Sven Edvin Salje

Salje (tidigare Svensson), Sven Edvin, f 15 febr 1914 i Jämshög, Blek, d 3 aug 1998 där. Föräldrar: snickaren Ernst Svensson o Mathilda Svensson. Trädgårdselev, anställd i stärkelsefabrik, lanthandelsbiträde, bedrev korrespondensstudier, elev vid Wendelsbergs folkhögskola, Mölnlycke, Göt, 40–41, ägare av släktgården Ljusaryd, Jämshög, 42. Förf. – Agron hedersdr vid Sveriges lantbruksuniv 6 okt 89.

G 20 dec 1942 i Jämshög (enl vb för Farhult, Malm) m folkhögskolläraren, FK Gertrud Linnea Petersson, f 22 maj 1914 i Hjärnarp, Krist, d 10 nov 1993 i Jämshög, dtr ull hemmansägaren Carl Anton P o Agda Ellentine Persson.

S var liksom sina bröder knuten till folkrörelserna, särskilt nykterhetsrörelsen, och deltog i bygdens folkbildningsarbete. S bedrev också korrespondensstudier och läste kopiöst. Han har särskilt nämnt tre nordiska favoriter, alla landsbygdsskildrare: finländaren Eemil Sillanpää, norrmannen Knut Hamsun och dansken Henrik Pontoppidan. S hade planer på att bli folkskollärare men förhoppningarna grusades när fadern, som var snickare i Jämshög, avled 1930 och familjens ekonomiska villkor försämrades. Han fick i stället främst försörja sig som butiksbiträde. "Lanthandeln blev mitt universitet", brukade han säga.

I S:s självbiografiska roman Du tysta källa (1946) finns mörka stråk. Att inte komma vidare utan stå i lanthandeln år efter år och krampaktigt försöka skriva på fritiden försänker bodbiträdet i en melankoli som blir ett hot mot huvudpersonens fysiska och psykiska hälsa. Det är fråga om en läggning hos S själv som i viss mån levde kvar även under författarkarriären. Den lyckliga stämningen under skapande perioder kunde avlösas av tomhet och depression efter avslutandet av ett verk.

1940 kom S till nykterhetsrörelsens folkhögskola Wendelsberg och vinterkursen där blev avgörande för hans utveckling. Då hade han redan under fyra år arbetat på sin första roman, Dimmorna lyfter (1940), som Bonniers förlag slutligen antagit för utgivning. Därigenom fick S ett honorar som kunde användas till folkhögskolekursen och inköp av en skrivmaskin. De positiva erfarenheterna från skolan bidrog till att han engagerade sig för att en folkhögskola skulle grundas i hemsocknen Jämshög, ett mål som han också lyckades uppnå.

Sommaren 1941 utlyste Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag (LT) en romanpristävlan. I sin inbjudan skrev förlaget att tävlingen avsåg "att verksamt bidraga till framskapandet av en eller flera bonderomaner med aspekter från den brytningstid jordbrukets folk genomlevt under de senare åren". När tävlingstiden löpt ut hade inte mindre än 66 bidrag kommit in. I juryn ingick författarna Irja Browallius, Vilhelm Moberg och Albert Viksten, alla tre landsbygdsrealister. Ett manuskript av signaturen Gränsbo blev särskilt uppmärksammat. Moberg var mycket bestämd i sitt omdöme att juryn här hade stött på en riktig författare som borde få första priset. Så blev också fallet och författaren visade sig vara S. Med sin prisroman På dessa skuldror (1942) kom han att inleda en omfattande romanserie som på det sociala planet handlade om avfolkningsproblem i glesbygden och försök att genomföra moderniseringar i lantbruket.

S:s roman På dessa skuldror, ägnad bondefamiljen Loväng, blev en oerhörd framgång för förlaget och författaren. Som landsbygdsskildring av nytt slag väckte den kritikens intresse och boken vann snabbt popularitet hos den läsande publiken. Under första försäljningssäsongen 1942–43 trycktes romanen i drygt 50 000 ex, vilket på den tiden var enastående. Redan 1944 utkom uppföljaren Människors rike i en upplaga på 30 000 ex. S:s succéböcker kom under ett par decennier att bära upp LT:s förlag och trygga dess allmänna utgivning av skönlitteratur.

S var efter sitt förstapris etablerad som storsäljare och skulle under årens lopp producera 18 romaner plus flera kulturhistoriska skildringar, två pjäser och minnesboken Brev till livet (1993), hans sista verk som han dikterade för hustrun sedan han förlorat synen. Det är svårt att räkna fram de samlade upplagorna – inklusive ett stort antal omtryck i serier av billigböcker – för hans produktion. En skattning pekar mot drygt en och en halv mil- jon exemplar. S har också tillhört favoriterna på folkbiblioteken där han i minst 25 år var en bland de 20 årligen mest utlånade författarna. Han kan med fog, liksom Vilhelm Moberg, Moa Martinson och Jan Fridegård, inordnas som folkförfattare och "bokmiljonär". På olika nordiska förlag har ca 70 upplagor utgivits, mest norska och danska. Enstaka utgåvor föreligger på finska och isländska. På dessa skuldror har även funnit förläggare i Tyskland, Holland, Tjeckoslovakien och Schweiz.

Till den vidsträckta spridningen i Norden bidrog säkerligen fyra ganska lyckade filmatiseringar med framstående skådespelare. På dessa skuldror blev naturligt nog det första objektet, inspelad hos Nordisk Tonefilm 1948 med Gösta Folke som regissör. Roman nummer två i sviten om Kjell Loväng, Människors rike, filmades året därpå med samme regissör. Ytterligare två filmer baserade på S:s romaner producerades, bägge med Kenne Fant som regissör.

Lovängssviten kom att bestå av fem romaner, utgivna 1942 till 1973 och täckande 30 års utveckling på sv landsbygd från slutet av 1930-talet till omkring 1970. Vi får möta familjen Loväng i det isolerade och efterblivna Motorpa, en döende by. Romanen vill gestalta en ensam mans kamp mot förfallet. Huvudpersonen Kjell är en föregångare men bara alltför oföränderligt duktig i den första romanen. En fördjupning i karaktärsteckningen sker redan i den andra romanen, Människors rike. Den tredje boken i serien, Den söker icke sitt (1953), är en av S:s bästa. Elin Tarp, som var Kjells ungdomskärlek, blir under handlingens gång alltmer berättelsens centralgestalt. Teckningen av henne växer ut till ett rikt kvinnoporträtt.

Efter 18 år kom 1971 den fjärde romanen, Lågan i kvällen. Kjell Lovängs arbete för bygemenskapen ter sig i längden hopplöst. Hans egna välutbildade barn vill inte återvända till byn och livet blir allt ensammare för Kjell och hans hustru. Avfolkningen kan inte hejdas och flera jordbruksfastigheter i byn tas över av sommargäster. När hustrun dör måste den 300-åriga släktgården säljas. Den femte och sista romanen i serien är Hem till havet (1973), där Elin Tarp blir ett starkt stöd för Kjell när han nu står ensam och måste lämna sin gård och flytta ner till en fiskarstuga vid havet. S lyckas undvika all sentimentalitet och stillsamt föra ålderdomsskildringen till ett värdigt slut.

På 1950-talet började S skriva historiska romaner med miljöer hämtade från hemlandskapet. Hans första projekt gällde den mest dramatiska perioden i Blekinges och Sydsveriges historia efter Roskildefreden 1658, dvs snapphaneperioden. Det är en bedrift att ha skapat dessa romaner som ännu (2000) får sägas äga en viss aktualitet genom S:s analys av etniska rensningar, för vilka S övertygande fördelar ansvaret mellan parterna. Först kom Man ur huse (1958) med Natten och brödet (1968) som fortsättning. Den mer fristående mel-lanboken Kustridaren (1960) är förlagd till Kristianopelbygden och här söker S fläta samman en individuell konflikt med en stads tragiska undergång.

S:s historiska romaner fick god kritik av den historiska sakkunskapen. Erik Lönnroth skrev att vid läsningen av Man ur huse "måste man ge sig inför kraften och intensiteten i denna tunga, kärva berättelse. Den sopar med sig läsaren i de stora svep som sänder folkhopar till död eller räddning under storpolitikens blinda makt-bud"(1958). En annan historiker konstaterade för sin del att "i motsats till så många andra författare i denna genre har Salje förmått att tillägna sig en modern historiesyn, följa med i det rent sakliga" (Palme).

En lika mäktig prestation utgör Genom lindens krona (1987) – en bred historisk roman om den svåra omställningen för bondebefolkningen som följde efter laga skiftet 1827, ett väldigt ämne av samma historiska dignitet som emigrationen. Kvinnor och barn led mest av byarnas sprängning och de följande utflyttningarna till ofta magra och ensligt belägna brukningsdelar. Många bondefamiljer fick betala ett mycket högt mänskligt pris.

S – sonen till en skicklig bysnickare – var som skrivare en noggrann hantverkare som bara gav sig in på fält där han hade sakkunskap. Han ägnade stor omsorg åt detaljerna i miljöskildringen. På förfrågan har han nämnt fem av sina 18 romaner som han var särskilt nöjd med. Det var två av de senare romanerna i Lovängsserien, nämligen Den söker icke sitt och Hem dll havet, vidare Dessa dina bröder (1964) och snapphaneböckerna Man ur huse och Natten och brödet.

Vilhelm Moberg som Knut Toring-svi-tens diktare och Närkeskildraren Irja Browallius tillhör de sv författare som torde ha inspirerat S. Han hade inte läggning för bländande infall som Harry Martinson – som kom från samma socken som S – utan hans berättelser liknar snarare breda och lugnt flytande floder. Det kan innebära att han ibland ter sig omständlig. "Styrkan men också begränsningen i hans författarskap är den omsorgsfulla inrut-ningen, en omudig strävan efter autenticitet, som skapar en igenkännandets trygghet hos läsaren", skrev en historiker som uppskattade S:s författarskap (Åberg).

Existentiella frågor berörs ofta av S vilket bidrar till att ge djup åt hans människoskildring. Han var också en diktare som levde med de gestalter som hans fantasi skapade av olika drag från samhällsstudier och verklighetsiakttagelser. "Jag har sett figurerna framför mig" är ett återkommande yttrande av S. Hans berättar-gåva yttrade sig även i lust att framträda muntligt, och han blev en eftersökt föreläsare som under årens lopp höll uppemot 1 700 föredrag.

Först och sist var S:s skildringar förankrade i bondetillvaron. Sitt hemlandskap förblev han trogen både i liv och författarskap. Redan året efter hans död grundades i Blekinge Saljesällskapet som snabbt fick ett stort antal medlemmar.