Anna Riwkin-Brick

Riwkin-Brick, Anna, f 10 (g st) / 23 (n st) juni 1908 i Surasj, guvernementet Tjernigov, Ryssland (1991 provinsen Tjernihiv, Ukraina), d 19 dec 1970 i Tel Aviv, Israel (enl db för Sthlm, Engelbr). Föräldrar: direktören Scholom Schender R o Frida Perelman. Inflyttade med familjen från S:t Petersburg till Sthlm 15, elev vid Franska skolan o Whitlockska samskolan, studerade balett, elev o assistent hos fotografen Moisé Benkow 27, fotograf med egen ateljé från 28, allt i Sthlm.

G 1 sept 1929 (lysn i Sthlm, Maria) m redaktören FK Daniel Brick, f 23 mars 1903 i Sthlm, Mosaiska, d 19 jan 1987 i Djursholm, son till handlanden Elias David B o Maria Klara Burstein samt omg m Taube (Titti) Mirsky.

R:s ambition var från början att bli dansös. Hon studerade balett i tre år under Bundikow och Vera Alexandrova i Sthlm i mitten av 1920-talet. Hon turnerade i folkparkerna, och Bollnäs Tidning kallade henne "den lilla barfotadansösen med den oemotståndliga charmen".

En fotskada tvingade henne att ge upp dansen, och den anställning som assistent åt hovfotografen Moisé Benkow hon haft sedan 1927 ledde henne till ett nytt yrke. 1928 öppnade hon en egen porträttateljé i Sthlm. Ur makens bekantskapskrets, bl a via den radikala tidskriften Spektrum som Brick blev redaktör för några år senare, hämtade hon en skara porträttkunder från den unga parnassen. I väntan på att en betalande publik skulle infinna sig marknadsförde hon sin ateljé med vänporträtt av Erik Asklund, Karin Boye, Harry Martinson och andra unga författare.

Parets hem blev en mötesplats för kulturpersonligheter, dansare och judiska resenärer under den tumultuariska mellankrigstiden. Själv hade R kommit från Ryssland mitt under det första världskriget. I ateljén behöll hon också kontakten med dansen och gjorde en rad dansbilder, som trots begränsningar i teknik och tekniska förutsättningar har en sällsynt livfullhet och som fångar det exakta momentet i ett danssteg.

Ateljén började gradvis gå bättre och fick till och med k besök när prinsessan Ingrid sökte sig dit 1933. Det inrutade ateljéarbetet passade emellertid R dåligt. Hon sökte sig ut på reportageresor och följde bland annat väninnan Elise Ottesen-Jensen (bd 28) på en lång föredragsturné i Norrland mot slutet av 1930-talet. Under krigsåren hade hon årligen återkommande uppdrag som teaterfotograf hos Karl Gerhards revyer i Gbg och på Oscarsteatern i Sthlm. Det bör tolkas som att hon hade en väl etablerad position som fotograf med tanke på att hon både var rysk judinna och kvinna.

För övrigt var det reportagen som sysselsatte R. Med journalisten Elly Jannes for hon, för tidningen Vi, 1942 till lappmarken för ett reportage om en sameby. Av reportagen blev det också två fotoböcker, Renarna visar vägen (1942) och Vandrande by (1950), samt en liten barnbok som skulle bli en klassiker: Elle Kari från 1951. Tillsammans med Ivar Lo-Johansson gjorde hon för samma tidning en serie reportage om zigenarnas liv som även resulterade i boken Zigenarväg (1955). Författaren hade då gjort två "sociala fotobildböcker" med fotografer som han kunnat få att ta ungefär de bilder han ville ha. I R mötte han en fotograf som inte gick att styra: 'Jag försökte få henne att ta vissa motiv, men under tiden upptäckte hon tjogtals andra, och just den bild jag velat ha kom bort. Ofta råkade vi i gräl som slutade med att hon inte för ett vitten brydde sig om varken mina förolämpningar eller vad jag strax innan bett henne fotografera. Hon helt enkelt levde, spontan och öppen inför alla människor."

Efterkrigstiden betydde ett uppsving för bildtidningar som de amerikanska Life och Look, den franska Vu och i Sverige framför allt Se. Dess redaktör Carl-Adam Nycop började anlita R och skickade henne på en rad reportageresor till Israel, Hawaii, Grekland och Korea – under Koreakriget. Där satte R resultatet från den första reportageresan till sameland i system. Efter varje resa kom hon hem med en kappsäck full av exponerade filmrullar, och när tidningsredaktionen hade vaskat fram de första guldkornen fanns där tillräckligt med bilder för både en fotobok i A4-format och en liten barnbok. Barnböckerna skulle bli många, 19 stycken, och till slut gick det en viss rutin i dem. Titlar som Salima bor i Kashmir, Miriam bor i en kibbutz, Jackie bor i Holland, Matti bor i Finland osv antyder att samma stilgrepp tillämpades för land efter land. Böckerna byggs upp kring en enkel berättelse som skildrar ett barn i vardagliga situationer, och R växlar skickligt mellan porträtt och miljöbeskrivningar. Texterna i nio av dessa böcker skrevs av Astrid Lindgren, som var förlagsredaktör och inte kunde hitta någon annan skribent när deras första gemensamma bok Eva möter Noriko-San skulle färdigställas.

R belönades som första fotograf 1963 med Elsa Beskow-plaketten för sina barnböcker. Hennes plats i den sv fotohistorien bygger dock framför allt på hennes reportagebilder. Varje beskrivning av R innehåller ord som spontanitet och livfullhet. Även om spontaniteten förhärskade och hon själv, enligt Carl-Adam Nycop, inte hade någon överblick över de hundratals bilder varje resa gav upphov till, kan hon med sina reportageböcker jämföras med mer namnkunniga amerikanska reportagefotografer. Hon gav sig trots allt tid att komponera, vänta ut det rätta ögonblicket och, i några av sina bästa bilder, också skildra människan. Hon stod för en humanistisk fotografi, som gjorde att hon blev en av de få sv fotografer som valdes ut till den internationellt uppmärksammade fotografiska världsutställningen Family of Man som turnerade runt till världens huvudstäder under ett par år i mitten av 1950-talet.