P Georg Scheutz

1 Scheutz, Per Georg, f 23 sept 1785 i Jönköping, d 22 maj 1873 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: vinhandlaren o källarmästaren Fredrik Christian Ludvig S o Johanna Christina Berg. Elev vid Jönköpings skola o Växjö gymn, inskr vid LU 12 dec 94 o 26 sept 03, teol ex där 6 dec 03, jur ex 15 mars 05, kameralex 8 juni 05, allt vid LU, auskultant i Göta hovrätt 27 mars 05, eo kanslist vid Nedre justitierev 15 okt 11, tf domhavande, v auditör vid Svea artillerireg 18 jan 14, auditör där 8 nov 14–5 juni 16, ägare av Cederborgska boktryckeriet (från 1 aug 20 G S:s tryckeri), Sthlm, 1 okt 16–febr 43, delägare o medred av Anmärkaren 11 okt 17–24 jan 20, erhöll utgivn:bevis för Anmärkarne 16 sept 19, ägare o red där 26 jan–29 nov 20, medutgivare av Argus (o efterföljare) 18 nov 20–16 jan 22, medred där 29 nov 20–31, i red för Aftonbladet 42–71, erhöll pension av riksdagen 60, sekr i Sv industrifören. – LVA 56.

Trolovad 14 mars 1823 i Sthlm (bouppt, SSA) m Anna Margareta Schaumann (Sjöman), f 23juli 1795 ijönköping, d 16 mars 1823 i Sthlm, Klara, dtr till skomakarehustrun Christina S.

Georg S började studera juridik vid LU med siktet inställt på en bergsexamen men upptäckte snart att universitetsstudier inte var det bästa sättet att nå detta mål. Istället fullföljde han juridikstudierna och tjänstgjorde, efter att ha antagits vid Göta hovrätt, under fem år inom domstolsväsendet. När möjligheter öppnades till att avlägga bergsexamen vid UU försökte han av ekonomiska skäl och med hänvisning till sina tidigare studier att få läsa en kortare kurs men nekades detta. Efter ytterligare juridisk verksamhet i centralförvaltningen lämnade han, uppenbarligen utan saknad, ämbetsvärlden 1816 som auditör. Han var då i någon mån etablerad som författare. Enligt en egenhändig förteckning hade S skrivit dikter alltsedan tjugoårsåldern och medverkat under signatur i flera tidskrifter med juridiska och statsrättsliga uppsatser men också, belysande för hans fortsatta inriktning, med en uppsats om telegrafins användande som brevpost (1809).

S kom, utan att tillhöra förgrundsfigurerna, att ingå i kretsen kring Lorenzo Hammarsköld (bd 18) men övergav snart romantiken. Hans renlärighet var redan ifrågasatt bland fosforisterna när det visade sig att den definitivt övergivits i ett långt förord till en översättning av romantikern F L Z Werners Dalens söner (1817), vari kritiken av det han benämnde "en teosofisk hierarki" väckte starka negativa reaktioner hos hans tidigare meningsfränder.

S inköpte Fredric Cederborghs (bd 7) tryckeri 1816 och blev dennes medredaktör för den nyligen grundade Anmärkaren. Tidskriftens snabba utveckling till att bli ett av de första moderna pressorganen i bemärkelsen kritisk och ifrågasättande av gällande regelverk kan till stor del tillskrivas S. Han var den av de två som gjorde den tyngre och mest målmedvetna insatsen. Detta manifesterades främst i de uppmärksammade artiklarna kring det s k Värmdömålet, ett mordfall där S:s artiklar, som även förebådade den humanitärt orienterade kriminaljournalistiken, starkt kritiserade myndigheternas handläggning. Utöver att rikta sig mot enskilda ämbetsmän utgjorde de också ett angrepp mot adlig byråkrati som sådan och förespråkade utvidgad tryckfrihet och omdaning av samhället i liberal riktning.

S:s samarbete med Cederborgh gick dock allt sämre och resulterade i att de polemiserade mot varandra i spalterna. Efter att tidskriften blivit föremål för indragning grundade S Anmärkarne tillsammans med Johan Johansson (bd 20). Särskilt efter dess ombildning till Argus skärptes den kritiska tonen och den blev snart den främsta företrädaren för den regimkritiska pressen. För båda redaktörerna framstod England som mönsterlandet, en medelklassens medelväg mellan de franska och tyska ytterligheterna. S var först utgivare men snart endast tryckare och den som reviderade och kontrollerade de ibland vildvuxna alster Johansson producerade. I litterärt hänseende innebar Johanssons allt större inflytande på innehållet en tillbakagång.

S:s politiska ståndpunkt framstod som ytterligare radikaliserad i hans 1837–38 utgivna tidning Spegeln, liksom i en under uppenbarligen lätt avslöjad anonymitet publicerad broschyr, Slägtvälde och idévälde (1840). I båda förekom starka angrepp på såväl ärftliga privilegier som kungahuset och fyrståndsriksdagen. S inträdde i Aftonbladets redaktion 1842 med uppgift att bevaka utländsk press och att skriva inom områden som kultur, ekonomi och vetenskap. Av kontraktet med Lars Johan Hierta framgår att han skulle fungera som dennes ersättare. Han behöll sysslan nästan livet ut.

Tidningsföretagen och särskilt tryckeriet gav S ekonomiska möjligheter att utveckla sina litterära intressen, som till stor del utgjorde en manifestation av hans liberala åskådning. Mycket goda språkkunskaper resulterade i ett stort antal översättningar och tolkningar alltifrån Xenofon via Boccaccio och Shakespeare till Eugène Sue och Victor Hugo. S önskade att allmänheten skulle upptäcka vad han benämnde den oförfalskade Shakespeare. Avsikten var att ge ut dennes samtliga dramatiska verk, vilket misslyckades trots att Esaias Tegnér engagerade sig genom att sprida prenumerationssedlar och uppmuntra företaget. Projektet väcktes åter till liv 1825, då tillsammans med Johan Henrik Thomander, men också denna gång blev det en torso. De översättningar S gjorde för främst undervisningsbruk var, skriver han till August v Hartmansdorff (bd 18), pedagogiskt överlägsna flertalet liknande genom att översättningen trycktes mellan originalets rader. Som förläggare hade S, enligt vad prospekt utvisar, de egna titlarna som ryggrad i en inte alltför omfattande verksamhet.

S:s intresse kom redan på 1820-talet att alltmer inriktas på vad som kan betecknas som praktisk vetenskap. Publicistiskt inleddes detta med den månatliga Journal för manufakturer och hushållning (1825–26 o 1833–34), den första publikation i sitt slag i landet som var inriktad på att efter prövning av den vetenskapliga halten presentera artiklar i utländska tidskrifter och nyutkommen litteratur med rön som ofta var möjliga att omsätta i praktiskt bruk av läsaren. Genom att S blev sekreterare och drivande kraft i Svenska industriföreningen fick tidskriften en huvudman och en ny form; den utkom 1834–39 under titeln Sv industriföreningens tidskrift. Utan synbara svårigheter samarbetade S här nära med föreningens ordförande v Hartmansdorff, som samtidigt förkroppsligade den repressiva presspolitiken. När föreningen tynade och tidskriften upphörde grunda- de S omgående det kortlivade magasinet Tidning för näringarne (1840–41), också det utkommet på den egna pressen liksom ytterligare en tidskrift med samma målsättning.

S publicerade med början redan 1817 men framför allt under 1830-talet också ett antal grundläggande tekniska handböcker, de flesta under serietiteln Bibliotek för konst, slöjd och tillämpad vetenskap; i några fall stod han för originalet, men de allra flesta var översättningar. Den aldrig uppnådda målsättningen för serien var 50 titlar. Den stora Industriens bok (1860–61) formades till ett andligt testamente, en lovprisning till teknikens utveckling och möjligheter att omdana samhället. Genom dessa trägna introduktioner av utländsk teknik och vetenskap liksom på det publicistiska området i övrigt genomsyrades S:s verksamhet av framstegs- och reform tro.

Som praktisk uppfinnare förefaller S ha framträtt 1819, då han sökte patent för en maskin avsedd att mekanisera stora delar av den huvudsakligen manuella processen i tryckerinäringen alltifrån infärgning till tryck. Försöken att lansera denna och ytterligare uppfinningar, som han hade ensamrätt att använda, gjorde att han hamnade på kollisionskurs med Boktryckar-societeten. Efter åtskilliga turer erhöll han 1831 patent på en förbättrad version. Den färdiga maskinen fann emellertid ingen köpare eftersom moderna och överlägsna pressar redan hade börjat importeras från England. Åtskilliga andra patentansökningar som gällde bl a hydraulik och ångturbiner bifölls, men det praktiska genomförandet förefaller ha varit mycket begränsat. Andra uppslag fick anonymt plats i hans böcker och tidskrifter.

I början av 1830-talet hade S påbörjat det stora projekt som skulle sysselsätta honom nära nog livet ut, konstruktionen av en räknemaskin som kunde beräkna och trycka felfria tabeller för användning inom matematik, astronomi och statistik, ett alltmer efterfrågat hjälpmedel. Hans egen utgångspunkt var främst erfarenheterna från arbetet med förbättrade pressar. 1833 publicerade han en artikel om Charles Babbages berömda maskin. Han försökte sedan utan framgång engagera finansiärer utomlands, men efter sex års arbete var den första prototypen ändå färdig 1843.

Prototypen konstruerades med enkla medel i hemmet efter S:s ritningar av sonen Edvard Georg Raphael S (1821–81). Edvard S studerade 1835-41 vid Teknologiska institutet och fick under ett par år efter examen försörja sig som tryckare innan han 1843 övertog faderns firma för att omgående sälja den. Understödda av ett positivt intyg av VA, företrädd av bl a J J Berzelius, inledde far och son försöken att sälja räknemaskinen, främst i England, där stöd uppbådades i inflytelserika kretsar, inte minst från Babbage själv, som nu definitivt misslyckats med att introducera sin maskin och som hållits löpande underrättad om S:s arbete. När S inte beviljades statliga medel i Sverige för att utveckla den avstannade arbetet. VA ställde sig då också mer negativ och tvivlade på möjligheterna att åstadkomma en maskin för praktiskt bruk som överträffade tillgängliga standardtabeller. Vid riksdagen 1850–51 gjordes detta till en politisk fråga och understöd drevs igenom främst av oppositionen i borgarståndet. Troligen bidrog också privatpersoner ur liberala kretsar ekonomiskt.

1853 var den andra maskinen färdig, i grunden densamma som den första men utvecklad av Edvard S och professionellt tillverkad på Johan Wilhelm Bergströms mekaniska verkstad. Systematiska försök av framför allt Edvard S att introducera den först i England och sedan på kontinenten gjordes nu i kompanjonskap med uppfinnaren Pehr Ambjörn Sparre. Flera patentansökningar tillsammans med uppmärksamhet i pressen och medalj vid världsutställningen i Paris 1855 balanserades emellertid av ofördelaktiga uttalanden av bl a föreståndaren för Parisobservatoriet, och inte heller denna gång blev det någon framgång trots att enstaka exemplar såldes. En tredje men föga mer utvecklad maskin tillverkades i England 1859. Ett exemplar av denna, som såldes till det brittiska General Register Office för att bearbeta det omfattande materialet från folkräkningar, användes vid publiceringen av English Life Table 1864 men bedömdes som misslyckad både ifråga om kalkylerna och trycktekniken. Detta innebar också det definitiva slutet för den Scheutzska räknemaskinen.

S blev senast 1857 föreståndare för Sparres frimärkstryckeri i Sthlm och var delaktig i utvecklingen av de litografiska metoderna och produktionen av flera av de första frimärksmotiven liksom i försöken att anbringa färgstämplar på postala helsaker. Han arbetade också på utvecklingen av en roterande ångmaskin, som visserligen kom i industriell tillverkning men inte förefaller ha inneburit någon ekonomisk succé.

S erhöll under slutet av sitt liv åtskilliga bevis på offentlig uppskattning i form av livstidspension, ordnar, inval i VA och K priset av SA men avled utan ekonomiska tillgångar. Vid sin död representerade han som en av de sista den tidiga sv liberalismen, och minnestecknarna påtalade hans stora anspråkslöshet och välvillighet mot sina anställda. Han uppträdde under sin långa bana som skribent oftast anonymt och den altruism som kännetecknade många av hans företag var särskilt påtaglig vid utvecklingen av räknemaskinen, där den egna vinningen spelade en helt underordnad roll. Som uppfinnare var S endast i liten utsträckning teoretiskt medveten; i stället var han inriktad på att genom experiment och med enkla ritningar förbättra andras idéer och att lösa praktiska problem.

Edvard S förestod under en period Sparres frimärkstryckeri - det avvecklades 1870 - men tycks under sina sista år i faderns efterföljd huvudsakligen ha livnärt sig på översättningar och på att i artiklar introducera utländsk teknologi. Liksom S avled han utblottad.