning fann såväl tålamod som sympati hos S, som blev en ekonomisk beskyddare av trubaduren. Taubes dödsruna över S vittnar om ett livslångt vänförhållande i glädje och sorg. S:s samarbetade också med Jussi Björling. Ett bevis på dennes uppskattning var skivinspelningen av S:s egna visor Sång till havet och Visa kring slån blom och månskära. S:s texter rörde oftast havet och naturen, medan melodierna var lyriska. I kretsen av sångarvänner fanns även Ulf Peder Olrog (bd 28). Tillsammans med andra visälskande medborgare deltog S 1936 i bildandet av Samfundet Visans vänner. Ett resultat av sammankomsterna där var etableringen 1951 av Sv visarkiv, ursprungligen en stiftelse med S som främste finansiär och förstatligat 1970. På 60-årsdagen 1950 tillägnades honom festskriften Strandblomster.

S:s äldre bror Ernst Bertil S (1888–1968) avlade med lic-examen vid Kl 1917, disputerade där 1925 och utnämndes följande år till docent i invärtes medicin. Livligt intresserad av laboratorieundersökningar innehade han bl a en befattning som klinisk laborator vid Kl innan han 1936 blev överläkare vid Sabbatsbergs sjukhus i Sthlm, där han även förestod sjukhusets gengasklinik 1940–45. Han var 1946–53 överläkare vid Södersjukhuset i Sthlm och erhöll professors namn 1954. Ernst S hade ett brett forskningsfält men är främst känd för sina omkr 1934 påbörjade allergiundersökningar, vilka kom att bilda en upptakt till ett allmänt intresse i Sverige för allergiska sjukdomar. Han tillhörde introduktörerna av hudfunktionsproven, skapade den första allergikliniken i Norden och medverkade vid tillkomsten 1946 av de sv och nordiska föreningarna för allergiforskning. S var en tidig förespråkare för allergisanering och grundade ett för astmavård särskilt inrättat sjukhem liksom ett skolhem för astmasjuka barn.