Andreas O Rhyzelius

Rhyzelius, Andreas Olai, f 4 okt 1677 i Od, Älvsb (fdb saknas), d 25 mars 1761 i Linköping. Föräldrar: kyrkoherden Olaus Andreae R o Sigrid Andersdtr. Skolgång i Skara, inskr vid UU 24 febr 00, disp pro gradu 2 mars 07, mag 28 maj 07, doc vid fil fak 09, allt vid UU, prästv i Uppsala 27 maj 12, v pastor i Nikolai förs, Sthlm, 27 maj 12, teol adjunkt vid UU juli 12 (tilltr ej), k hov- o drabantpredikant 13 okt 13 (tilltr okt 16)–jan 21, förste hov- o drabantpredikant samt preses i hovfältkonsistorium o Karl XII:s biktfader 13 juni 17–18, domprost i Linköping 24 mars 20, deltog i riksdagarna 31–51/52 (led av SU 31-51/52, av statsdeput samt kammar-, ekonomi- o kommersedeput 31, av bankodeput 34–38/39, av banko- o myntdeput:erna 40/ 41–46/47, talman juni–okt 47), TD vid UU 23 febr 32, biskop i Linköpings stift från 20 april 43 (vigd 9 sept 44). – LVS 34.

G 15 jan 1721 i Linköping m Catharina Ihre, f 1, dp 3 aug 1700 i Lund, d 17 jan 1739 i Linköping, dtr till domprosten Thomas I (bd 19) o Brita Steuchia.

Som nypromoverad magister i Uppsala fick R omedelbart kallelse till en professur i teoretisk filosofi i Pernau men valde att stanna i Uppsala som docent. Sedan han prästvigts var han en kort tid v pastor i Storkyrkoförsamlingen i Sthlm, innan han utnämndes till hov- och drabantpredikant hos Karl XII. Denne befann sig då i Turkiet, men eftersom varken statskassan eller R själv hade medel att bekosta resan dit, kom han inte att tillträda förrän hösten 1716 då kungen anlände till Lund; under mellantiden tjänstgjorde han vid Hedvig Eleonoras hov. R fungerade som Karl XII:s själasörjare och biktfader under dennes sista år och var då också hans förste hovpredikant.

Från 1720 och i 40 år var R verksam i Linköping, först som domprost och därefter som biskop. Vid de båda biskopsvalen 1729 och 1730 fick han de högsta röstetalen men blev först 1743 både vald och utnämnd. 1744 och 1747 var han uppförd på förslag till ärkebiskop. En av hans första åtgärder som domprost var att tillskapa en ny domprostgård, vilken uppfördes 1723–24 efter R:s egna ritningar (nu museum under namnet Rhyzeliusgården). Under sina första år i staden kom han i stark konflikt med landshövdingen E J Creutz (bd 9), som igångsatt en aktion för att få residensstaden flyttad till Norrköping, vilket R energiskt motsatte sig. Först efter tre års kamp kunde striden biläggas och ärendet avföras från dagordningen.

Som biskop synes R ha varit påtagligt road av visitationerna, inte blott av pastorala skäl utan också därför att de gav honom möjlighet till arkivaliska, antikvariska och topografiska studier. Som övervakare över domkapitels- och kyrkoarkiven i sitt stift har han på flera fält gjort en viktig insats; hans föreskrifter om kyrkböckernas och räkenskapernas uppläggning var dock alltför formalistiskt detaljerade för att kunna bestå, och han hade heller inget sinne för t ex räkenskapshandlingars historiska värde. Under R:s biskopstid byggdes 1747–58 Linköpings domkyrkas torn, och domkyrkobiblioteket flyttades på hans initiativ från en otjänlig plats i ett av domkyrkans gravkor upp i tornet; en domkyrkobibliotekarie anställdes och prästerskapet ålades att lämna ekonomiskt understöd till bibliotekets accession. Som riksdagsman var R aktiv i mösspartiet och enhetskyrkans energiske försvarare. Som kyrkoman var han vaksam mot pietistiska, herrnhutiska och andra oortodoxa tendenser.

I kulturkampen mellan ortodoxi och upplysning stod R i främsta ledet när han 1747 hade prästeståndets uppdrag att tillskriva K M:t och framföra klagomål över att den filosofiska fakulteten givit sig in på teologins område. Den teologiska fakultetens primat borde rättsligt regleras och filosofernas frihet begränsas. Kritiken var orsakad av wolffianen Andreas Knös (bd 21), som under uppmärksammade former disputerat under presidium av R:s svåger Johan Ihre (bd 19). För Ihre hade R varit mentor och något av en fadersgestalt. Kungen gick de framförda önskemålen till mötes, och i förlängningen dömdes Ihre till en tids suspension.

Vid riksdagen 1746–47 ingav R ett uppmärksammat memorial (tr hos Högbom) emot Olof v Dalins (bd 10) vattenminskningsteori, som han fann inte blott vara bibelstridig utan också på tvärs med den rudbeckianska historietradition i vilken R stod. Han var emellertid på flera sätt framsynt och föreslog vid 1740–41 och 1746–47 års riksdagar och därefter i Den svenska Mercurius 1757 byggandet av en kanal genom Östergötland för att möjliggöra sjöfart mellan Vättern och Söderköping. R ville på så sätt främja såväl kommersiell seglation som masteträdsflottning, och han har därigenom en plats i Göta kanals förhistoria.

Redan som student hade R:s håg väckts för arkivstudier, men de över tusen "rara manuscripter" som han redan då hunnit samla på sig förstördes vid 1702 års stadsbrand i Uppsala. Samlarhågen var dock outsläcklig och R omtalar i sina levnadsminnen att han, alltjämt student, några få år senare i sin ägo hade en ny stor excerpt-och manuskriptsamling som "växte hiskeliga, ju längre, dess större". Genom kontakt med Elias Palmskiöld (bd 28) fick han för excerpering fritt tillträde till RA. Då han 1710 av H Spegel ombads att till latin översätta dennes kyrkohistoria för att göra den tillgänglig för en internationell läsekrets, kunde han konstatera att åtskilligt inte stämde med källorna. Översättningen blev aldrig utgiven. R framstår som en av våra tidigaste källkritiska historiker och urkundssamlare. Till hans arkivfynd hör den heliga Birgittas kanonisationsbulla, vilken han under riksdagen 1747 högtidligen överlämnade till RA.

R:s historiska intressen spände över vida fält och ledde till stora projekt. Som historisk-topografisk författare framträdde han med flera betydande arbeten av bestående värde. 1740 utgav han Monasteriologia Sviogothica, en sammanfattande översikt över "alla de kloster och helgeandshus, som under påvedömet uti Svea och Göta rike blivit byggda och underhållna". Boken är i långa stycken alltjämt (1997) användbar och rymmer material som eljest inte är tillgängligt men som vid modern prövning visat sig vara habilt (Pernler). Ett motsvarande arbete är Svio-Gothia munita (1744), där R i alfabetisk ordning beskrev över 200 borgar, fästningar, slott, kungshus och kungsgårdar, en av de mest omfattande förteckningarna i sitt slag. I inledningen härtill röjer R en för sin tid påfallande metodisk medvetenhet bl a vad gäller borgarnas periodisering. Hans förord "kom i sin insiktsfullhet att stå ensamt under mycket lång tid" (Lovén). Sett i detta sammanhang var det konsekvent att R genom ett memorial i prästeståndet 1747 medverkade till att Antikvitetskollegiets runskriftssamlingar kunde utges i tryck av Johan Göransson (bd 17); dennes arbete Bautil utkom 1750.

R insåg kyrkoarkivens betydelse som historiska källsamlingar. Han låg i omfattande brevväxling med präster runt om i landet och förmådde biskoparna och domkapitlen att understödja tanken att varje församlingspräst borde göra historisk-antikvariska anteckningar om sin socken. Kyrkoherdarna skulle också söka upprätta biografiskt utförliga, kronologiskt ordnade series pastorum-listor för sina pastorat. R:s tanke var att på latin sammanställa en för hela riket gemensam biografisk matrikel över prästerskapet alltifrån äldsta tid och därvid även lämna uppgifter om stiftens yttre och inre historia. Han inspirerades av och ville fullfölja Spegels prästbiografiska insamlingsarbete vars resultat ingick i dennes s k stora stiftsbok från 1690-talet; R kunde också kritiskt bygga bl a på C Örnhielms kyrkohistoriska arbete. För det egna syftet sammanställde han en vidlyftig Linköpings stifts krönika (B 22, LSB), vars uppgifter om sockenpräster till stor del härrör ur ett nu saknat domkapitlets register för tiden 1514–45. Han sammanställde själv kompletta biskopslistor för de stift där sådana saknades. Arbetet med projektet pågick i över 30 år och växte kontinuerligt. Planen visade sig dock vara alltför vidlyftigt och ambitiöst upplagd och R förmådde, trots sitt ivriga samlande, inte fullfölja verket. Efter en framställning från biskoparna vid riksdagen 1747 utgav han ett sammandrag i sv översättning, Episco-poscopia Sviogothica eller En Svea-Göthisk sticht- och biskops-chrönika (1752). Boken innehåller biografiska upplysningar om stiftens biskopar och framställningar om stiftens historia och har alltjämt sitt värde. R kom att inspirera en lång rad av de tidigaste författarna till stiftens herdaminnen och även till utgivandet av andra historisk-topografiska arbeten; 1760 understödde han aktivt C F Broocmans (bd 6) utgivning av dennes östgötabeskrivning. Aven om termen inte är hans utan tillkommen senare, blev R i Spegels efterföljd herdaminnesgenrens banbrytare.

Ett originellt utslag av R:s samlar- och författariver är Brontologia theologico-historica (1721) där han sammanställde alla kända uppgifter "om åskedunder, blixt och skott" i Sverige alltifrån år 1000. Boken syftade inte blott till att skildra katastrofer utan avslutas med böner "att bruka i andakt, när Gud dundrar och ljungar", och gav inledningsvis en teologisk tolkning av vådelden och såg den meteorologiskt förklarade åskan som en Guds maning till bättring. Redan 1711 hade R med samma syfte utarbetat en motsvarande historisk förteckning över pest och farsoter, Enlenchus Pestium, som dock inte är bevarad.

Teologiskt stod R på den lutherska ortodoxins grund; i den brytningstid han levde i framstod han som en karolin av gamla stammen. Som kyrkoman framträdde han med självmedveten myndighet, och som stiftschef var han mycket energisk och hade stora kunskaper om sitt stift, dess historia och förhållanden. R hade en synnerlig forskarflit med hyperboreiska ideal, stark samlar- och registreringslidelse, osedvanlig arbetskapacitet och otyglad vetgirighet på sina olika intresseområden; han ger intryck av att ha varit något av en pedant. R:s efterlämnade manuskript med välvårdad handstil rör, vid sidan av teologi och kyrkohistoria, genealogi, biografi, sv historia, fornkunskap, geografi, språkvetenskap, fysik och ekonomi. Häribland märks hans omfattande manuskript om Skara stifts historia, Wester-Gothia ecclesiastica et litteraria; ett motsvarande arbete om Karlstads stift, Wermelandica ecclesiastica et literaria, är förkommet. I sin samtid hade R högt anseende som poet och han skrev svensk, latinsk och grekisk vers (ca 1200 foliosidor i ms), såväl högstämda orationer som tillfällesstycken. Hans levnadsminnen – uppenbarligen baserade på dagboksanteckningar – ger charmfulla och detaljerade interiörer från det tidiga 1700-talets vardagsliv.

R:s far och hans förfäder i flera generationer hade varit präster i Od; på kvinnolinjen härstammade han från prästsläkten Odhelius (bd 28), vilken han genealogiskt utredde. Genom sina och hustruns släkt- förbindelser tillhörde han samtidens främsta prästaristokrati. För faderns förtjänster adlades R:s barn med namnet Odencrants (bd 28).