Tillbaka

Edvard H Rodhe

Start

Edvard H Rodhe

Biskop

1 Rodhe, Edvard Herman, f 26 okt 1845 i Everöd, Krist, d 14 sept 1932 i Gbg, Domk. Föräldrar: kontraktsprosten Christian Wilhelm R o Cathrina Sophia Berling. Inskr vid LU 14 dec 61, FK 31 jan 70, disp 30 maj 71, FD 3 juni 71, e o biblioteksamanuens 6 maj 74–31 mars 80, TK 12 sept 77, allt vid LU, prästv o adjunkt i Lunds domkyrkoförs 12 okt 77, v pastor där 1 maj 79–30 april 81, led av stadsfullm i Lund 1 jan 78, pastoralex 25 okt 78, kh i Karlshamn 5 dec 79 (tilltr 1 maj 81), fängelsepredikant där 25 april 81, kontraktsprost i Listers o Bräkne kontrakt, Blek, 29 mars 82, kh i Norrköpings S:t Olai förs 12 dec 84 (tilltr 1 maj 85), tjänstgörande e o hovpredikant 28 sept 86, biskop i Gbgs stift 18 juni 88 (tilltr 90)–1 maj 29, prebendekh i Tölö, Hall, 18 juni 88 (tilltr 90)–1 maj 23, led av AK 92 urt93 o av FK 95-02 (led av tillf utsk 96-97 o 99, av särsk utsk 98, av KU 0002).  LVVS 89, TD vid UU 6 sept 93, HedLVVS 99.


G 20 juni 1873 i Lund m Elisabeth Charlotta Bruhn, f 28 aug 1852 i Valida, Hall, d 30 april 1923 i Gbg, Domk, dtr till godsägaren Carl Gustaf B o Eva Severina Brag.

Edvard R var präst i fjärde led, med rötter i Gbgs och Lunds stift. Sin barndomsmiljö har han skildrat som präglad av "lugna och fredliga förhållanden", med en obruten kyrklig sed enligt den lutherska enhetskyrkans mönster. R:s akademiska utbildning var "den gamla grundliga" (Lysander), med en latinsk doktorsavhandling över ett exegetiskt ämne, och – efter att han avböjt docentur i latin – den gamla teol kand-examen. Jämsides med teologiska studier och prästerliga förordnanden i Lund tjänstgjorde R även som e o amanuens vid LUB, där hans morbror E W Berling (bd 3) var universitetsbibliotekarie.

Efter fem år som kyrkoherde i Karlshamn kallades R till motsvarande tjänst i den privilegierade S:t Olai församling i Norrköping. "Genom märkliga konjunkturer eller, jag vill hellre säga, genom en underlig försynens skickelse" blev han vid unga år biskop (Billing 1955, s 141). 1885 uppfördes R på första förslagsrummet till biskop i Visby stift; tre år senare kom han "med sällsport förtroende" (Sundberg) på första rummet även i Gbgs stift och utnämndes, ehuru mot statsrådets önskan (Bexell). För hans val hade särskilt den schartauske ledargestalten pastor Theodor Wallerius verkat. Vid biskopsvalet i Skara 1894 uppfördes R åter på första förslagsrummet. Under hela sin långa tjänstetid sökte R aldrig någon prästerlig befattning utan förordnades eller kallades till olika tjänster och ämbeten.

Som kontraktsprost i Listers och Bräkne kontrakt hade R konfronterats med konventiklar som hållits utan prästerlig medverkan. Karakteristiskt är att han talar dels om "våldförande mot stadgad ordning och ringaktning för laglig myndighet", dels om vikten av att "i en tid av mycken religiös oro och splittring" samla sig "endräktigt kring den av församlingens Herre givne läraren". Han kunde också framhålla församlingens kollektiva ansvar för t ex begränsning av utskänkning (Olén 1989).

Under Norrköpingstiden visade den konservative R stor förståelse för de sociala problemen och för socialismens reaktion mot den individualistiska liberalismen. I hans sociala engagemang korsar sedan två linjer varandra, dels den traditionella, där treståndsläran avgränsar kyrkans kallelse från konkreta sociala hjälpåtgärder, dels en ny linje, som förespråkar en särskild, kyrklig fattigvård, där även lekmännen kunde få en praktisk uppgift, utan att falla prästen i ämbetet. 1894 formulerade R det så, att "det nya budet om kärlekens övning" måste anses givet "icke blott åt kyrkans enskilda medlemmar, utan även åt kyrkan själv såsom samfund". Detta är det nya: att kyrkan handlar just som kyrka, och inte överlåter åt stat och kommun, åt associationer eller åt sina enskilda medlemmar att handla diakonalt. Som en tillfällig nödlösning ställde sig R dock i spetsen för den 1891 bildade Allmänna hjälpföreningen i Gbg.

"Med Rodhe kom något nytt till stiftet. Han kom med diakonin" (Janson). R har kallats 'Västkustens diakonibiskop" (Norrby), en titel som särskilt syftar på hans arbete för ett ordnat församlingsdiakonat och på tillkomsten av den 1923 grundade Gbgs diakonissanstalt (senare Bräcke diakonigård). Det hade dock tidigt blivit klart för R att diakonifrågan inte skulle kunna driva fram mer än ett begränsat samarbete mellan prästerna. I inget annat stift hade motståndet mot kyrkliga föreningar varit så kompakt och så teologiskt underbyggt som i Gbgs stift. Likväl lyckades R genomföra en ny organisation för prästernas samråd och fortbildning i stiftets prästsällskap, som sammanträdde första gången i sept 1891. Genom att biskopen ställde sig i spetsen, och genom att arbetet byggde på bekännelsens grund, kom sällskapet att bli ett fungerande, än idag (1998) verksamt organ. Karakteristiskt för R var hans försök att samla och ena de stridande viljorna, antingen de uppträdde bland biskoparna, på prästmöten eller i församlingarna. Redan 1891 föreslog han inrättandet av biskopskonferenser (Aldén). Däremot misslyckades han med att i Gbgs stift införa stiftsmöten. Efter att till en början ibland ha varit klämd mellan starka viljor i stiftet, tog han som maxim: "Man kommer längst med ett kärleksfullt lirkande."

R representerade en ny, utpräglat kyrklig och konfessionellt luthersk biskopstyp, som från 1880-talet trädde till i flera stift. Hans herdabrev kritiserades i GHT för en "mera schartauansk trosbekännelse" än företrädaren biskop Gustaf Daniel Björcks (bd 4). Även Gottfrid Billing ansåg, att R alltför mycket betonat sitt instämmande i stiftstraditionen och därmed försummat tillfället att markera en självständig position. R:s uppträdande präglades ofta av stor försiktighet, samtidigt som han under hand drev utvecklingen dit han ville, t ex genom att i prästsällskapet anlita nytänkande talare med förtroende inom den schartauska riktningen. Medan R i sitt språk och sitt umgänge bevarade mycket av en äldre tids högtidliga sirlighet – han talade med "välljudande röst, som höjde och sänkte sig som ett melodiskt vågsvall" (Edquist) – utgick han i sin teologi och sitt praktiska handlande från den lundensiska högkyrklighetens principer, under påverkan av den schartauska väckelsetraditionen. Denna hade han tagit personligt intryck av särskilt genom domkyrkokomministern Victor Humbla i Lund.

Som sin huvudfiende såg R den kyliga individualismen, vare sig den uppträdde som okunnighet om kyrkans väsen, som fientlighet mot kyrkans lära eller som likgiltighet inför medmänniskans nöd. Ensam bland biskoparna reflekterade han 1890 över varför den gemensamma husandakten försvann, samtidigt som regelbunden, enskild andakt förekom i stor utsträckning. Orsaken fann R i individualismen och träffade därmed "den avgörande punkten" (Pleijel 1970). Han ivrade också för husförhörens återflyttning från skolor och kyrkor till hemmen.

R ville inte skilja tro och kärlek åt. För honom utgick kyrkans förnyelse och prästernas enighet från bekännelsen. Inför diskussionerna om bekännelsefrågan på kyrkomötet 1893 lyckades han också samla så gott som hela sitt prästerskap kring bekännelseskrifterna, inklusive konkordieformeln. Det är också i samband med R:s värnande om det gemensamma – den gemensamma bekännelsen, kyrkan som det gemensamma samfundet och kärleken som det sammanhållande bandet mellan de trogna – som hans intresse för liturgins restaurering och förnyelse framträder. Vid sina visitationer pekade R gång efter gång på det önskvärda i att dopen förlades till kyrkorna, till den bedjande församlingen, som också själv behövde "hämta välsignelse ... av påminnelsen om sitt eget döpelseförbund". Han ivrade också för anskaffande av mässhakar, altardukar, dopskålar och vinkannor, något senare även för bevarande av gamla kyrkobyggnader.

Under slutet av 1800-talet intog göteborgsbiskopen inte längre den framstående ställning i samhället som biskoparna Johan och Carl Fredrik (af) Wingård gjort. Det hade både personliga och religiösa förklaringar men berodde främst på en förändrad social struktur: "I Stockholm var samhällets toppar konservativa. Här var de liberala, föga kyrkliga och inte särskilt blågula. – Det blågula, kyrkliga och konservativa hittade man en trappa ned i Göteborg" (Nyström). Men biskopinnan tillhörde stadens societet, och den vältalige R invaldes av protektionisterna för flera perioder i riksdagen. "Sin uppgift som folkrepresentant fattade han så att han skulle verka för kyrkans och stiftets sak" (Skottsberg). När elektorerna i FK-valet 1921 sammanträdde i Börshuset, drog R den lott som avgjorde det mandat som först i landet gick till en kvinna, Kerstin Hesselgren (bd 18).

R:s hem präglades av en mera ovanlig kombination av schartausk fromhet och engelsk kultur. Såväl en engelsk nurse som en tysk Fräulein bidrog till barnens uppfostran. På ärkebiskopens uppdrag invigde R också den sv församlingens i London nya kyrka 1911, assisterad av biskopen i Salisbury. På kyrkomötet framstod R som "den fine och urbane mannen" som "spridde vänlighet kring sig", även om han en och annan gång misslyckades, då han var "bunden av sitt stifts präster" (Billing 1955). Han var "sträng i sina åsikter, men denna stränghet var icke liktydig med intolerans" (Skottsberg). När det gäller R:s intellektuella kapacitet ansågs R inte "ovanligt rikt men väl utrustad ett gott stycke över medelmåttan; men bedömer man honom efter hjärtats egenskaper eller såsom karaktär är hans person av 1:a klassen" (Billing 1955). Hans vetenskapliga författarskap inskränkte sig till avhandlingen.

På äldre dagar blev R ett omtyckt föremål för göteborgshumorn (Hagard), och hans strävan att förlägga goss- resp flickskolornas skridskolov till olika dagar karikerades i en nyårsrevy (Edquist). En mycket spridd anekdot om ett av R:s skoltal har dock vederlagts (A Block 1966). Den nya tiden tilltalade inte R, som "ständigt varnade för vetenskapen, nykterheten – som rörelse – och socialismen" (Nyström). Vid sin avgång som emeritus, efter nästan 41 år i spetsen för ett stift som betraktades som ansträngande och svårskött, var R stiftets senior. Han avled tre år senare. Ingen biskop i Gbgs stift har haft en så lång tjänstetid.

Anders Jarlert


Svenskt biografiskt lexikon