Gustaf Magnus Schwartz

Schwartz, Gustaf Magnus, f 21 aug 1783 i Hfors, d 25 mars 1858 i Sthlm, Finska. Föräldrar: råd- o handelsmannen Petter S o Margareta Wilhelmina Philp. Inskr vid Åbo akad 11 mars 99, bergsex där 12 juni 01, auskultant i Bergskoll 14 juli 01, kemist vid Rörstrands kemiska lab i Sthlm 05, kanslist i Kontrollverket 21 maj 05, notaries titel där 22 dec 06, lär vid VA:s teknolog undervisn:anstalt 17 maj 09, förordn att uppehålla de Thamiska föreläsn:arna 21 nov 10, Thamisk lektor 20 maj 11, teknologie prof 12–5 mars 23, allt vid VA, konstit förste kontrollör vid Kontrollverket 27 juni 11 (fullm 7 jan 12), överdir där 13 febr 16-18 maj 33, förest för Teknolog inst, Sthlm, 18 maj 25–3 dec 45, led av myntkomm 30. - LPS 11, LVA 12, LLA 12, LKrVA 15.

G 1) 10 juli 1806 i Kimito, Åbo o Björneb, m Maria Sofia Brand, f 7 aug 1790 där, d 11 nov 1817 i Paris (Sthlm, Finska, A II: 2, f 46, SSA; Inr Tidmar 1818, nr 20), dtr till löjtnanten Henrik Johan B o Hedvig Rosa Rosenlind; 2) 1818 trol i Paris m Caroline Corbin, f 23 maj 1799 i Rouen, Frankrike, d 31 dec 1876 (Elgenstierna) trol i Frankrike, dtr till Ambroise C o Francoise Destais samt tidigare g Durdant; [3)] sammanlevde från 1843 (kontrakt 1 okt 1840) med författaren Marie Sophie Birath, f 4 juli 1819 i Borås, d 7 maj 1894 i Sthlm, Finska, dtr till Carolina B.

Efter att ha avlagt bergsexamen vid Åbo akademi begav sig S till Sthlm där han inträdde som auskultant i Bergskollegium. Två år senare delade S och J J Berzelius (bd 4) på ett självpåtaget uppdrag att ge offentliga föreläsningar i kemi i Sthlm, men detta ledde till en permanent schism mellan dem. Ekonomiskt bar sig inte föreläsningarna eftersom de betalande åhörarna var få och viss laboratorieutrustning hade fått anskaffas. S stod för anskaffandet, men kunde inte betala då publiken svek och Berzelius fick uppbringa pengarna. Även om Berzelius fick igen pengarna, kände han sig illa behandlad, och S tycks inte heller ha varit nöjd med mellanhavandet. Denna relativt bagatellartade episod grundlade en ovänskap, som blev av stor betydelse för S:s fortsatta gärning, eftersom Berzelius var en ofta anlitad auktoritet på de fält där S ville bedriva sin verksamhet.

S gjorde en påfallande snabb karriär. Efter de misslyckade föreläsningarna i Sthlm kom han till Åbo, tillkallad av en av sina gynnare, kemisten Johan Gadolin (bd 16), och föreläste där i kemi och mineralogi (B Stolpe). Vid denna tid författade han också en mineralogisk skrift, Handbok i oryktognosien (1803), hans enda större tryckta vetenskapliga arbete. 1805 var han åter i Sthlm där han blev kemist vid Rörstrands kemiska laboratorium. Där föreläste han också om mineralogi och gjorde ett starkt intryck på den tyske mineralogen J F L Hausmann, som berättat om mötet. S blev s å också kanslist vid Kontrollverket, som fortfarande svarade för kontrollstämpling-en av guld-, silver och tennföremål. Båda anställningarna fick han genom Bengt Reinhold Geijer (bd 17), som var ägare till Rörstrand och överdirektör vid Kontrollverket. I detta verk avancerade S till förste kontrollör och blev slutligen Geijers efterträdare som överdirektör.

Vid den tidpunkten hade S emellertid också etablerat sig vetenskapligt. Han blev redan 1809 förordnad att förestå den "teknologiska professionen" vid VA. 1812 blev han också ledamot av VA och s å kom den "thamiska lektionen" att förenas med hans teknologiska tjänst, vilket uppenbarligen främst innebar ett lönetillskott. Med tjänst som överdirektör vid Kontrollverket och en etablerad vetenskaplig ställning som professor vid VA och med inflytelserika vänner hade S vid 30 års ålder skaffat sig ett avundsvärt utgångsläge för vidare befordran. Hans fortsatta karriär gick dock betydligt trögare, och det berodde delvis på motsättningen till Berzelius, men det kan också ses som en följd av S:s vetenskapliga profilering.

S hade inte bara bostad och ett par rum för laborationer i akademins hus utan föreläste också i dess högtidssal om teknologi. Föreläsningarna annonserades av akademin, men om innehållet är bara känt att han våren 1812 talade om salpetersjudning, tegelslageri samt kalk- och tjärbränning (Lindroth). Föreläsningarna vände sig i första hand till självständiga företagare. 1816-19 gjorde S en studieresa till Paris. Han hade ledigt från sin föreläsningsverksamhet under ett halvår men blev kvar i Paris – VA:s sekreterare Berzelius bedömde det som en allvarlig försumlighet, men så långt gick inte akademien. Kritiken försvagade dock S:s ställning vid akademien. 1819 fick hans teknologiska föreläsningar flytta från dess byggnad och 1823 avsade sig S sina befattningar som lärare vid akademin. Dröjsmålet i Paris hade stora följder för honom inte bara vetenskapligt utan också personligt. Hans första hustru dog där. S ingick dock snart ett nytt äktenskap med en fransyska, men detta blev småningom olyckligt. I Paris umgicks paret i vetenskapliga kretsar och S samlade teknologisk kunskap och modeller.

Efter att S kommit hem från Paris återupptog han sina verksamheter från tidigare och blev också anlitad som expert och planerare, när riksdagen 1823 tagit ställning för inrättandet av ett teknologiskt institut, något som motionsvägen förts fram av generalmajor Bengt Erland Franc Sparre och biskop Eric Almquist (bd 1). Av motionärernas långa diskussioner om praktisk bildning och skolning i förhållande till den lärda skolans inriktning finns inte mycket kvar i den av S författade bilagan till Rikets ständers skrivelse till K M:t. Vad S skisserar är ett institut med två huvudmål. Det ena skulle vara, att ynglingar – åldersgruppen preciseras inte – "som ämna ingå i näringsståndet" skulle få undervisning på skolfridagarna onsdag och lördag. Då skulle de "genom egen handläggning" inövas i allmänt förekommande "slöjdförrättningar", dvs hantverkets till- verkningsprocesser. Det andra ändamålet skulle vara att ge rådgivning åt näringsidkare. Det ansågs självklart att S med sin bakgrund som "teknolog" skulle bli föreståndare, och han blev också Teknologiska institutets första direktör, när riksdagens skrivelse 1825 äntligen kunde förverkligas.

Den rent färdighetstränande skola, som S skisserat i sin plan, fick en större ambition vad gäller utbildningsinnehållet under tiden mellan 1823 och 1827. Franc Sparre skrev i början av 1825 ett långt brev till S där han framhöll, att han inte önskade, att "hantverkerierna" skulle förvandlas till fabriker, utan han ville skapa undervisningsanstalter där hantverkarens barn kunde få en "vårdad uppfostran" utan att dras från det praktiska arbetet. Sådana skolor skulle förutsätta språk och elementarkunskaper och vara grundade på både "vettenskap" och "handläggning". I det stadgeförslag för Teknologiska institutet som S utarbetade och som i huvudsak stadfästes i juni 1826 betonades därför att institutet skulle ge förberedande "oundgängliga" kunskaper i bl a språk och matematik. Detta föranledde dock kommentaren vid behandlingen i handels- och finansexpeditionen, att någon permanent undervisning i språk, geometri m m inte skulle ingå bland institutets huvudområden, men att i varje fall i början av dess verksamhet en viss sådan undervisning, särskilt i språk och matematik, borde få förekomma för att ge "arbetsklassens" barn möjlighet att avhjälpa sina brister därvidlag.

Problemet med avvägningen mellan "handläggning" och undervisning av mer teoretisk art kom att bli genomgående under hela S:s tid som ledare för institutet. En första konflikt tornade upp sig 1832–33, då delar av institutets direktion med ordföranden, Gabriel Poppius (bd 29), i spetsen menade, att det fanns behov av närmare föreskrifter om institutets målsättning i vetenskapligt och praktiskt hänseende, och föreslog, att direktionen skulle utvidgas med vetenskapsföreträdare och ges i uppdrag att granska institutets verksamhet. Poppius avgick i och med detta, och regeringen beslöt att tillsätta en granskningskommitté med bl a Berzelius bland ledamöterna. Kommittén ville ge vetenskapen en annan och starkare ställning vid institutet. S ingav en svars- och försvarsskrift, och eftersom han också ingick i institutets direktion medverkade han i dennas svar på kommitténs kritik. S sammanfattade sin ståndpunkt med att faktiska yrkesutövare med liten boklig bildning hade större nytta av undervisning i teknologi än halvbildade herrar och fortsatte: "All teknisk bildning bör därföre vara ställd på själva näringsidkaren och, från början meddelad, riktad omedelbart på utövningen."

Kritiken av 1833 ledde inte till några förändringar och S satt kvar som föreståndare och ledamot av direktionen. Kritiken var dock inte död och en ny kommitté tillsattes 1844 på begäran från riksdagen med målarmästare C G Gustafsson i borgarståndet som drivande kraft. I kommittén ingick inte Berzelius men väl en av hans vänner, Fabian Jacob Wrede, och en av hans lärjungar, N G Sefström (nedan). Denna kommitté gick till skillnad från den förra direkt in på frågan om vad en teknologisk undervisningsanstalt borde vara. Enligt kommittén innebar S:s uppfattning i realiteten, att lärarna på institutet skulle ha samma roll som mästaren eller verksgesällen för lärlingarna i en verkstad, d v s att lära ut "handafärdighet och manipulation". Kommittén menade att lärarna i stället borde klargöra fysiska rörelselagar, kemiska frändskaper samt olika lösnings-och föreningssätt för att göra eleverna uppmärksamma på verkningar och användningar av sådana lärdomar itfabrika-tion och hantverk. Vetenskapen borde vara grund för teknologin. Enbart deskriptiv kunskap passade bara för en hantverksskola. Civiliserade nationer anlitade vetenskapens ledning för sin industri.

I sitt försvar förde S nu in ett nytt moment. Han kontrasterade inte längre praktisk kunskap mot vetenskap utan menade att motsättningen var falsk. "Alla de förrättningar, som inom näringarne förekomma, och vid vilka naturkrafter användas till föresätta ändamål, hava, efter dessa olika ändamål, blivit under allmänna synpunkter uppställda, och bilda sålunda ett system av konstmedel av ganska vidsträckt omfattning, känt under namn av teknologi." Han poängterade att teknologi var erfarenheten bragt i system. Detta synsätt, att teknologin var en genomtänkt systematisering av erfarenhetskunskaper, hade bara antytts i S:s tidigare skrifter om Teknologiska institutet. Nu framhöll han att erfarenheten "genom att metodiskt bokföra sina rön, tillskapat en egen praktisk teori, tillkommen genom induktion och efter analogier, och denna är teknologien, eller erfarenheten bragt i system".

S framträdde i dessa skrifter och i sin utformning av Teknologiska institutets verksamhet som en förkämpe för en självständig "teknologi". Han ville ge denna term en specifik innebörd och därmed är han en i raden av flera europeiska samtida institutsföreståndare, som kämpade med frågan om teknologins innebörd, bl a C P W Beuth och, litet senare, Franz Reuleaux i Berlin, samt Jean Baptiste Dumas i Paris. S:s ståndpunkt var hans egen uppfinning, men i Europa fanns det fler än han, som ville ge "teknologin" en friare ställning i förhållande till naturvetenskapen än vad naturvetenskapsmännen själva ansåg berättigat. Inte ens Berzelius tycks ha varit helt omedveten om detta. Han reagerade starkt, när han träffat Dumas efter att ha haft tidigare meningsskiljaktigheter med honom i vetenskapliga frågor, och karakteriserade honom som lik S med tillägget: vestigia terrent (B Stolpe).

1844–45 lyckades S inte längre hålla sina kritiker från livet. Sina långa genmälen till trots gav han upp kampen och begärde sitt avsked i dec 1845, strax innan institutet nåddes av det starkt kritiska k brev, som blev resultatet av kommitténs avståndstagande. Kritiker fanns också inom institutet och kritiken hade gett genljud i pressen, där S hade bittra fiender.

Som uppfinnare var S mer framgångsrik än som teoretisk teknolog. Han gjorde sig känd för uppfinning eller förbättring av flera maskiner och apparater, bl a en rektifikator för brännvinsbränning, en linberedningsmaskin, en vedkolningsugn och en inrättning för spannmålstorkning, och han belönades med flera priser för dessa insatser. Han var också en aktiv ledamot av LA och förestod dess tekniska sektion. Detta var en viktig uppgift under en tid, då lantbruket sakta böljade mekaniseras, och LA, där Poppius blev direktör 1838, spelade rollen av statens huvudorgan för jordbrukspolitikens verkställande intill dess att Lantbruksstyrelsen inrättades. S engagerade sig i akademins tekniska uppgifter på ett sätt som väckte gillande.

S fann också tid för ett annat intresse, frenologin. Han tog intryck av Franz Joseph Galls frenologiska system och skaffade sig en stor samling av kranier och gips-avgjutningar som kom att kallas för hans frenologiska museum. Marie Sophie S, hans sammanboende från 1843, har skildrat samlingen och försökt förklara hur S såg på frenologin som kunskapssystem (Ett besök i professor S-z's frenologiska museum år 1850, 1858). Skriften utkom under S:s dödsår och uppenbarligen för att väcka frågan vad som skulle bli av samlingarna efter hans bortgång.

Marie Sophie S:s framställning av frenologin som kunskapsart är dock också intressant, eftersom den väl återspeglar S:s kunskapssyn, som den kom till uttryck även i andra sammanhang. Av skildringen framgår att S ansåg frenologin vara baserad på uppfattningen att hjärnan var själens organ och att olika anlag och själsförmögenheter var baserade i olika delar av hjärnan. Frenologin innebar en systematisering av erfarenhetskunskaperna om olika anlag och deras lokalisering i hjärnan. Marie Sophie S citerar en sagesman, att det var sekundärt, om själsförmögenheterna motsvarades av upphöjningar i huvudskålen eller ej. S hade medverkat till att modifiera Galls tankemönster och utveckla det till ett system av olika typer av anlag, som var baserade i olika delar av hjärnan och för S var deras logiska sammanhang lika viktigt som deras empiriskt grundade placering. Systematiserad erfarenhet var även här S:s målsättning.

S hade ett stormigt liv med nära vänner och gynnare men också med ett flertal fiender och ovänner. Han skildes i realiteten från sin andra hustru och hon och åtminstone ett av deras barn visade därefter stark ovilja mot honom. Han blev dessutom utsatt för en smädeskrift, Frenologen (1844), av C F Ridderstad (bd 30). S har för eftervärlden främst blivit känd som frenolog, vilket orättvist skymt hans strävan att skapa en självständig ställning för teknologin. Till det bristande erkännandet för denna insats har naturligtvis också bidragit, att han, i sin iver att främja teknologins självständighet, förnekade dess samhörighet med naturvetenskapen och kom i konflikt med en del ledande naturvetenskapsmän, framför allt Berzelius.

Marie Sophie S (1819–94), som S sammanlevde med under de sista 15 åren av sitt liv, var mycket känd i sin samtid som författare. Hon publicerade från 1851 en mängd noveller och romaner (delvis i följetongsform), efter makens död mellan två och fem böcker årligen, och anses ha varit den under 1800-talets andra hälft mest lästa kvinnliga författaren i Sverige. Hon var under denna period också landets mest översatta författare med ett stort antal utgåvor på danska, tyska, franska, engelska, holländska, ungerska och polska. Åtskilliga av hennes romaner trycktes och såldes i Tyskland innan de utkom i Sverige och några av dem publicerades endast på tyska. Marie Sophie S:s författarskap kom att till övervägande del upptas av romantiserade, socialt engagerade familjeromaner. Hon hade ofta kvinnliga huvudpersoner i sina böcker och behandlade gärna i romanens form kvinnans situation i samhället, så t ex i följetongsromanen Emancipationsvurmen (i bokform 1860). I romanen Mannen af börd och qvinnan af folket (1858) och dess fortsättning Arbetet adlar mannen (1859) gick hon till rätta med det privilegierade adelsståndet. Hon väjde således inte för sin samtids klass- och köns-konflikter, men skildringarna, hur öppenhjärtiga de än var, tenderade att utmynna i resignation. Den anonymt utgivna Positivspelarens son (1863) har betecknats som en höjdpunkt i Marie Sophie S:s rika produktion. Detta arbete vann stor uppskattning även hos den mot hennes verk eljest negativa sv litteraturkritiken.