Johan Wilhelm Sandström

Sandström, Johan Wilhelm, f 6 juni 1874 i Degerfors, Vb, d 12 jan 1947 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: snickaren o hemmansägaren Jonas Anton S o Greta Magdalena Sjögren. Elev vid Tekn skolan i Sthlm 93–96, studier vid StH 94–03 o läsåret 06–07, vetensk biträde vid Statens meteorologiska centralanstalt (SMC) 15 febr 99–02, hydrografisk assistent i Sv hydrografisk-biologiska kommissionen jan 03–1 maj 06, anställd vid Carnegieinstitutet 1 maj 06, byråingenjör vid Hydrografiska byrån 08, förste meteorolog vid SMC 6 dec 13 (tilltr 1 jan 14), byrådir o chef vid Statens meteorologisk-hydrografiska anstalts (SMHA) meteorologiska avd 31 dec 18–30 juni (k beslut 28 april) 39. – LVA 25, led av Sv nationalkomm för fysik 25, LVS 42, fil hedersdr vid UU 31 maj 45.

G 29 jan 1920 i Sthlm, Osc, m Ruth Anna Gunilla Nordenskjöld, f 5 okt 1880 i Jönköping, Sofia, d 22 juli 1941 i Sthlm, Bromma, dtr till översten Otto Gustaf N (bd 27, s 248) o Anna Elisabeth Sofia Nordenskiöld.

S gick i folkskola i Degerfors och flyttade efter faderns död med mor och syskon till Sundsvall, där han vid sidan av sågverksarbete fick enskild undervisning. Ambitionen var sannolikt att bli ingenjör. Med hjälp av medel från lokala välgörare reste han till Sthlm för att börja vid Tekniska skolan och senare vid StH, som då drevs som privat stiftelse och därför kunde anta elever utan studentexamen. Kollegers hågkomster antyder att han gick sin egen väg och inte som avsett följde kurserna i matematik för mentorn Ivar Bendixon. Studierna ledde heller aldrig till någon examen. S kom däremot tidigt i kontakt med olika vetenskapliga miljöer och fick redan 1899 arbete som assistent vid Statens meteorologiska centralanstalt.

Men viktigare för S:s tidiga karriär var Vilhelm Bjerknes, grundare av den s k Bergenskolan inom meteorologin och vid sekelskiftet 1900 professor i matematisk fysik vid StH. Med utgångspunkt i en generell hydrodynamisk cirkulationssats, formulerad under det sena 1890-talet, kom denne att söka en "rationell metod" för väderprognoser genom en exakt fysik för atmosfären. I denna process var matematiken ett centralt redskap, inte bara för att uppställa samband mellan variabler utan också som uttryck för en alltmer djupgående strävan efter precision och standardisering. Bjerknes hade dock inga planer på fortsatt arbete med sådana problem kring 1900 men främjades av understöd från sv staten och av S:s beredskap att utföra de omfattande hydrodynamiska beräkningar som krävdes. S började hos Bjerknes redan 1899 genom ett stipendium för att undersöka relationen mellan lågtryck och stormar.

Arbetet hos Bjerknes gav nödvändiga referenser för framtiden. I en rad uppsatser använde S delar av den generella cirkulationssatsen i mer specifika studier av atmosfären, och de grafisk-matematiska tekniker som han tog till sig och själv utvecklade gjorde honom attraktiv på en expanderande vetenskaplig yrkesmarknad. När Bjerknes inte kunde finansiera honom på heltid anställdes han istället som förste assistent av Otto Pettersson (bd 29) och Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen – i praktiken som vetenskaplig ledare på dess undersökningsfartyg, kanonbåten Svensksund. Därutöver fick S ett erbjudande från Fridtjof Nansen i Bergen. Vid denna tid publicerade också Svante Arrhenius sin väldiga Lehrbuch der kosmischen Physik (1903), där S hade skrivit ett teoretiskt kapitel om luftmassornas rörelser, inräknat en diskussion om tilllämpbarheten inom vad som då kallades dynamisk meteorologi.

Med bidrag från Carnegie Institution i Washington organiserade emellertid Bjerknes ett nytt och omfattande projekt, med S som assistent från 1906; när Bjerknes följande år flyttade till Oslo följde S med. De sökte nu sprida sina matematiskfysikaliska metoder och därmed överlåta applikationerna åt andra. Men tillgängligheten överskattades, varför det fortsatta arbetet bestod av att skapa illustrativa exempel och ett specificerat språk. Den gemensamma volymen Statics (1910) innehöll därvid ca 80 sidor tabellverk men också lanseringen av adekvata begrepp och av enheten millibar (mb) för atmosfäriskt tryck. Målet var att kunna arbeta med data från olika geografiska platser i fysikaliskt baserade, standardiserade ekvationer. Meteorologin skulle göras enhetlig.

På längre sikt var Bjerknes' finanser osäkra också denna gång, och redan 1908 tillträdde S tjänsten som byråingenjör vid den nya Hydrografiska byrån i Sthlm. Ansökan hit vittnar om S:s säregna ställning som Bjerkneselev utan examen. Han kunde inte åberopa någon formell utbildning utan fick styrka sin duglighet med publikationer och intyg om sin goda räkneflit och sina kunskaper om experimentell apparatur och praktiska frågor, t ex flottning. 1913 sökte sig S åter till SMC men sysselsattes där av chefen Nils Ekholm (bd 12) med rutinmässigt och, enligt S själv, underkvalificerat arbete. Detta återspeglade en oenighet om värdet av Bjerknes' meteorologiska program; dll prognosverksamhet med dess metoder gavs varken tid eller utrymme, vilket S hade önskat. Situationen korrigerades något när S s å anställdes som förste meteorolog, och han kunde nu även fortsätta sin forskning. Hjälp bl a med de omfattande tabellarbetena fick S av sin systerdotter Thea Ahlberg, som framdeles skulle bli en följeslagare i yrket.

SMC led under senare delen av 1910-talet av svår växtvärk och var mer än rådligt utspridd över Sthlm. S pläderade för att eventuella nya lokaler borde anpassas till en metodik där instrument och observationer gavs företräde. Detta var enligt S inget val utan en nödvändighet. Dagliga förfrågningar från "flygarna" kring Sthlm påminde om meteorologins förankring i ett större system av samhällsfunktioner, varför administrativ integritet inte längre kunde tjäna som ideal. Aven sjöfolk och jordbrukare hörde till en växande skara av intressenter. "Oftast bli de avspisade med att man icke kan säga något bestämt, men ändå komma de igen", skrev S till Arrhenius. S blev i och med denna utveckling kongenial med sin tid och fick som chef för meteorologiska byrån vid den nya Meteorologisk-hydrografiska anstalten 1919 administrera en omstrukturering av vädertjänsten efter de nya behoven. Under 1920-talet tillkom en speciell flygväderlekstjänst och, inom SMHA, även en militär avdelning - permanent från 1929. Hand i hand med sådana organisatoriska innovationer gick ett ökat bruk av kommunikationsteknologi, främst telegrafi och rundradio. SMHA gavs också allt fler hydrografiska uppdrag i anslutning till utbyggnaden av sv vattendrag.

För S:s egen del gav SMHA - där S verkade till sin pensionering - underlag till storskaliga forskningar om Golfströmmen. Han hade redan vid StH lärt känna Petterssons och Ekholms arbeten om strömmen som en faktor bakom det sv klimatet; dessa tjänade nu som referenser med tillägget att avkylningen på nordliga breddgrader och inte vinden förklarade vattenflödet. Denna delvis nya inriktning fyllde flera funktioner i S:s gärning. Potentiellt kunde studiet av Golfströmmen bidra till säkrare prognoser, men därutöver sökte han strömmens egen mekanik: en hydrodynamik i gigantisk skala, satt i relation till jordens rotation. Även om S nu hade vänt sig mot vissa inslag i Bergenskolans metodik, hänvisade han till den svåra hydrodynamiken som ett slags högre ordning för förklaringar av vätskors och gasers rörelser - en markering av en progressiv analytisk position. Detta exklusiva redskap förde honom också ut på Ishavet, bl a med en expedition 1929 som uppbars av ett flertal privata och statliga finansiärer. Det var också med studierna om Golfströmmen som S anknöt till 1920- och 30-talets forskning kring det allt varmare klimatet, som då ansågs orsakat av en ännu ej identifierad sorts solstrålning.

Utöver expeditionerna och ett antal färder med egen båt i Ishavet - med assistans av Ahlberg - gjorde S vintertid åtskilliga resor till de sv fjällen för att beskåda de mekanismer som läromästaren Bjerknes identifierat i mötet mellan varma och kalla luftmassor. Det gamla tullhuset vid Riksgränsen kunde tjäna som observatorium, varifrån han såg "den väldiga arena, där kampen mellan Atlantens varma och Europas kalla luft utkämpades. Högfjäll och djupa dalar voro det ståtliga skådespelets kulisser." Dessa Norrlandsstudier gav ytterligare material till en sats om energiomvandlingen i atmosfär och hav som gav internationellt erkännande. Sina upplevelser förmedlade han gärna populärt. Citatet ovan kommer från Den svenska vintern, ursprungligen en uppsats i STF:s årsbok 1936, som utgjorde både ett forskningstestamente och en reflektion kring den egna karriärens förutsättningar. S pekade på barnets fascination inför isblommorna på stugfönstret i Västerbotten som ingång till sina studier av naturens fenomen. Här märks också S:s goda hand med språket. En blid och opolerad ton i brev till kolleger kunde i tryckta skrifter förbytas i ett raffinerat språkbruk i syfte att förmedla svårigheterna i den vetenskapliga forskningens praktik.

S beskrivs som en originell forskare under hänvisning bl a till en av hans många konstruktioner: ett fordon med stora hjul som kunde färdas i Arktis och som skall ha provats under 47 nätter på Bottenhavets is (Vädret, vattnet...). Denna tillskrivna originalitet bör främst ses mot bakgrund av den teknifiering som meteorologin och oceanografin genomgick under S:s karriär men möjligen också som ett milt uttryck för det faktum att S ifrågasattes som forskare. Medarbetare har antytt att S som student från enkla förhållanden och akademiker utan examen aldrig nådde ända in i den självmedvetna gemenskapen av professionella naturvetare under 1900-talets första decennier. Sannolikt låg sådana faktorer bakom S:s tidvisa irritation över att inte riktigt räknas, trots uppburen position vid SMHA. Invalet i VA var t ex inte självklart utan fick diskuteras efter bordläggning. Då som alltid trädde hans bundsförvanter till försvar. Fysikern C W Oseen (bd 28) menade härvid att S:s karriär, utifrån hans ringa formella skolning, vittnade mer om den klassiska meteorologiska utbildningens bristande relevans än om S:s faktiska färdigheter.