Berndt H Santesson

1 Santesson, Berndt Harder, f 15 mars 1776 i Örgryte, Göt, d 26 aug 1862 i Lerdala, Skar. Föräldrar: grosshandlaren o skeppsredaren Gustaf Bernhard (Berndt) S o Elisabeth Dorotea Matsen. Elev vid herrnhutiska uppfostr:anstalten i Christi-ansfeld, Slesvig, 82–86, kontorist på familjens handelskontor i Gbg 91, grosshandlare i firma G B Santessons söner från 98, dir i Ostindiska kompaniet 09–13, allt i Gbg, led av borgarståndet vid riksdagarna 09–10, 12–15 o 23–35 (led av särsk utsk 09–10, av bankoutsk 09–10, av bevilln:utsk 09–10 o 12, av hemliga utsk 09–10, 12 o 34–35, av andra särsk utsk 12, av KU 12 o av statsutsk 15 o 23–35), led av komm ang igångsättande av arbetet på Göta kanal 31 jan-maj 10, kommerseråds n h o v 7 maj 10, led av dir för Götha canal-bolag 28 maj 10–18 mars 33, 20 mars 33–20 jan 34 o 16 febr 36–28 sept 38, v ordf i dir 16 dec 29–28 jan 30, ordf där 28 sept 38-24 april 39, dir för Götha canal-bolags diskont i Gbg 30 maj 10–15 sept 18, led av komm ang tullen på spannmål okt 29–jan 30, av komm ang segelleden mellan Vänern o havet mars–aug 35, disponent för Motala verkstad 37–39. - LVVS 08.

G 21 maj 1801 i Ryda, Skar, m sin kusin Johanna Dorotea Matsen, f 21 dec 1781 där, d 25 mars 1835 i Forshem, Skar, dtr till grosshandlaren Johan David M o Anna Maria Hierta.

Berndt S:s skolgång blev kort – fyra år vid den herrnhutiska skolan i Christiansfeld och två år i Uppsala. 15 år gammal tvingades han återvända till Gbg där han efter faderns död 1790 hade att förbereda sig för att överta familjens omfattande affärsrörelse. Denna bestod, vid sidan av en ansenlig del av den göteborgska handelsflottan, av sillsalterier och trankokerier.

S visade sig snart vara den i familjen som bäst förstod att förvalta och formera det vackra arv fadern lämnat efter sig och 1798 övertog han ledningen för familjeföretaget G B Santessons söner, först i samarbete med brodern Sante Johan och kort därefter i kompanjonskap med barndomsvännen A M Prytz. S utvecklade verksamheten genom att successivt förvärva Arnäs säteri i Forshem (1801), där han 1802-18 drev ett glasbruk, Fimmelstad i Fagre (1810), det större Bromö glasbruk i Torso och egendomarna Melldala och Dämman i Berg (1813; alla i Skar), där han anlade Karlsfors alunverk.

Ett uttryck för den ställning S hade och den respekt han åtnjöt i Gbg var att han representerade stadens borgerskap vid flertalet riksdagar under perioden 1809–35. För S var detta inget hedersuppdrag utan en möjlighet att verka för en reformering av Sverige, inte minst vad gällde att utveckla de inhemska näringarna och att omvandla det sv skatteväsendet. På det senare området gjorde han sig bemärkt som initiativtagare till en förändring av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, slutligt fastlagd i 1810 års bevillningsförordning. Reformen fick visserligen kort varaktighet; den omintetgjordes redan 1812, men var tekniskt nydanande genom att den införde ett element av progressivitet i beskattningen, vilket särskilt tilltalade riksdagens bondestånd.

Även den egna affärsverksamheten präglades av S:s reformiver. För arbetarna vid såväl Bromö som Årnäs inrättades s k sparkassor, ett slags föregångare till de sparbanker som introducerades några år senare. Dessa kassor, och de därpå följande sparbankerna, kan ses som uttryck för en tidig liberal självhjälpsfilosofi men var också ett sätt att mobilisera kredit åt en landsbygd i omdaning.

Som stor grosshandlare i Gbg kom S självklart att intressera sig för bygget av Trollhätte kanal, färdigställd 1800. S förmådde familjen att satsa pengar i projektet, och själv kom han i kontakt med Baltzar v Platen (bd 29), ledamot av kanalbolagets direktion. Denna kontakt förstärktes när v Platen gifte in sig i handelshuset Ekman, med vilket S hade goda relationer. När v Plåten 1806 presenterade sina planer på en kanal genom Sverige fick han i S en hängiven anhängare och ett mångårigt samarbete dem emellan inleddes. Sedan statsmakterna 1809 gjort kanalidén till sin egen lades uppdraget ut på ett privat bolag, vilket försågs med en mängd statliga privilegier för att locka aktietecknare. Den fortfarande förhärskande merkantilismen trodde inte att marknadens "osynliga hand" kunde allokera samhällets resurser på ett optimalt sätt; dll detta krävdes statens i hög grad synliga hand. I likhet med liberalen misstrodde dock merkantilisten statens förmåga som företagare. Det privata vinstintresset sågs som en förutsättning för ett effektivt genomförande varför det gällde att locka privata entreprenörer till att satsa kraft och pengar i företaget.

En orsak till att aktierna i kanalbolaget snabbt övertecknades var att bolaget erhöll privilegiet att driva en privatdiskont under längre tid än kanalbygget planerades ta. Diskonterna var ett slags tidiga banker som bedrev in- och utlåning och de ansågs mycket lönsamma. En inte alltför djärv gissning är att S var upphovsman till denna konstruktion. Hur som helst kom S:s liv att från denna tid präglas av Göta kanal och dess bolag i en omfattning han rimligen inte kunnat föreställa sig. Under diskontens livstid 1810–18 var han dess ledande direktör och under kanalens tillkomsttid – den invigdes av Karl XIV Johan 26 sept 1832 – satt han i kanalbolagets direktion som ombud för Gbg 1810–30 och, efter en ändring av bolagsreglerna, som direktör för finansiella och kamerala ärenden 1830–33.

Under byggnadstiden var S, näst v Platen, kanalbolagets mest inflytelserike person och den som bar det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Till skillnad från v Platen hade S dessutom satsat en stor del av sin förmögenhet i kanalaktier. Med en insats på 60 000 rdr bko var han den störste enskilde aktieägaren. När diskonten gick omkull och kanalbygget drog ut på tiden föll kanalaktiernas värde, något som S försökte bromsa genom stödköp av allt billigare papper. Till slut innehade han i det närmaste värdelösa aktier till ett nominellt värde av inte mindre än 700 000 rdr.

v Platen styrde bolagets direktion med järnhand. Med monoman målmedvetenhet drev han projektet framåt, men i den dagliga gärningen var han utomordentligt beroende av S:s kompetens och uppoffrande arbete. När projektet tenderade att dra ut på tiden och svälja allt större resurser tilltog kritiken från såväl riksdagens ständer som den allmänna opinionen, vilket bidrog till att sammansvetsa direktionen. Som framgår av det stora antal polemiska skrifter som S under denna tid gav ut gjorde han en stor insats för att påverka opinionen i en kanalvänlig riktning.

Det som till slut fick S att frondera mot v Platen var dennes allt hämningslösare satsning på Motala verkstad. Under förevändning att kanalen behövde en egen toppmodern mekanisk verkstad, utrustad med gjuteri, för att kunna fullbordas, hade v Platen låtit anlägga en sådan i Motala 1822. I efterhand står det klart att han använde kanalens förmenta behov för att legitimera en satsning på Motala verkstad. Kanalen och verkstaden hade egentligen inte mera gemensamt än att de, var för sig, var uttryck för v Platens önskan att modernisera det sv näringslivet. En sådan strävan kunde S i och för sig understödja men inte till vilket pris som helst. Om verkstaden tilläts sluka allt större delar av kanalbyggnadsmedlen, med fördröjningar och krav på ytterligare statligt stöd som följd, skulle detta obönhörligen i slutändan komma att drabba aktieägarna. Som deras främste representant krävde S att verkstaden ekonomiskt separerades från kanalbygget - helst borde den säljas.

Vid bolagsstämman 1826 ställdes frågan om Motala verkstad på sin spets och S hade lätt kunnat diktera besluten eftersom han vid detta tillfälle kontrollerade aktiemajoriteten. I praktiken hade ett sådant agerande lett till en total konflikt mellan aktieägarna å ena sidan och v Platen och det politiska etablissemanget å den andra med förödande konsekvenser för hela projektet. Resultatet blev därför en kompromiss som innebar att bolaget behöll verkstaden men utan att kanalbyggets fullföljande äventyrades ekonomiskt.

När v Platen avled 1829 utsågs generallöjtnant B E Franc-Sparre till ny ordförande i kanalbolaget. Det fanns två orsaker till att den eljest självskrivne kandidaten S inte kom ifråga: För det första var det inte aktieägarna som tillsatte ordförande; det gjorde enligt bolagsreglerna K M:t, vilket understryker bolagets mera stadiga än privata karaktär, för det andra var S inte adelsman, vilket fortfarande ansågs nödvändigt för en sådan befattning. I stället kom S att alltmer engagera sig i uppbyggnaden och driften av Motala verkstad. När kanalen öppnats var verkstaden fortfarande ett penningslukande svart hål och under 1830-talet växte det fram en allt starkare opinion inom direktionen att den borde avyttras till snart sagt vilket pris som helst. S, som före kanalens färdigställande velat avyttra verkstaden, var nu av den fasta övertygelsen att den borde behållas. Alltför mycket pengar hade satsats för att man skulle göra sig av med den till realisationspris. Eftersom S under en period stod utanför direktionen kunde han inte hävda sin åsikt i detta forum utan fick agera på bolagsstämman, vilket ledde fram till ordförandens och direktionens avgång 1836. S fungerade sedan interimistiskt som ordförande tills nyval hållits, varefter han åter ägnade sina krafter, nu på heltid, åt Motala verkstad.

På 1830-talet aktualiserades en ombyggnad av Trollhätte kanal. Göta kanal hade byggts och dimensionerats för att möjliggöra trafik genom bägge kanalerna utan omlastning. Nu visade det sig emellertid att Trollhätte kanal i vissa avseenden behövde förnyas och förstoras för att detta skulle vara möjligt. S verkade i riksdagen 1835 framgångsrikt för inrättandet av en handels- och sjöfartsfond samt motionerade om att medel ur denna fond skulle användas till Trollhätte kanals ombyggnad, vilken kom till stånd 1838–44.

Sedan byggnadsperioden avslutats blev det täta växlingar på ordförandeposten i kanalbolaget. När platsen 1838 åter var vakant placerade bolagsstämman S i första förslagsrummet, men regeringen valde en adelsman. Denne avgick dock inom kort och S kunde då äntligen utses till ordförande. Det som kunde ha blivit krönet på en lång och framgångsrik bana blev emellertid början på en tragisk epilog. Ett förslag från den avgående ordföranden att S skulle erhålla en viss ekonomisk ersättning för sitt arbete vid verkstaden väckte den övriga direktionens missnöje, och S tvingades snart att lämna såväl ordförandeposten som befattningen vid verkstaden. I samband därmed framfördes också anmärkningar mot hans ekonomiska förvaltning. Två år senare fick han fullständig upprättelse och ansvarsfrihet i dessa avseenden, men han kom aldrig mera att engageras i vare sig bolagets eller verkstadens vidare öden. 1845 beviljade kanalbolaget S en årlig pension om 500 rdr och året därpå tillsköt riksdagen en motsvarande summa.

Detta var inte något lysande bokslut för S. Ett halvt livs hängivet arbete för kanal och verkstad hade i det närmaste ruinerat honom och solkat hans goda namn. Det balanserades inte på något sätt av den anspråkslösa pensionen. S:s öde var att i skuggan av v Platen uträtta ett storverk när det gällde både Göta kanal och Motala verkstad, som så småningom utvecklades till Sveriges viktigaste verkstadsföretag. Efter att ha tvingats avyttra det mesta av sina tillgångar drog S sig tillbaka till Dämman, ett litet vackert hemman vid sjön Lången i Västergötland där han framlevde sina sista år.